Archive | May, 2013

Toalettproblem

28 May

”Socialismen ger toalettproblem” lyder en rubrik i SvD 25 maj. Problemen är papper.
Kapitalismen ger också toalettproblem kan jag berätta. Problemen är frånvaron av toaletter.

Det är Thomas Gür som i en kolumn på ledarsidan i SvD 25 maj 2013 skriver att det är svårt att få tag på toalettpapper i Venezuela. Det var problem i Sovjetunionen också framgår det, liksom att det var ett återkommande tema i samtida journalistik och litteratur.

Och visst vore det ett problem om det inte funnes toalettpapper att köpa i affärerna. Toapapper i olika mjukhetsgrad, olika många skikt, olika mönster och färger och kanske också miljömärkta.

På utedasset hemma på gården lärde vi oss skrynkla blad ur gamla telefonkataloger mjuka, det fungerade det också. Fast sämre, det ska erkännas. Och nu finns det ju knappt telefonkataloger att få tag på, heller. Att försöka skrynkla tidens glassiga magasin mjuka skulle säkerligen kräva ännu mera tid och kraft.

Ett annat problem i stora delar av världen, mestadels kapitalistiska, eller åtminstone demokratiska enligt gängse bedömningar, är bristen på toaletter.

Toaletter är något som biståndsorganisationer bidrar till att bygga i samhällen och byar i länder där organisationer med intresse för människors vardag verkar. Det är en av de bekvämligheter som bidrar till hälsa och ekonomiska framgångar.

De kan också bidra till säkerhet. Inte minst för kvinnor som slipper utsätta sig för att på vägen till eller från avskilda platser där de kan förrätta sina behov, bli överfallna och våldtagna.
Just säkerheten för kvinnor vid hygienavdelningar är något som speciellt poängteras när flyktingläger etableras.

Så bäste Thomas Gür, visst vore det bättre om det fanns toalettpapper att köpa i Caracas. Men ännu bättre vore det om det fanns toaletter för alla hushåll, i alla länder, oberoende av om de är ”socialistiska” eller ”kapitalistiska”.

För den som vill läsa om toalettproblem finns en artikel i Göra skillnad, Svenska kyrkans informationsblad nr 2/2013, där skillnaden mellan att ha en toalett invid hemmet och att inte ha det, görs väldigt klart.
Om toalettproblem i Indien finns en artikel i UNT 26 maj 2013, text Julia Wiraeus, foto Romana Manpreet. Rubrik ”Järnvägsnätet är Indiens största toalett”.
Sug på den, alla klagande tågpendlare!

Mors dag – och Bradley Mannings

26 May

I dag 26 maj är det Mors dag. Och Bradley Mannings – i  Raoul Wallenberg-kalendern 2013.
Mors dag är vackert tänkt men mest inriktad på konsumtion. Blommor, choklad, hjärtformade smycken och mer eller mindre rejäla nattlinnen verkar vara populära presentförslag.

Raoul Wallenberg-kalendern ges ut av Forum för levande historia. En hjältekalender kallar överintendenten Eskil Franck den för i sitt förord. En hjälte namnges för varje dag på året, människor som trotsat ondskan, bjudit motstånd och kämpat för det goda.
”Många fler kan genom sina handlingar vara ledstjärnor för oss och inspirera till modiga handlingar” skriver Eskil Franck.

Bradley Manning avslöjade krigsbrott begångna av amerikanska soldater i Irak. Han försåg Wikileaks med material som sedan spreds över världen. Filmen Collateral Murder var ett av de mest uppmärksammade, filmen där soldater från en helikopter skjuter åtta civila till döds på en gata i Bagdad 2007. Manning hade en cahttkontakt han fått förtroende för, men denne avslöjade honom och Manning greps 26 maj 2010. Han satt länge fängslad och isolerad under förhållanden som gjorde att såväl Amnesty som FN:s sändebud mot tortyr protesterade.
Rättegången mot honom har flera gånger skjutits upp.

Åklagarsidan vill få Manning fälld för spioneri, döms han blir straffet livstids fängelse utan chans till benådning.

Det är sjätte gången under Obamas regim som spionakten använts mot människor som läckt hemligstämplad information, enligt vissa uppgifter är det flera gånger än sammantaget under de tidigare snart hundra år som gått sedan akten infördes 1917. Whistleblowing är inget som uppmuntras. Senast var det journalister på AP som fick sina telefonsamtal spårade.

Bradley Manning ska ha sagt om videon från skjutorgien i Bagdad 2007 att ”den mest alarmerande aspekten med videon var den lustfyllda blodtörst de verkade ha”.

Soldater som tränats för att lösa en uppgift, bekämpa fiender, och hamnar i en situation som påminner om dataspel (som används i soldatutbildningar), går det kanske att förstå om de förgår sig. Vad som är totalt obegripligt är civila tjänstemäns, administrationens, blodtörst när det gäller Bradley Manning.

