Slå ihjäl och leva med det

15 Apr

”Den största överraskningen var hur snabbt soldaterna brutaliserades” säger Sönke Neitzel till Ricki Neuman i SvD-intervjun om Neitzels och Harald Weizers bok ”Soldater. Om kamp, dödande och död” nyss utgiven på svenska, originalets titel Soldaten. Protokolle vom Kämpfen, Töten und Sterben.

Boken refererar och analyserar samtal mellan tyska krigsfångar i engelska och amerikanska fångläger.
”Du kan se det som att dessa män fortsätter att vara duktiga och effektiva arbetare, även om målen har förändrats”, säger Neitzel.

”Vi löser vårt uppdrag” säger en svensk soldat i Afghanistan en aning irriterad när en reporter frågar om han tänker på att han dödat en människa när han, eller kanske någon av hans kamrater, sköt och förmodligen dödade en afghan som lät sig bli synlig på en bergskam.
Soldaten har inte dödat en människa, han har löst ett uppdrag. Och människa? Det är väl en upprorsman? Insurgent? Taliban?
Är detta en människa? För att alludera till Primo Levi.
Men det är det soldater tränas till, att lösa uppdrag. Och i det ingår att döda … fiender/upprorsmän/terrorister/otrogna. Beteckningen varierar beroende på plats och tidsålder.

”Vi slår ihjel og lever med det” heter en bok som den danske översten Lars R Møller skrivit, en av flera böcker av hans hand. Jag har lärt mig mycket av oberst Møller, det är en ärans man, och jag använder uttrycket på ett ambivalent sätt, både ärligt menat och som en parafras på Marcus Antonius tal vid Caesars bår i Shakespeare’s Julius Caesar.
Den första boken jag läste skriven av Møller var ”Det danske Pearl Harbour”, en bok så kritisk till utvecklingen inom den danska krigsmakten att han under en period var utfryst ur det militära etablissemanget. Han är nu tagen till nåder igen. Om ”Vi slår ihjel … ” har med rehabiliteringen att göra undandrar sig mitt vetande.
Møller tar upp många aspekter av soldaters träning och värv – fysiska och psykiska reaktioner och skador, träning, anhöriga … Om regeringen bestämmer att landet ska gå i krig är det militärers sak att utkämpa det, och regeringens och medborgarnas sak att förstå vad det innebär och vad soldaterna då utsätts för. Därför skrev oberst Møller boken.
Jag lärde mig en hel del om den militära synen på utbildning och förberedelser för strid.

Av journalisten Sebastian Jungers bok ”War” om en amerikansk pluton placerad i östra Afghanistan som han levde med under flera omgångar under en femtonmånadersperiod lärde jag mig hur oerhört viktig gruppen är, och hur viktigt det är att knyta skosnören. Inte för disciplin och puts, utan för att alltid vara beredd. Vid ett anfall finns ingen tid att knyta skosnören, och ingen tid att snubbla. Kravet på varje man är inte puts utan att inte ”fuck up”.
Under förhållanden där livet hela tiden är hotat, hur djupt sitter då respekten för andras mänskliga rättigheter och värdighet? Inte så djupt för de allra flesta. Den försvinner på ett par dagar, och i stället för civilisation och uppfostran är det gruppens och den egna överlevnaden som går först.

Tv-dokumentären Armadillo om ett danskt kompani i södra Afghanistan innehåller några scener där danska soldater släpar upp en dödad fiende ur ett dike. De väckte stor uppståndelse, och mycket kritik. Scenerna där soldaterna använde sin fritid till att titta på porrfilmer kommenterades knappast alls.
Men såväl scenerna som reaktionerna är talande. Jag har större förståelse för den respektlösa behandlingen av en död man som först beskjutit dem, än jag har för porren.
Dödshot och stress är något annat än vila och kvinnoförakt.

Hur djupt värdegrunden sitter som svenska försvarsmakten ska följa, är något att undra över.
”Draveldetektorn” skrev Björn Wiman i en krönika i DN 10 mars att han kopplade på när han hörde ordet ”värdegrund”. Det är oftast många fina ord och principer som kan luddas till efter behag, och Wiman skriver ”blotta förekomsten av en ‘värdegrund’ tycks bilda basen för en riktigt rutten överbyggnad”.
Det behöver inte vara så, men oavsett värdegrunden är det viktigast att lösa uppdraget. Ett uppdrag man åtagit sig utifrån vissa värderingar.

I den norska boken To brødre i krig, (Knut Flovik Thoresen, Historie & Kultur, 2013) berättas om Bjørn och Alf Dramstad, Bjørn som stred med tyska trupper på östfronten och Alf med allierade trupper i Normandie. Bjørn berättar själv, Alfs historia berättas av hans efterlevande. Brödernas värdegrund var sannolikt densamma, förmodligen värderingarna också. Den ene deltog i belägringen av Leningrad, den andre i Normandie 1944-45.
De brutaliserades på olika sätt av träning och krigstjänst, och de löste sina uppdrag.

Jag har skrivit det tidigare: Krig har inget mänskligt ansikte.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: