Archive | July, 2013

Mera porr.

31 Jul

Min aversion mot porr i de varianter som skildrar våld, fysiskt och psykiskt plågsamma ageranden och situationer, har mött invändningar. Mycket beroende på att jag tidigare inte specificerat varianterna.

Populärporr som enligt uppgift gjort författaren rik och som exponerats hämningslöst i diverse sammanhang och butiker, är ”Femti nyanser”-böckerna.
Nej, jag har inte läst annat än recensioner. Och nej, jag tänker inte läsa.

Däremot läste jag en liten notis i SvD Kultur i dag 31 juli. Rubrik ”Brandkår i kamp mot eldiga romaner”, skrivet av Henrik Sahl Johansson för den som vill söka upp den på nätet.
Jag citerar:

”I veckan meddelande Londons brandkår att fallen av olyckor relaterade till bland annat handfängsel i hemmet ökat markant under den senaste treårsperioden, någonting som från brandkårens håll inte utesluts kan härledas direkt ur litteraturens värld.”

Alltså, jag bara menar att …
Handfängsel. En sån besynnerlig idé att hindra rörelser, ömsesidigt smek och kel.
Och att dessutom tvingas tillkalla brandkåren för att avsluta det hela!

Det är skillnad på porr och erotik.
Erotisk litteratur och film kan säkert bidra till ökad ömsesidig lust.
Porr ger underliga perspektiv och förväntningar på partners och i värsta fall direkta skador.
Och larm till räddningstjänsten.

Offentliga hyror, vårdplatser och retorik

31 Jul

Otillständiga sätt att beräkna hyror för offentligägda fastigheter förvränger kostnadsbilden för sjukvård, skolor och omsorg. Hyressättningsprinciperna som tillämpas i Sverige förvränger dessutom hela nationalräkenskapen.

Med hjälp av dessa principer blev den offentliga sektorn ”ofantlig” i den politiska retoriken. Kostnaderna för offentlig verksamhet drevs upp, och lokalkostnaderna har blivit hinder för verksamhetsutveckling, och ett återkommande skäl att minska påverkningsbara kostnader som löner till personal, och materielkostnader.

Mikael Eriksson, docent och överläkare i cancersjukvård vid Skånes universitetssjukhus skrev i onsdagens SvD Brännpunkt (31 juli 2013) under rubriken ”Hög tid för vårdplatsmiljard”, bland annat att

”Den svenska sjukvårdens kris i dag rör huvudsakligen bristen på vårdplatser, vilket egentligen innebär brist på personal”.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hog-tid-for-vardplatsmiljard_8386826.svd

Mikael Eriksson pläderar för en vårdplatsmiljard. Det behövs säkert en miljard till sjukvården, men om inget görs åt offentliga hyressättningsprinciper kommer verkan av miljarden snart att vara om inte förlorad så avsevärt förminskad.

För nu säkert femton år sedan hörde jag en verksamhetschef på ett lasarett förklara att ”det är ingen hotellverksamhet vi bedriver”. Som en förklaring till att antalet medicinska vårdplatser skulle minskas på lasarettet. Den då relativt nya beteckningen ”medicinskt färdigbehandlade” höll på att etableras och skulle trummas in i politiker och allmänhet. De medicinskt färdigbehandlade skulle inte tillåtas ta upp dyra sjukhusplatser, utan placeras i serviceboenden eller egna lägenheter.
Så har också skett, och inte sällan är det de medicinskt färdigbehandlade som nu åker som jojon in och ut från akutavdelningarna och inte får det omhändertagande som krävs varken av kommun, landsting eller anhöriga. De senare har för övrigt oftast varken kunskap, ork eller möjlighet att ta hand om sina anhöriga.

Och nu har vi brist på vårdplatser. Vem är förvånad?

Inte jag.
Det var fel att ta begreppet ”medicinskt färdigbehandlad” till intäkt för att ta bort vårdplatser.

Och det är fel att hyressättningsprinciper styr offentlig hushållning och leder till nedmontering av välfärdstjänster som vård och omsorg, och lika illa, eller ännu värre, till kapitalförstöring och nedmontering av något så grundläggande för samhälle och medborgare som skolor och utbildning.

Skolor läggs ned med hänvisning till lokalkostnader och  ”elevbrist” när alla vet att det om några år kommer nya vågor av stora barn- och ungdomsgrupper som ska in i högstadier och gymnasier. Lokalkostnaden för att behålla befintliga skolor är för stor, säger politikerna. Journalister skriver pratminus och tittar i budget- och bokslutsdokument och får där bekräftat att jodå, lokalkostnaderna är höga.