I New York Times ska Mannings motiv till läckan ha ifrågasatts, hade han ”rätt” motiv eller var han bara en homosexuell, mentalt instabil anarkist med romantiska åsikter om hackers? Enligt uppgift ska NYT ha erbjudits materialet innan Manning vände sig till Wikileaks.

Bradley Mannings mål var inte att få en egen dag i en hjältekalender.
Han fann det bara vara vedervärdigt att amerikanska soldater lustmördade irakiska civila.

Förtal och förtryck eller serviceyrke

23 May

Hora låter väl inte så bra, men eskort är ok. Det är ok att försörja sig som eskort också, temporärt åtminstone. För att dryga ut a-kassa eller socialbidrag eller studiebidrag.

Faktum är att det egentligen är lite nobelt, en service åt mestadels män, svältfödda på sex. Deras fruar förstår dem inte, orkar inte ge dem vad de behöver, är inte tillräckligt attraktiva längre, eller de får inte valuta för pengarna de lägger på en bjudmiddag. Men ”betalar de bra vill jag ge allt”, citerades en ”eskort” i en artikel i UNT som tidigare refererats till i ett inlägg på denna blogg. Servicen kan kanske rent av jämställas med hemhjälp och berättiga till rut-avdrag, med eller utan den oförstående frugans goda minne.

I SvD 2 april skrev Daniel Kederstedt om ”Tlaxcala – staden där sexhandeln går i arv”. Det vill säga, pojkarna blir handelsmän, eller hallickar med ett annat ord. Flickorna blir varor. Mellan 15 000 och 18 000 unga mexikanska flickor smugglas enligt artikeln årligen över gränsen till USA. Av 32 hallickar som greps av New York-polisen vid ett tillslag 2012, kom 26 från Tlaxcala.

Alma lyckades fly från hallick och prostitution och lever i ett skyddshus. Mamman håller utåt fast vid familjens vita lögn ”Alma har flyttat till USA”, så att inte hallicken, Almas kusin, ska skada någon av dem.

Juanita, 14 år, sitter inlåst i ett rum i Texas sedan ett år tillbaka. Hennes pojkvän lurade i väg henne hemifrån, till ett liv som prostituerad i USA.
Alma och Juanita är de exempel som nämns i artikeln.

Är det kanske sådana historier och sådana som i Lilja 4ever, historier om missbrukande kvinnor som tvingas till prostitution, traffickingoffer, barn och vuxna -tvång och smuts och latenta hot om våld, och inte historier om eskortservice, som gör att två tonårstjejer i Göteborg åtalats för grovt förtal efter det som kallas Instagramkravallerna i december 2012.

Till ett Instagramkonto skickades bilder på ”orrar” (slampor/horor), över 200 bilder av mestadels tjejer men också några killar, med kommentarer om deras påstådda sexaktiviteter.

Kontot blev populärt, och fick snabbt flera tusen följare, som mest var 8 000 tillräckligt intresserade för att kolla vilka som var ”orrar” i Göteborg.
Men det fanns också ett antal tonåringar som ansåg att åtminstone några av de uthängdas heder skulle försvaras. Den som satt upp kontot skulle ställas till svars. Omkring 400 tonåringar samlades utanför Plusgymnasiet för att göra upp med en 17-årig tjej som de trodde öppnat kontot.
Det hade hon inte, ryktet om 17-åringen var lika ogrundat som ryktena om de 200:s sexaktiviter. Uppmaningen till att samlas vid skolan hade gått ut via en nyskapad Facebookgrupp, och uppmaningen gällde också misshandel av 17-åringen.
Nu har två andra tjejer, 15 och 16 år gamla, åtalats för grovt förtal genom att sprida vidare kränkande inlägg på nättjänsten Instagram. Ingen har veterligen åtalats eller ens utretts för att ha spritt ryktet om 17-åringen som satt i förhör hos polisen en hel dag och sedan tvingades gå under jorden tillsammans med sin familj.

Lynchmobbar är svåra att utreda.

Det kan ju nätbrott också vara, men svensk polis fick till sist från Instagram i USA ut mejladress, ip-adress och telefonnummer till den mobiltelefon som Instagramkontot skapats på.

Om något försök gjorts att spåra den som skapade Facebookgruppen, eller spåra den eller de som uppmanade till misshandel av 17-åringen, har inte framgått. Olaga hot och uppvigling låter annars som tillämpliga brottsrubriceringar.

Varför framställs prostitution som ett acceptabelt alternativ för försörjning i media, när vidareförande av rykten om lösaktighet i andra fall leder till åtal för grovt förtal?
Så farligt kan det väl inte vara med lite lösaktighet. Eller är det?
Ja. Det är det.
Att ha ett aktivit sexliv är en sak.
Sex för försörjnings skull är något annat.
Det senare är inte socialt accepterat, det första accepterat med förbehåll, även i frigjorda Sverige/Skandinavien.
Och hora är ett skällsord.

Låt mig citera ur Göra skillnad, Svenska kyrkans informationsblad om dess internationella arbete, nr 2/2013. Artikeln handlar om Marilia, 28, från Recife i nordöstra Brasilien:
”Marilia växte upp i Morro da Conceicao – ett område där många ungdomar börjar tidigt med droger. Våld, prostitution och människohandel är vanliga inslag i vardagen… Marilia vågade inte hoppas på att hon skulle få några chanser till en bättre tillvaro.”
Men det fick hon, genom ett projekt som drevs av Diaconia. Övningar i gruppdynamik, samtal om droger, sexualitet och familjerelationer, delatagande i flera projekt, också som ledare och nu universitetsstudier.
”- I framtiden vill jag hjälpa ungdomar som känner som jag gjorde. Jag vill ta fram det som finns inom dem. Stärka deras självförtroende och lära dem hur man får respekt för sitt eget – och andras – liv.” Avslutas intervjun med Marilia.

Ve media och ve alla som försöker få prostitution att framstå som ett acceptabelt alternativ för försörjning. Det är acceptabelt bara för dem som inte förväntar sig att behöva ägna sig åt det. Och för dem som tycker det är bekvämt att använda sig av människor på samma sätt som man använder sig av kollektivtrafik.

Kvinnofrid här och där

21 May

Ett nyhetsuppslag i SvD från 31 januari 2013 lämnar mig ingen ro. Ia Wadendal skrev om våldskartan, HarassMap, som Egyptian Center for Womens Rights tagit fram. Hon skrev om övergrepp i Tunisien och om den världskända gruppvåldtäkten i Indien, som ledde till att kvinnan dog.

Uppslaget:

IMG_5947

Svårast att komma undan är bilden. AP/Reuters fotograf Hmed Abdelatif fotograferade de leende slynglarna som skamlöst attackerar tre kvinnor på en stadsgata mitt på ljusa dagen.

Titta närmare:

IMG_5952

Hur är det möjligt?

Ja, och hur är det möjligt att en svensk tingsrätt friar tre 18-åriga män som stått åtalade för våldtäkt, medhjälp till våldtäkt respektive sexuellt ofredande, efter att ha kört upp en flaska i underlivet på en 16-årig flicka. Flickan höll ihop benen för att visa att hon inte ville ha någon vinflaska uppkörd i slidan. Men rätten skriver att ”…det inte med nödvändighet av de tilltalade måste ha uppfattats som ett uttryck för bristande samtycke från hennes sida, utan möjligen som ett tecken på blygsel eller inledande tvekan.”

Blygsel? Inledande tvekan?
Rätten kanske vill ha en flaska uppkörd i något lämpligt hål, efter inledande tvekan?

Domen har överklagats.

En annan tingsrätt har nyss dömt en nu 20-årig man för att ha varit en av flera som våldtog en 15-årig flicka i juni 2008. 20-åringen kunde dömas efter att dna-prover visat att han var en av dem som deltog i våldtäkten. En kommunikationsmiss mellan SKL och Uppsalapolisen gjorde att 20-åringen inte knöts till våldtäkten redan 2011, enligt vad UNT uppgav 18 maj i år då domen meddelats.

Straffvärdet för våldtäkten uppgår enligt tingsrätten till tre års fängelse. Men 20-åringen döms till fem månaders sluten ungdomsvård, med hänsyn till hur ung han var då han deltog i gruppvåldtäkten.

Flickan då? Lika ung som förövaren? Hon begick självmord två år efter våldtäkten. Våldtäkten kan ha bidragit till att hon fått ”vissa psykiska problem”, tror tingsrätten.

Kanske rätten också skulle få ”vissa psykiska problem” efter att ha utsatts för en gruppvåldtäkt?

Hur är det möjligt?

Med detta sagt känns det skönt att det finns gender advisers med svenska trupper på uppdrag utomlands. I Afghanistan till exempel. Afghanistans oberoende människorättskommission registrerade 4000 fall av våld mot kvinnor i hemmen från juni till december 2012. ”Många av fallen uppvisar en grymhet som vida överstiger de vanligare formerna av kvinnomisshandel i västerlandet. Halshuggning, hängning och svält toppar listan. Kraften i de känslor som exploderar när kvinnor anses ha brutit mot anständighetens lagar saknar gränser”. Uppgifterna kommer från en artikel av Nancy Hatch Dupree i Afghanistan-nytt 1/13, Svenska Afghanistankommitténs tidning.

I den rapport som SAK, Kvinna till Kvinna och Operation 1325 gemensamt gjort om de svenska insatserna för kvinnor, fred och säkerhet i Afghanistan skriver man om gender field advisers, GFA:s, bland annat att ”Not all GFA:s had felt the support of the field commander, a factor which was deemed crucial to their effectiveness also by the vast majority who had encountered no problem in this regard. Another problem reported was the substantial gap between an understanding leadership and the bulk of the common soldiers still looking on these issues as peripheral, if not as a cumbersome expresson of political correctness aloof of harsh military realities.”

”… these issues as peripheral, if not as a cumbersome expression of political correctness …”

Förvånad – någon?