Säger någon att det är fel på hyressättningsprinciperna? Att det är fel

  • att kräva avkastning från lokalverksamheter?
  • att räntor och amorteringar räknas på hela investeringskostnaden (bokförda värdet) oavsett om lån tagits eller ej?
  • att fastighetsavdelningar, oavsett om de drivs som bolag eller förvaltning, ska bära samtliga lokalkostnader, vilket gör att kostnader för outhyrda lokaler smetas ut på lokalhyrorna där det finns hyresgäster?
  • att ”bokförda värden” kan skrivas upp genom politiska beslut?
  • att politiska församlingar bestämmer internräntorna som verksamheterna ska betala på ”bokförda värden”?

Om kostnader för mark och lokaler inom försvaret har jag skrivit tidigare. Läs, häpna och IFRÅGASÄTT vad som sker!

https://lottasallehanda.wordpress.com/2012/12/16

En bild säger …

26 Jul

mer än tusen ord.
Om man ger sig tid att titta på bilden.

IMG_6043

Så titta på Tomas Oneborgs underbara bild av EQT:s vd Conni Jonsson: orakad, utan slips och i skjortärmarna, blir han serverad kaffe av kvinna med make up, målade naglar, pärlor i örsnibbarna och leopard(!)mönstrad klänning är … fantastisk. (SvD Näringsliv, 5 juni 2013)
Rubriken gör den inte sämre, ”Nja, vi letar faktiskt efter tjejer också.” (Riskkapitalbolaget EQT ska rekrytera styrelse till nytt ägarbolag.)
Conni hittade Josef, Marcus, Leif och Finn till sin nya styrelse. Inga tjejer. Synd va?

Kvinnor som syns eller inte syns. Kvinnor som finns, får finnas, inte får finnas. I varje fall inte var som helst, eller hur som helst.

Ondgjort mig över porr har jag tidigare på denna blogg. Inga skrivna men väl muntliga kommentarer har jag fått. Jag tycker fortfarande likadant, men visst, det är skillnad på porr och porr. Och på erotik och porr. Erotisk litteratur, ja visst kan den vara upphetsande, rent av instruktiv. Men våld och tvång, nä tack.

Ondgjort mig har jag också över det vardagliggörande av prostitution som sker bland annat genom artiklar i nyhetstidningar, ”jag gör det bara så länge jag vill”, ”kunderna är hyggliga”, “bra med extrapengar under studietiden”, osv osv osv

I Pat Barkers senaste roman, Toby’s room, säger Kit Neville med förfärlig ansiktsskada från Västfronten (första världskriget) om sin första permission från militärsjukhuset:
– Went to a brothel. I thought at first the stupid little cow was going to refuse. I soon put a stop to that.
Senare säger samme Kit Neville som kommit på en överordnad som hade sex med en stallpojke:
– We’re talking about a man exploiting his inferiors. Brooke was an officer. That lad couldn’t have said no even if he’d wanted to.
Och när den person Neville berättar för säger att det kanske fanns känslor mellan officeren och stallpojken:
– I knew the boy. Total idiot, face like a pig’s arse.
Att Kit Neville inte är en sympatisk romankaraktär förtar inte kontrasten i synen på kvinnor, och på underordnade män. Hur det är så är män ändå män, oavsett om de är ”total idiots, faces like a pig arse’s”, och ska inte exploateras.

I recensionen av spelet Metro last light kommenterar recensenten särskilt ”den nochalanta sexism som genomsyrar Last light. De enda kvinnor som förekommer som annat än bakgrundsrekvisita är översexualiserade strippor, vars enda samtalsämnen är smink och män … Spelet är skamlöst objektifierande – kvinnor är inte ens personer, de är hårdvaluta att köpas eller belönas med.” Tove Bengtsson recenserade i SvD 17 maj 2013.
Metro last light är uppföljare till Metro 2033 som bygger på boken med samma namn av Dimitrij Gluchovskij.
Synen på kvinnor i Ryssland är … låt säga, ibland öppet annorlunda än vad vi är vana vid. Öppet vana vid alltså.

Ännu mera annorlunda är synen på kvinnor i Afghanistan, det andra största mottagarlandet av svenska biståndspengar.
Operation 1325, Kvinna till kvinna och Svenska Afghanistankommittén har pläderat för att biståndet ska villkoras med krav på förbättringar av kvinnors och barns situation. Ingen rapport har setts om att några sådana villkor ställts från bistånds- eller utrikesminister.