Visst är det skillnad på halshuggning och våldtäkt.
Men här halshuggs ingen, varken man eller kvinna. Däremot våldtas det. Och det går tydligen att hitta ursäkter för denna form av maktutövning. Ungdom och oförstånd till exempel.
Kanske är det inte konstigt att respekt för kvinnor och flickor, och hänsyn till deras livsförhållanden, uppfattas som ”pk”, detta begrepp som kan användas till vad som helst.

Om våld och kön, Könskriget och Bang nr 3-4, 2012 skrev Rasmus Landström i UNT 12 januari 2013. Det är en länk värd att följa. Redigering och citatteknik är något som diskuteras och kritiseras ibland, och det kan gälla såväl press som radio och tv. Vad är det som blir kvar i minnet hos läsare/lyssnare/tittare? ”Få program har gjort så mycket skada” skriver Landström om dokumentären Könskriget från 2005. Läs artikeln:

http://www.unt.se/kultur/litteratur/konskriget-svts-lagvattenmarke-2054730.aspx

Avslutningsvis får vi ändå vara glada över att såväl Uppsala tingsrätt som Svea hovrätt visat förståelse och beslutat att Mange Schmidt inte gjorde sig skyldig till förargelseväckande beteende då han kissade bakom en buske i Stadsträdgården i Uppsala 2012. Nöden har ingen lag.

Hur gick det sen?

20 May

Det blev en demonstration i S:t Petersburg för hbt-personers rättigheter (se Mördande machokultur, 16 maj). Coming Out rapporterade 17 maj:

“Today, over 150 LGBT people and their friends and allies gathered on Marsovo Pole, the “Hyde Park” of St. Petersburg, to commemorate Vladislav Tornovoy and other victims of homophobic hate crimes, making this one of the largest public LGBT demonstration ever in Russia.

LGBT activists were joined by members of civil and human rights groups, such as “Soldiers’ mothers”, “Solidarity”, Anti-Discimination Center Memorial, Yabloko party, and others.
Around 150 counter-protesters, held at bay by police barriers, displayed photos of victims of pedophiles, shouted slurs, threw smoke pellets and small stones at the demonstrators.
Among those were two radicals who are currently on trial for the attacks on LGBT activists last year.
One of the counter-protester leaders was Vitaly Milonov, the author of the “propaganda” law and United Russia city parliament deputy.

After a few words by Olga Lenkova, Coming Out activist, and a minute of silence, black and rainbow balloons were released in the air. Demonstrators chanted slogans “No to fascism!”, and “Homophobia is a shame for the city!”, and displayed the main banner “Homophobia kills. Stop the hatred!”
10 minutes into the event, instead of ensuring protection, police demanded to wrap up the demonstration, for the reason of a “real threat to the health and safety of citizens” (as indicated in the official document presented).
The demonstration participants were led into buses and driven to far away metro stations under police escort.”

Det är värt att notera att Soldatmödrarna fanns med, och Yabloko.

Liksom Milonov, kristen till namnet om än inte till gagnet, vad det verkar.

”Foton av offer för pedofiler” kantänka. Motdemonstranterna kanske borde se till att leta rätt på pedofilerna då. De lär inte ska demonstrera för sina rättigheter på gatorna, varken i S:t Petersburg eller annorstädes.

Värt att notera är också att S:t Petersburgspolisen samlade ihop demonstranterna och körde i väg dem till avlägset belägna metrostationer. Inte motdemonstranterna som störde en legal demonstration.

Enligt uppgifter i ryska medier, förmedlade av Erik Norbergh, ryska- och Rysslandskunnig journalist på Nyhetsbolaget Sverige AB, ska den mördade Vladislav Tornovoys familj ha förnekat att han var homosexuell, och de två som greps för mordet på honom ha hittat på det som en ”förklaring” till det brutala mordet.

Mördande machokultur

16 May

Lika glädjande som nyheten om en gay-parad i S:t Petersburg första maj var, lika förfärlig var nyheten om att en homosexuell man torterats till döds i Volgograd åtta dagar senare.

För mordet i Volgograd sitter två män häktade, 22 och 27 år gamla. Deras 23-åriga offer hade firat Segerdagen 9 maj tillsammans med dem, och då berättat att han var gay.

23-åringens döda kropp hittades morgonen efter på en innergård, en kvinna från åklagarmyndigheten beskrev vad som hänt honom: ”he was raped with beer bottles and had his skull smashed with a stone” .

Ryssland är homofobiskt. I S:t Petersburg och tre andra regioner har redan de så kallade anti-gaylagarna införts. De innebär förbud att ”sprida homosexuell propaganda”, en skrivning som inte bara HBT-organisationer med kraft framfört att kommer att användas mot homosexuella i offentliga och andra sammanhang, utan också generellt förstärker den redan starka homofobin i Ryssland.

I den ryska duman har ett förslag lagts om att införa en liknande lag som ska gälla hela federationen. Den ska godkännas vid tre omröstningar för att träda i kraft. Minst en omröstning har redan gjorts, med majoritet för lagförslaget.Ho
mosexualitet avkriminaliserades först 1993 i Ryssland, och togs bort från listan över psykiska sjukdomar så sent som 1999.