För den som sett Nima Sarvestanis film ”Frihet bakom galler” förefaller ett sätt att förbättra afghanska kvinnors villkor vara att bygga, förvalta och kontrollera kvinnofängelser med plats för barn, och med skolor och yrkesskolor för barn och vuxna. Och besöksförbud för misshandlande män.

Sen är det det där med “öppet vana vid”. Ibland blir det ändå tydligt att synen på kvinnor även i Sverige inte är den vi tror, och skulle önska. För det är faktiskt så att unga tjejer inte vill få flaskor uppkörda i slidan, som en svensk tingsrätt tycks ha trott. Eller att det på intet vis är acceptabelt att påtvingat analsex som skett ”av misstag, träffade fel” inte ska vara straffbart, som en annan tingsrätt ansåg. Eller att misstankar om grova våldtäkter inte utreds av polisen med hänvisning till ”resursbrist” och ”utredningstekniska svårigheter”.

Tomas Oneborgs fantastiska foto säger inget om rättstillämpning, men det säger verkligen mer än tusen ord om män och kvinnor, över- och underordning.

Snowden. Och Biden.

18 Jul

Snowden och Assange snyltar på den frihet som de påstår sig försvara skriver Mario Vargas Llosa. Han är Nobelpristagare påpekas det i ingressen till hans artikel i SvD 18 juli 2013. Om Biden skriver Kjell Häglund i Journalisten.

Vargas Llosas artikel är ett förvirrat angrepp på Snowden och Assange där den förre ifrågasätts för att han inte valde att ”gå den lagliga vägen” via ”Förenta staternas oberoende rättsväsen, fria press, folkvalda kongress och oräkneliga organisationer för mänskliga rättigheter som kan avslöja sådana övertramp och försöka rätta till dem”. Det var väl det han gjorde? Gick till den fria pressen alltså?

Oacceptabla intrång i privatlivet, det sker hela tiden skriver Vargas Llosa. Det är vad spioner gör, och i demokratiska stater väcker ibland i ovanliga fall sådana övertramp skandal och spionerna hamnar inför rätta.
Jaa, och det här är ett ovanligt fall, skandal har väckts, men den som är anklagad är Snowden, som inte borde ha avslöjat något, anser Vargas Llosa.
Dels därför att spioner inte gör något annat än kränker medborgares privatliv, och dels för att skandalpress och hänsynslös politisk debatt gjort att det inte längre finns någon gräns mellan privat och offentligt.

Om hur det gick till när Snowden började tvivla på vad han höll på med berättade Gunilla von Hall, kolumnist i SvD, 10 juli. Snowden var stationerad i Genève 2007-2009, och citerades om den tiden i en intervju The Guardian:
– Det jag såg i Genève gjorde mig verkligt desillusionerad om hur min regering fungerade.

Von Hall skriver: ”Då hade 25-åringen fått sin första dos av hur säkerhetstjänster kan jobba. I försök att rekrytera en schweizisk bankir i Genève hade CIA fått bankmannen rejält på fyllan, och uppmanat honom att köra hem. När bankiren greps för rattfylla kom CIA-kontakten emellan för att hjälpa honom, vilket senare ledde till en framgångsrik rekrytering”.
Fyllefällor, honungsfällor, pengafällor, vi har hört det förut, och det är som Vargas Llosa skriver oacceptabla intrång i privatlivet, men ska det accepteras?

Om Assange skriver Vargas Llosa: ”… som ser ner på de demokratiska staternas rättvisa och vägrar att möta anklagelser för sexuella övergrepp och våldtäkt i Sverige, en av de mest genuina demokratierna i världen.”
Det kan vara värt att notera att Assange inte vägrar möta anklagelserna, han vägrar åka till Sverige eftersom han inte litar på att han inte kommer att lämnas ut till USA. Där det, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, ”redan ligger ett åtal färdigt mot honom” (Cyber snooping … 16 juli).

Finns det anledning för Assange att frukta utlämning till USA?

Fanns det anledning att tro att EU-länder, Spanien, Frankrike, Portugal, Italien och Österrike skulle tvinga ned Evo Morales officiella presidentflygplan i Österrike på väg från Moskva till Bolivia, och söka igenom planet på jakt efter Edward Snowden?
Det är inte bara Sverige som beter sig som, och är, vasallstater.