En rysk satiriker har sagt, citerad i S:t Petersburg Times, att ”Russians are brought up to believe that being gay is worse than being a murderer. Here if you want to call a killer a killer, he would laugh. But homophobia is so strong that if you called him gay, he would kill you for saying it.”
Rysk-ortodoxa kyrkans ledare har bestämt uttalat sig emot homosexualitet.

Men Coming Out, organisationen för LGBT-rättigheter i S:t Petersburg, hävdar trots hatbrott, anti-gaylagar och den allmänt spridda uppfattningen att Ryssland är homofobiskt att:

”Champions of morality and the ”children’s rights advocates” in Russia have consistently indicated that Russian society is traditionally against homosexuals. Authors of the campaign (against the propaganda bill) ask the question: is this true? Does the Russian society really believe gays and lesbians should be persecuted? …the opinion is not as unambiguously negative as the state is desperately trying to show” skrev man i ett pressmeddelande i januari i år.

Vid första maj-demonstrationen i S:t Petersburg deltog Coming Out med en egen sektion i den större demonstrationen med demokratiska partier och organisationer. Polis försökte beslagta regnbågsflaggorna från Coming Out-deltagarna, men lyckades inte.
”Det kändes som Pride idag på Nevskij Prospekt” citeras en deltagare i pressmeddelandet efteråt.

Om ryska lagstiftare och myndigheter tog itu med trafficking och utnyttjande av barn i sexindustrin i stället för att förfölja homosexuella, då borde det ge en känsla av stolthet, av Pride, inte bara för Coming Out, utan för hela Rysslands befolkning.

Länk till artikeln om mordet i Volgograd:

http://www.huffingtonpost.com/2013/05/12/russian-gay-man-torture_n_3263406.html

Ur pressmeddelande från Coming Out, 16 maj 2013:

“The annual St. Petersburg International Day against Homophobia and Transphobia rally will take place tomorrow, May 17, at 2 pm on Marsovo Pole – the “Hyde Park” of St. Petersburg, in the city center. Traditionally, a joyful celebration of our pride, during which we release rainbow balloons in the air as a symbol of our wish for a world free of homophobia and transphobia, this year’s event will be dedicated to the memory of Vladislav Tornovoy, brutally murdered in Volgograd on May 9th of this year, and to all victims of homophobic hate crimes.

The rally will take place despite numerous threats from members of extreme right and clerical organizations, such as the “Russian joggers” (Russkaya probezhka) and  the “People’s Council” (Narodny sobor). At last year’s IDAHO rally, around 100 counter-protesters showed up to intimidate and attack the participants. Organizers hope that tomorrow’s rally, permitted by city authorities, will have sufficient police presence to protect the participants. Other safety measures have also been taken.

The rally is planned to last one hour, with members of wider civil society and human rights organizations of St. Petersburg addressing the participants, after which, black and rainbow balloons will be launched into air. A minute of silence in memory of the victims of homophobic hate crimes will be observed.

This year’s rally is organized in St. Petersburg by LGBT organization Coming Out in partnership with the Alliance of Straights for LGBT Equality. Similar actions will take place all around Russia, coordinated by the Russian LGBT Network.”

Låt oss be att organisatörernas hopp om tillräckligt polisskydd besannas.
Hur det blir kommer säkert att meddelas, från Coming out, och i S:t Petersburg Times.

“Häxor” och svensk rättvisa

16 May

Om påskkäringar, häxor och albinos skrev jag 17 mars. Där nämns också att det även i Sverige förekommit att flickebarn hållits för häxor, och därför utsatts för misshandel av olika former av sina anhöriga.

I ett fall frikände tingsrätten de som ägnat sig åt utdrivning av onda andar med hjälp av dekokter och kroppsbestraffningar av olika slag.
Domen överklagades, och hovrätten har nu avkunnat en fällande dom.
TT skrev om domen, den har publicerats bland annat i UNT, och jag kopierar in hela texten nedan:

“Publicerad: 2013-05-14 16:02, senaste uppdaterad: 2013-05-14 16:05

Andeutdrivning var grov misshandel

Först friades föräldraparet som ansåg att deras tolvåriga flicka var en häxa. Nu dömer hovrätten dem och en pastor till flera års fängelse för övergrepp i det uppmärksammade andeutdrivningsfallet.

-Jag är mycket nöjd med domen som är utförlig, välskriven och välmotiverad, säger kammaråklagare Daniel Larson i en kommentar.

När Hovrätten för västra Sverige avkunnade domen på tisdagen gick man tvärt emot beslutet i Borås tingsrätt. Styvmamman och pappan dömdes till fängelse i två och ett halvt år respektive två år och tre månader.

De döms för grov misshandel, olaga frihetsberövande och grov fridskränkning. Flickan har bland annat berättat att hon bränts med en kniv, låsts in, fått håret avrakat och en kniv upptryckt mot halsen samt utsatts för misshandel i flera dygn då hon bland annat förbjudits att äta.

Dessutom döms en pastor till fängelse i ett år och tre månader för olaga frihetsberövande, misshandel och medhjälp till ofredande. En annan åtalad pastor frias.