Hur ser då Ryssland på Snowden och Assange?
Hur de ser på Assange vet jag inte, men fotokollaget på förstasidan på ryska nyhetsveckotidningen Argumenty i Fakty no 27, 3-9 juli, är intressant.

IMG_6048

Amerikas huvudfiende lyder rubriken, med Snowdens bild överst, Assad, Saddam Hussein, Usama bin-Laden i små bilder nedanför, alla med sikten lagda över sina porträtt. Och militärer stående runt om, några försedda med svenska vapen.

Hur Ryssland sett på Snowden har varit ämne för spekulationer i svensk press. Å ena sidan ska Putin ha gottat sig åt skandalen, och tillbakavisat krav på utlämning av Snowden till USA, å andra sidan har han inte varit beredd att ge honom asyl. Nu har Snowden enligt media lovat att inte fortsätta sprida information om Prism, i enlighet med Putins direktiv att han inte får ägna sig åt ”anti-amerikansk verksamhet”, och kan därför komma att få åtminstone tillfällig asyl i Ryssland. Tidigare har han beviljats asyl i Venezuela, men kan inte ta sig dit eftersom hans pass dragits in.

Anna-Lena Laurén, SvD:s korrespondent i Moskva, skrev 13 juli under rubriken ”Snowden blir till besvär”:
”Putin gillar att sätta USA på plats, men samtidigt är han en pragmatiker. Att hans KGB-själ skulle känna några äkta sympatier för Snowden har jag dessutom svårt att tro.”

Om massövervakning och om Stasi har jag skrivit tidigare och parallellen har dragits av andra, men också bestridits. Om hur massövervakningen i USA tog sin början har Kjell Häglund, krönikör i Journalisten skrivit. Läs den krönikan!

http://www.journalisten.se/kronika/massovervakningen-och-mannen-som-saknas-i-den

Cyber snooping, spionage och ”blåsvisslare”

18 Jul

”En hackare och en spion” kallas Julian Assange respektive Edward Snowden i en analys i Metro publicerad 26 juni 2013. Christian Llerena, Metro Ecuadors chefredaktör, har författat alstret som har rubriken ”Vi släpper in dem utan att tänka efter”.

Ett häpnadsväckande dubbelfel.

Julian Assange sitter inte på Ecuadors ambassad i London på grund av att han är ”hackare”, och inte är det för att Assange är ”hackare” som Fred Burton, vice vd i Stratfor, amerikansk underrättelseentreprenör, i ett av mer än fem miljoner mejl från Stratfor som Wikileaks släppt, skrev att ”Vi har ett färdigt åtal mot Assange”.

Och inte är det ”spion” Snowden är, även om svensk massmedia gärna refererar till honom som ”den spionmisstänkte”. I flera samtal till Ring P1 måndagen 15 juli togs detta upp, med kraftiga protester mot att svensk media till synes okritiskt tagit över amerikansk vokabulär. ”Skulle en person motsvarande Snowden kommen från Iran, Kina eller Kuba ha betecknats med dessa länders myndighetsetiketter?” löd en fråga. “Var är debatten om demokratin och yttrandefriheten?” en annan.

Däremot har Assange gjort det möjligt att på nätet via Wikileaks offentliggöra information som avsetts vara hemlig, information som kommit från visselblåsare, exempelvis Bradley Manning, fängslad sedan mer än två år i väntan på rättegång för att han lämnat ut information om USA:s krigföring i Irak och Afghanistan. Collateral murder, helikoptervideon som visar hur soldater från en attackhelikopter, som på skoj, skjuter ner bland annat två journalister i en grupp civila på en gata, var en del av den information som släpptes via Wikileaks.

Och Snowden har, likt Manning, ansett att de metoder som använts i ”kriget mot terrorismen” inte varit försvarbara, och läckt information om PRISM, avlyssning och kartläggning i monumental skala av telefon- och datatrafik som NSA, National Security Agency, ägnat sig åt. Kartläggning där de största nät- och telefonföretagen varit delaktiga.

Visselblåsare brukar de kallas, de som slår larm när något inte står rätt till i myndigheter eller företag. De brukar lovprisas. Det gjorde till exempel biståndsminister Gunilla Carlsson när det gällde avslöjandet av korruption i Zambia. ”Samtidigt känner jag stor lättnad över att den zambiska riksrevisionen – tack vare att en s k whistle blower (”visselpipa”) uppmärksammat den zambiska antikorruptionskommissionen om korruption inom hälsoministeriet – nu vidtar åtgärder för att utreda fallet och ställa de ansvariga inför rätta.”, skrev GC i en debattartikel i augusti 2009.
Manning, via Assanges Wikileaks, visade världen att krigsbrott begicks. Snowden har visat att Storebror ser dig, hör dig och sparar informationen.