-Jag kan konstatera att hovrätten har tagit fasta på flickans berättelse och anser att den är mycket trovärdig. Vidare att det finns stark stödbevisning. Domstolen anser också att de dömda har haft uppsåt, trots att de haft en stark religiös övertygelse som skäl för sitt handlande. Jag delar den uppfattningen, säger Daniel Larson.

Pappans advokat Jan Elgmark anser att flickans uppgifter inte är tillräckliga.

-Jag tycker att tingsrättens dom är korrekt och att hovrättens sätt att se på bevisningen är felaktig. Det finns ingen teknisk bevisning för den grova misshandeln, säger han till TT.

Michael Marlow, som forskar om andeutdrivning vid Åbo akademi, menar att fenomenet uppstår genom en mix av olika traditioner. I det här fallet blandas kristendom med trostraditioner från Kongo-Kinshasa, varifrån föräldrarna emigrerat. Där är det ett stort problem att barn anklagas för att vara häxor, enligt honom.

-Det är ett klassiskt modernt fenomen som inträffar lite här och där i brytpunkter. Det var säkert samma sak i Sverige när landet kristnades och man omtolkade vikingaseder. Då blir det konstiga varianter.

TT: Hur vanligt är det i Sverige i dag?

-Olika typer av utdrivningar förekommer. Men att det görs med våld och mot barn är ytterst sällsynt.

Av: TT”

”Att det görs med våld och mot barn är ytterst sällsynt” säger Michael Marlow. Det är förhoppningsvis sant, i Sverige. Att det är annorlunda i andra länder går det att hitta information om. Bland annat i mitt blogginlägg 17 mars. Tack TT, för referatet av domen och kommentarerna.

Slukhål, banker och hopplöshet

11 May

Jag skulle önska att det var jag som kommit på att kalla bankerna för slukhål. Men det är det inte, det är Andreas Cervenka, krönikör i SvD ekonomi.

Att banker inte ger någon ränta på lönekonton, och knappast heller på sparkonton, har däremot inte Cervenka kommit på åt mig. Det har jag noterat alldeles själv. Mina konton på sparbanken i Enköping, del av Swedbank, om än självständig, är just sådana.

Det grämer mig outsägligt.
Det grämer mig också att roburfonderna gått back det senaste året. Varför, varför, varför, tar jag inte mina fattiga slantar och sticker?
En lojalitet som inte är ömsesidig är svaret, och bekvämlighet förstås.
Bleve jag efter med räntor och lån gåves ingen pardon. Det är jag också säker på.
Lika säker som att lånens räntekostnader är betydligt högre än vad jag tjänar på att låna ut mina pengar till banken.
Nu är jag och Anders inte så värst illa ute vad lån beträffar. Och knappast heller våra barn.
Inte så illa som många andra unga, eller halvgamla snarare. Såna som bildat familj och köpt hus och tror att livet leker nu och för överskådlig framtid.

Tyska (och andra) banker lånade ut till Grekland och Spanien och Italien, och så kunde de inte betala tillbaka och EU går in med stödlån till hårda villkor. Bankerna räddas och samhällen bryts ned.
Effekterna har vi inte sett slutet på, men Jobbik är redan starka, och fascister inte bara marscherar, de mördar och bränner i Grekland.

I Sverige då? Ja, vad händer när inga alternativ gives bland de etablerade pariterna? Sverigedemokraterna är redan inne i riksdagen, och lär ska bli kvar. De kan också bli starkare. De har så vitt jag förstår inga lösningar som går till kärnan av problemen, frikostig utlåning utan risk för aktie- och kapitalägare. I stället slår de nedåt, mot de svagaste. De som lämnat allt och fått ännu mindre.

”Klass” har blivit impopulärt som begrepp. Gud vet om det inte är detsamma som kommunism, och vem vill skyllas för att vara kommunist? Inte ens Lars Ohly längre.

Inte ens arbetarklassen vill kännas vid begreppet.
Eller medelklassen. Förbjude att någon hänvisar till den som ”klass”, nänä, valfrihet och egna projekt och entreprenörer, om så den enda entreprenaden innebär att köra ungarna till skolan och projektet att se en Hemnetfilm på fredagkvällen. Valfriheten gäller att hota rektor ta ungarna till annan skola och med dem elevpengen. Det ska lära honom en läxa, för en ann’ är så god som en ann’ och förbanne mig ingen ”klass” heller.

Gustav Fridolin skrev i Expressen 9 januari 2012 under rubriken ”SD:s väljare är som du och jag”.
Olyckligtvis har han rätt. De är som du och jag, när du och jag har fått nog av att hunsas av tjänstemän och politiker och bostadsrättsföreningsstyrelser och parkeringsvakter. Fått nog av att jobba plikttroget 40 timmar i veckan år efter år och sedan sägas upp och lämnas på bar backe, inte på en gång, men efter en utmätt tid då alla utgifter rannsakats och tjänstemän kommit fram till att flytt från familjen är vad som krävs, jajamensan, för det är arbetslinjen som gäller, oavsett om ungarna går i skolan och villan är osäljbar och maken/hustrun har jobbet kvar, än så länge.