Att allt du en gång sagt eller skrivit kan vändas emot dig vet vi sedan tidigare. Om någon tror annat så går det bra att läsa Heinrich Bölls roman Katarina Blums förlorade heder, men det finns andra romaner, filmer, dokumentärer och förfärliga historier om hur information kan brukas och missbrukas.

Cyber snooping, det är vad myndigheter ägnar sig åt, i hemlighet. Och företag, men då kallas det industrispionage, och det är sannolikt inte så farligt om det är det egna landets företag som ägnar sig åt det. Däremot alldeles åt helskotta om andra länders företag snokar i våra företags datorer och kommunikation.

Men knappast är det spioneri att lämna ut till offentligheten vad man haft fri tillgång till och som rör exempelvis brott mot mänskliga rättigheter, eller som i GC-exemplet, hantering av offentliga medel. Skillnaden är ”offentligheten” vill jag påstå. Det är så visselblåsare gör.

Finansieringen av Wikileaks försvårades avsevärt efter Collateral damage-videon, på grund av amerikanska betalföretags agerande. Och Christian Llerena verkar inte behöva oroa sig, det förefaller vara mycket svårt för Ecuador att “släppa in dem”, med eller utan eftertanke.

När Patti Smith och hennes band gav en konsert i Uppsala 12 juli, dedicerade förbandet First Aid Kit en låt till Bradley Manning, Edward Snowden och Pussy Riot. Patti Smith hade en sång till Edward Snowden i sitt program, och nämnde honom flera gånger under konserten.
Att Snowden gavs epitetet ”blåsvisslare” av UNT:s recensent är något man kan …. fundera över.

Jag älskar

16 Jul

ungarna förstås. Men också artiklar som är värda att läsa till slut.

Vad sägs om det här:

The Case for Abolishing the DHS

On Friday, Secretary of Homeland Security Janet Napolitano resigned to take up a post running California’s university system. With her departure, there are now 15 vacant positions at the top of the department. That suggests it would be a particularly humane moment to shut the whole thing down.”

Som avslutas så här:

”The cancellation of a planned Obama family safari at least meant there was no need for the assault team armed with high-caliber rounds against the threat of Taliban-sympathizing cheetahs.”

Länk till artikeln i Business Week:

http://www.businessweek.com/articles/2013-07-15/the-case-for-abolishing-the-dhs

Vi hade en gång en föreläsare på UNT som talade om hur man skriver en artikel. Som ett vinglas. En början som är ganska fyllig talar om vad det handlar om, en lång smal förklaring och utvckling av ämnet, och så en knorr, foten på glaset, som gör det mödan värt att läsa allt.

Vet läsaren att det kan förväntas en knorr, så läser hen vidare, och plockar upp information och fakta på vägen.
Där har vi något att lära. Samme föreläsare sa också att “om nyhetschefen säger till en reporter att jobbet denne skickas ut på är blått, och reportern ringer in och säger att det är grönt, då är det grönt som gäller, inte chefens blå, det är inte desken som avgör färgen, det är verkligheten”.

Tack snälla Amelia för att du vidarebefordrade länken till Business Week!

Bistånd och korruption

15 Jul

Det svenska biståndet ska koncentreras till färre länder för att öka kvaliteten och effektiviteten i biståndet skrev Sida i sin årsredovisning 2011. Biståndsminister Gunilla Carlsson är mycket bestämd i sina och regeringens föresatser att inte med biståndspengar göda korruption. Det är bra.

Carlsson satte också i oktober 2010 bestämt stopp för svenska utbetalningar till FN:s samarbetsorganisation Globala fonden mot aids, malaria och tuberkulos, sedan det avslöjats att korruption förekommit i fyra av 130 mottagarländer: Zambia, Mali, Kamerun och Mauretanien. De fyra ländernas respektive placeringar i Transparency Interantionals korruptionsindex 2012 var i tur och ordning (88), (105),(144) och (123).
Beslutet kritiserades, och ändrades i oktober 2011 efter att ”nödvändiga reformer inom Globala fonden” genomförts.
I juli 2013 skrev regeringen och Gunilla Carlsson på sin hemsida att ”Globala fondens nya operativa tillvägagångssätt går nu i samklang med svenska biståndspolitiska prioriteringar. Ledord är ägarskap, ländernas prioriteringar och anpassning av verksamheten till processer på landnivå.”

I augusti 2012 kunde SvD berätta om att förre chefen för en anti-korruptionsenhet i Kosovo åtalats för korruption, mera specifikt utpressning och olaga vapeninnehav. Han var en i en grupp av åtta domare, två affärsmän och en advokat som åtalades. Chefen för anti-korruptionsstyrkan utnämndes av då- och nuvarande premiärministern Hashim Thaci. Enligt SvD-artikeln (8 augusti-12) är Thaci EU:s och USA:s favorit som ledare i Kosovo, samt misstänkt för att tidigare ha styrt ett brottssyndikat.
”Åtalen härrör i sin tur från en rättshärva kring privatiseringen av offentligägda företag och mark … ekonomer och anti-korruptionsorganisatione har varnat för att processen blivit en grogrund för utbredd korruption och maktmissbruk, inte olikt det som skedde i före detta kommunistländer i Östeuropa efter murens fall.” skriver Theresa Küchler, och referar till European Voice, en tidning som ges ut i Bryssel.

I juli 2013 skrev regeringen också om utrikesminister Bildts besök i Kosovo, som får biståndspengar för reformarbete.
”Det svenska biståndet till Kosovo uppgår till cirka 80 miljoner kronor (90 mkr 2012 enligt openaid.se) per år och inriktas på sektorerna demokratisk samhällsstyrning och mänskliga rättigheter, utbildning samt miljö och klimat. Stödet har till syfte att bidra till Kosovos EU-närmande, stabilitet och ekonomiska tillväxt. Sverige bidrar även genom EU:s förmedlemskapsstöd som syftar till att främja landets reformarbete, bland annat på rättstatsområdet och för att stärka de demokratiska institutionerna som ett led i att påskynda EU-integrationen. Det totala förmedlemskapsstödet till Kosovo uppgår till cirka 69 miljoner euro för år 2011.”

Och så Afghanistan då. Andra största biståndslandet, militären oräknad. Tanzania fick 806 mkr 2012, Afghanistan 720 mkr och Västbanken-Gaza 712 mkr. Men de omkring 200 mkr till Västbanken-Gaza som är inriktat på att bygga upp palestinska myndigheter kan komma att dras in. Gunilla Carlsson anser att om det inte sker några framsteg i fredsförhandlingarna, kan den delen av biståndet till palestinierna tas bort.
Enligt Svenska Afghanistankommittén, Kvinna till Kvinna och Operation 1325, uppgick kostnaderna för svenskt bistånd, militärt och civilt, till Afghanistan 2011 till drygt 2,6 miljarder kronor. Elva års svensk militär närvaro kostade 8,3 miljarder kronor.

Carsten Jensen, dansk debattör och journalist, har i DN beskrivit insatserna i Afghanistan som ”fundamentalt misslyckade”. Han skriver utifrån danska insatser i Helmand, och skräder inte orden. ”För länge sedan har vi givit upp idén att skapa en fungerande demokrati tillsammans med president Karzais korrupta klanstyre. Vi samarbetar med narkotikabaroner och krigsherrar, för några allierade måste vi ju ha när nu befolkningen på landsbygden vänt oss ryggen.” ”Afghanistans burkaklädda kvinnor skulle frigöras. Det hörde vi under en lång rad av krigets första år. Tills vi plötsligt inte hörde det längre…Så var det skolorna. Men det är bara lite över hälften av Afghanistans barn som går i skolan och frånvaroprocenten bland dem som är inskrivna är lika hög som bristen på kvalificerade lärare är dramatisk…”.

”… pengarna från knarkekonomin överträffar allt annat. Bistånd, alla försök till demokrati, det ruckliga försöket till rättssystem. Det är också ett av de erkänt bästa sätten att finansiera terrorism.” skriver SvD:s kolumnist Jenny Nordberg från Kabul 5 juli 2013 under rubriken ”Opium-rosa åter högsta mode”.

”Villkora biståndet till Afghanistan” skrev representanter för de tre oragnisationerna ovan i en debattartikel i Expressen i november 2012. Några sådana villkor har inte hörts av, i stället blev det palestiniernas bistånd som kan komma att villkoras.