Det är då man blir lack, för det är ingen som verkar se att det är åt helskotta. Eller kanske någon ser, men ingen tänker göra något åt det annat än ge mera bidrag och skattebefrielser till arbetsgivare, offentliga och privata, för att jobb ska ”skapas”. Vet man dessutom att det i kedjan sitter folk som hellre ser till att fylla kvoten av ”utplacerade” än att inte ge bidrag till jobb som ändå måste göras. Då blir det riktigt illa.
Då röstar man på SD, för även om de inte egentligen representerar de åsikter man har, så är de åtminstone nåt annat än de övriga partierna som inte har annat än kosmetiska skillnader i den politik de vill driva eller driver.

”Att förlora människor till hopplöshet kan bli demokratiskt kostsamt” skriver Fridolin.
Han har rätt.
Jag har inte sett att MP eller något annat riksdagsparti haft något att säga som kan ge hopp åt de hopplösa. Inte SD heller.
”Rasismen är inte kostnad för att människor passerar gränser, rasism är en kostnad för en misslyckad ekonomisk politik. Och så länge politiken misslyckas så kvarstår kostnaden”. Fridolin igen.

Men så se vad som behövs då! Är det vinstdrivande skol- och vårdbolag och lönebidragsanställningar och höjda gränser för reseavdrag och och rut-avdrag? Och avdrag för gåvor till välgörenhetsorganisationer? Verkligen?
Och är det möjligheten att sälja aktier skattefritt, ta ut 150 000 i skattebillig utdelning, sänka förmånsvärde på bilen, få rabatt hos Skatteverket, få skattefria förmåner med mera med mera med mera …
Och nu har Konstnärernas riksorganisation och Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare fått medhåll av allianspolitiker om att gåvor och donationer till konst och konsthantverk ska ge avdragsrätt också, inköp av samtidskonst ska bli avdragsgill, och kulturstiftelser ska ges nya skatteregler, skattesänkningar får man tro.

Fackmedlemsavgifter är inte längre avdragsgilla, och arbetsresekostnader ger allt mindre avdragsrätt. Men konst och välgörenhet, det är en annan sak. Det kan säkert sägas stärka arbetslinjen.

Gör din plikt, kräv din rätt hette det för länge sen. Nu är bara rätten kvar, samt skatteplanerare och revisorer. Plikten inskränker sig till att kräva rätten. För de som kan och orkar.

De andra riskerar försvinna i slukhålen. Bankernas och hopplöshetens.

Skriva kort

11 May

”Sakargument är nog bra, men inget slår god organisation”.

Det är en mening som etsat sig fast. Tagen ut Fredrik Sjöbergs essä En fest för livet. Den finns med i samlingen ”Varför håller man på?”. Festen för livet handlade om antikärnkraftsrörelsen, men organisation är all påverkanskrafts moder. I varje fall om den ska vara någorlunda beständig.

I detta ämne har jag för tillfället sagt allt jag har att säga.

I ställer övergår jag till filmen ”Den ovillige fundamentalisten”, regi Mira Nair. En film som gavs tre kajor i unt, och jämfördes med boken av Moshin Hamid den baseras på, och befanns komma till korta. ”Inga frågor lämnades obesvarade” enligt den kortfattade resencenten. Nej, kan jag tycka. Hur svårt är det att besvara frågan hur förnedrande kroppsvisitering och olaga arrestering är, om den baseras på utseende (”arabiskt”)? Jag har inte läst boken, men min erfarenhet är att alla filmatiserade böcker förenklar teman, så säkert även Nairs film.

Det innebär inte att filmen inte bör ses, eftersom den ger ett perspektiv vi sällan eller aldrig får i svensk media.
Inte minst är det så i ljuset av den rasande mediadebatt som förts med anledning av REVA, polisens instrument för att påskynda avvisningsärenden. Enligt en polis jag känner ett administativt verktyg som förknippats med tvångslegitimering av folk i t-stationer.

Nå, hur är det? Är vi inte alla skyldiga att bära id-kort, varhelst vi går, passfrihet eller inte passfrihet i EU:s Schengenländer?

Metro kunde för övrigt rapportera måndagen 6 maj, om Rafah Ibrahim som brottades ned och förbjöds gå ombord på en Finlandsfärja efter att hon ”kommits på” med att ta mat med sig ombord, mat avsedd för hennes allerigska dotter. Hon kastade bort maten på uppmaning, men fick ändå inte gå ombord där familjen redan befann sig. Sonen försökte hjälpa henne men då brottdes han också ned, och blev slagen med batonger.
Vakterna polisanmäldes för misshandel, och har motanmält familjen för våld mot tjänsteman. Viking förklarar i Metro att ”det blev ett ordningsproblem och enligt reglerna kan personer som uppträder hotfullt avvisas från platsen…”.

Jooja.
Jag skulle nog också bli ett ordningsproblem om jag hindrades från att ansluta till min familj som redan gått ombord på en färja. Eller om jag såg min mamma brottas ned av ordningsvakter.
Det förra kan i andra sammanhang refereras till som ”familjesammanhållning och -ansvar”, det andra som ”civilkurage”.

Pelle Forshed och Stefan Thungren tecknar Stockholmsnatt i SvD. Senast fredagen 10 maj:

Glesbygdsproblematik = hembränning. Med plastflaskorna i trähylla.

Livsstilsmarkör = göra eget vin. Med glasflaskorna i stringhylla.

Underbart!
Kortare kan det inte skrivas! Teckningarna gör det hela perfekt!

Osäker analys av en osäker värld

11 May

“Obama vill bygga en bättre värld. Putin vill att världen förblir som den är.”
För första gången är jag besviken på Anna-Lena Laurén, denna förträffliga journalist med Ryssland som arbetsfält och bevakningsområde.

Visst är det stora skillnader mellan Ryssland och USA, och mellan Obama och Putin.

Men är det verkligen så enkelt som att Obama vill bygga en bättre värld? (som A-L L skriver 2 maj -13 i SvD) För vem? För vilka? Redan i talet då han fick Nobels fredspris sade han att han ”inte kan bortse från hoten mot amerikanska medborgare” och att han därför är tvingad att använda våld (enligt referat i Expressen 10/12 -09).
Detta våld använder han, med drönare och Guantánamo, och med hot om handelskrig mot EU om beslut fattas som anses skada amerikanska företags intressen.
Och ”den amerikanska tron på demokratins universella budskap”. Utom i Saudi-Arabien, Bahrein, Singapore och Palestina då.

Putin vill säkert också bygga en bättre värld. Men frågan är densamma som för Obama. För vem? För vilka?
Har Obama kongressen emot sig, så har Putin sina egna motståndsmän, angelägna om att försvara sina intressen och privilegier.

En sak som jag tror skiljer Obama och Putin är den senares, och många ryssars, rädsla för politiskt och ekonomiskt kaos. De har upplevt det, de vill inte ha det igen. Demokrati, fick jag lära mig i Ryssland av Anna-Lena Laurén bland andra, är inte ett entydigt positivt laddat begrepp där. Demokrati minner alltför många om 1990-talet, kris, sönderfall och rövarkapitalism.
Det kan vara värt att komma ihåg när detta väldiga land analyseras, bedöms och ställs i relief till USA och Europa.
Att A-L L i SvD 10 maj -13 skriver under rubriken ”Egenintresse bakom ryskt stöd till Assad”, gör mig inte förvånad. Rubriken har täckning i hennes text. Apropå Libyen, Serbien, Kosovo, Irak, Georgien och Ukarina skriver hon att ”I Kremls värld handlar det inte alls om demokratiutveckling. Det handlar om att USA och Nato flyttar fram positionerna. Den ryska politiska världssynen har andra utgångspunkter: Kreml tror inte på demokratins inneboende styrka. Kreml tror på geopolitik, pragmatism och att stormakter kan komma överens.”

Tror Nato och USA på nåt annat än geopolitik? Hört talas om nordöstpassagen? Avsmältning i Arktis och vad det kommer att innebära? Nordiskt försvarssamarbete i norr? Någon?
”I Sverige tror man att utrikespolitiken bör drivas av högre syften. I Ryssland tror man inte någonting annat är intressebevakning. Och man är helt övertygad om att det är precis vad som egentligen driver även alla andra”.

Eh, jaa.
Ryssland har rätt. USA bevakar sina intressen, individers, företags och säkerhets-. Kina bevakar sina, Ryssland bevakar sina och diverse satelliter bevakar sina, under starkare länders vingars skydd. Något måste vi väl ha lärt oss av CIA:s beväpning av talibaner i Afghanistan under Sovjets intervention 1979-89? Men som kolumnisten Jenny Nordberg bosatt i New York, skriver i samma nummer ”…rysshotet är snart min enda trygghet i en osäker värld. Ända sedan jag var liten har jag varit redo att springa ner i källaren och lyssna på radion, och vara uppmärksam på fiendens propaganda. Det är hanterbart.”

I detta sammanhang av svartvitt tänkande kan det vara värt att komma ihåg att individuella mänskliga rättigheter som vi ser som självklara och nödvändiga, i samhällen med annan struktur där familjer/klaner är livsnödvändiga för individerna, ses som inte bara främmande, utan som hot mot såväl individ som samhälle.
Det sista är inte en produkt av egen analysförmåga, utan något som påpekades av en forskare vid Centrum för Rysslandsstudier som jag en gång intervjuade. Det faller också utanför Putin-Obama-kontexten, men kan förtjäna att nämnas eftersom vi gärna mäter andra efter våra egna måttstockar.

Efter att nu har förklarat mig besviken på A-L L, vill jag gärna upprepa mina inledningsord, hon är en förträfflig journalist, kunnig och insiktsfull, och utan hennes rapporter från Ryssland skulle våra kunskaper om vår väldiga granne vara ännu mindre än de är.