I Sidas årsredovisning 2011 finns en lista över myndighetens största samarbetsländer. Den tredje kolumnen visar ländernas placering på Transparency Internationals Corruption Perception Index 2012. (jämför gärna med länderna som ledde till stoppade utbetalningar till Globala fonden )

Samarbetsland                            Bistånd milj.kr -11    Korruptionsplats-12

Tanzania                                     806 277                    102
Afghanistan                                720 994                    174
Mocambique                              705 992                     123
Sudan                                         557 351                     173
Kongo DR                                  529 408                     160
Kenya                                         496 186                     139
Västbanken och Gaza                 413 906                     (ingen uppgift)
Somalia                                       362 134                    174
Uganda                                       264 875                     130
Etiopien                                      261 990                     113

Så, biståndsminister Gunilla Carlsson, när ska korruption bekämpas, var och hur?

2009 skrev ministern i en debattartikel att ”Fattigdom och korruption går ofta hand i hand. Korruption är på samma gång både ett uttryck för och en följd av underutveckling…det finns (på Sida) policies och riktlinjer och handlingsplaner för att bekämpa korruption. Det finns antikorruptionsmanualer och antikorruptionsprojekt…kanske är bistånd inte en del av en möjlig lösning, utan faktiskt en del av problemet?”

Kanske det. Men framför allt är det en del av en regerings positionering, inte i förhållande till mottagarlandet, eller i förhållande till människors nöd och behov eller FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, utan i förhållande till egna utrikespolitiska strävanden, och till ledorden ”ägarskap, ländernas prioriteringar och anpassning av verksamheten till processer på landnivå.”

Alören är inte Djävulsön

14 Jul

Genom sig själv känner man andra, lyder ett talesätt. Andre vice ordföranden (M) i byggnadsnämnden i Östhammar anser inte att information om plan- och byggnadslagens regler som en nämndordförande ger ska hållas för tillförlitlig. Information ska komma från tjänstemän.

Hanteringen av ärendet med Claes Ljunghs 29 kvadratmeter stora bod på hans lilla ö Alören utanför Öregrund skulle vara sorglustig om den inte föreföll så fylld av ovilja.
Nu senast manifesterad i ett nyhetsuppslag i Dagens Nyheter (26 juni 2013). Rubriken ”Han fick inte bygga utan tillstånd: ‘Jag är kränkt’”.

Kränkt har blivit ett ord som används nedsättande. Kränkt är den med alltför ömma tår och alltför lite självinsikt. Rubriken utelämnar förstås, som rubriker gör, att Ljungh 2006 byggde utan tillstånd efter att han vid två tillfällen fått besked från dåvarande ordföranden (S) för byggnadsnämnden i Östhammar att inget tillstånd behövdes för en ekonomibyggnad på en fastighet utanför detaljplan och avsedd för näringsverksamhet. Det är vad som sägs i PBL.
Så Ljungh byggde sin bod på ön, utan vatten, utan el och värme. (‘Exklusivt sommarhus’ har jag hört den beskrivas som, undrar hur hens bostäder är utrustade?)

Samma år, i maj 2006, hade Ljungh utsetts till generaldirektör för Kammarkollegiet. Den 19 maj skrev DN på nyhetsplats under rubriken ”Statsministerns bästa vän får nytt toppjobb”. Statsminister då var Göran Persson. Artikeln refererar till anonym ”kritiker inom finansdepartementet”, som säger ”det enda Ljungh utmärkt sig för är enligt många att han är god vän med GP och Streen och att han varit en urusel chef.”
En anonym refererar alltså ”många” anonyma.
Några dagar senare, 26 maj, skriver UNT på ledarplats under rubriken ”En historia från bananrepubliken Sverige!” en artikel där utnämningsförfarandet till statliga tjänster ifrågasätts och där utnämningen av Ljungh tas som exempel, med hänvisning till den tidigare artikeln i DN.

12 augusti återkommer UNT med en ledare under rubriken ”Fenomenet Bo Bylund”. Återigen är det utnämningsförfaranden som är målet för ledarskribentens kritik: ”Fenomenet Bo Bylund däremot finns det alla skäl att kritisera. … Med denna (o)ordning bryter Sverige mot FN:s anti-korruptionsstadga…Exempel på missbruk saknas inte: mest slående är kanske utnämningen av kompisen Claes Ljungh till chef över Kammarkollegiet.”
Ljungh kom till tals i ett genmäle 17 augusti, ”Brev: utnämningar – Oseriösa antydningar och insinuationer”.

Detta var 2006 och i september var det val. Alliansen vann, och en moderat ordförande tog över efter den tidigare socialdemokratiske ordföranden för byggnadsnämnden i Östhammar. Under hösten kom en anonym anmälan om svartbygge på Alören in till byggnadsnämnden: Ljunghs bod.
Den nya nämnden bestämde att det krävdes byggnadslov för boden, annars skulle den rivas.
Ljungh överklagade och fick rätt i länsrätten.
Men kommunen överklagade i sin tur, och fick rätt i kammarrätten. Sedan dess har boden gått genom de flesta upptänkliga rättsliga instanser, den sista möjligheten för Ljungh att slippa riva sin bod är om Högsta förvaltningsdomstolen ger honom prövningstillstånd, och eventuellt ändrar eller återförvisar ärendet till lägre instans.

Nog är turerna runt boden på Alören anmärkningsvärda. Ljungh frågade ordföranden, förtroendevald och tillsatt att leda nämnden som beslutar i ärenden som rör PBL, får ett besked och ska inte kunna lita på det beskedet, anser den som sedan tog över som ordförande för samma nämnd.
Hon är nu andre vice ordförande i nämnden. Går det att lita på att hon och byggnadsnämnden fattar och följer PBL? Eller är det bara tjänstemän som har kunskapen och förmågan och ska säga åt politikerna, de formella beslutsfattarna och de som kan ställas till svars och avsättas i allmänna val, vilka beslut som ska fattas? Tjänstemannaväldet manifesterat.

I DN:s artikel säger förre stadsarkitekten, som bestämt hävdar att Ljungh inte diskriminerats eller kränkts utan tvärtom försökt pressa tjänstemännen, genom att ”Ljungh ville hävda att han var generaldirektör och att han kunde lagstiftningen”, och också att ”han är själv mycket kunnig i juridik”.
Ja, generaldirektör var och är Ljungh, och han kunde lagstiftningen, tycker förre stadsarkitekten. Vad bestod då pressen av?
Maria Crofts, politisk kommentator, skriver under rubriken ”Anmärkningsvärt att han anser sig diskriminerad”. Hon tar återigen upp utnämningen och Göran Persson, skriver att Ljungh ”tvingats lämna posten som statssekreterare på finansdepartementet”, att han ”åkte hem till partikamraten som var byggnadsnämndens ordförande … och fick grönt ljus.”. De allra flesta som vill uppföra en byggnad vänder sig till kommunen, skriver Crofts.
Det var vad Ljungh gjorde kan man tänka.
Ljungh tycks inte ha stort förtroende för vare sig den kommunala beslutsprocessen eller det svenska rättssystemet, skriver Crofts. (Quick, Quick, Quick, … manipulerade videoband från Göteborgskravallerna, Joy Rahman… Nog finns det väl anledningar att undra över det svenska rättssystemet?)
UNT tar upp frågan på ledarplats dagen efter DN:s stort uppslagna artiklar. Göran Persson och utnämningen upprepas, ärendet är ”inte komplicerat”, och länsrättens första beslut som gick på Ljunghs linje var ”en tillfällig framgång”. ”Någon gång måste man acceptera ett nej. Den absoluta oförmågan att göra det, att till exempel gå till rättsinstanser utomlands, leder ingenstans.” Tycker UNT i detta fall. I andra fall kan säkert Europadomstolen och EU-domstolen vara bra att vända sig till.

”Jag är så kränkt” citeras Ljungh i DN:s juniartikel. Det har jag hört refereras: ”Jag är SÅ kränkt” med den betoningen, lite pipig röst och tillägget ”Rättshaverist”.
Den egyptiska kvinna som på Tahrirtorget demonstrerade mot Mursi säger i SvD 4 juli: ”Jag är så arg…”. Hon kommer inte att citeras ”Jag är SÅ arg” med lite pipig röst och kallas rättshaverist. I varje fall inte i Sverige. Det är bra. Men varför får Ljungh inte känna sig kränkt utan att förlöjligas? För att han är generaldirektör? För att han är “kompis med Göran Persson”?

Östhammars kommuns juridiska ombud skrev till kommunen en gång under alla rättsliga turer som Alörenboden tagit: ”… inte så mycket att säga om Ljungs skrivelse, de mal på”.

Alören är inte Djävulsön, och Ljungh är ingen Dreyfus, men Claes Ljungh hade kanske hoppats på en Zola, en rubrik ”J’accuse!” och en L’Aurore. Men han vände sig till DN och i stället för morgonrodnad blev det … ovan nämnda. Han ”mal på”.