Archive | October, 2013

Snowden och den nakne kejsaren

28 Oct

Är det rätt att tala om att kejsaren är naken? Nja. Inte om det är Edward Snowden som påpekar att USA och NSA har rumpan bar, och att ett antal länder och deras säkerhetstjänster i samma sfär också moonar.
I Storbritannien vars säkerhetstjänst GCHQ tidigt pekades ut som NSA:s viktigaste samarbetspartner i Europa, har premiärminister Cameron och regeringen inte bara gripit David Miranda, partner till Glenn Greenwald som skrivit artiklarna i The Guardian baserade på de dokument som Edward Snowden läckt, förhört Miranda i nio timmar och beslagtagit hans kamera, hans telefon och hans dator.

Brittiska myndigheter tvingade också i slutet av juli The Guardian att förstöra hårddiskar med läckta dokument från Snowden.
I början av juli, långt innan Miranda greps den 19 augusti, tvingades Bolivias president Evo Morales plan ned i Wien på väg från Moskva till Bolivia. Det misstänktes att Snowden kunde finnas ombord på planet, flera europeiska regeringar medverkade till att planet tvingades ned.

För att understryka hur viktigt det är med underrättelsearbete stängde USA 19 ambassader och konsulat i början av augusti. De länder som omfattades var Förenade Arabemiraten, Jordanien, Egypten, Saudiarabien, Dubai, Kuwait, Bahrain, oman, Jemen, Libyen, Madagaskar, Mautritius, Burundi, Djibouti, Sudan och Rwanda. Storbritannien hakade på, liksom Tyskland och Frankrike, och stängde anbassaderna i Jemen. Sverige och Norge stängde ambassaderna i Riyad, som också täcker Jemen.
Det förelåg hot om en al Qaida-attack.
Stängningen varade i flesta fall några dagar. USA:s konsulat i Lahore förblev stängt, liksom ambassaden i Jemen.

Den förfärande attack som sen kom var i Nairobi, Kenya. En massaker med hundratals dödade civila kenyaner, utländska besökare och flyktingar i affärsgallerian Westgate.
I Irak har över 6000 personer dödats i våldsdåd bara i år.
Om en massaker som i Nairobi, om det besinningslösa våldet i Irak, inte kan stoppas trots Prism, vad tjänar då Prism till? Varför ska allt om alla samlas in i gigantiska databaser för att eventuellt komma till användning. För vad? Till vad? Av vem? När?

Big data är inte detsamma som människokännedom. Big data talar om vilka sjukdomar du har och vilken choklad och vilka tidningar du köper, vilka e-böcker du köper eller lånar på bibliotek, hur du sköter din ekonomi och hur dina barn ser ut. Big data kan förmodligen avslöja när du är frustrerad och uttrycker dig obehärskat, men kan inte tala om när någon, ensam eller tillsammans med andra bestämt att nu får det vara nog – ett nog som kan gälla något, någon, några eller många. (Alternativt, personen upplever sig inte ha något val. Förfärligheter utförs också under tvång.)

Big data, Prism och andra underrättelsesystem är bedrägliga, och farliga. De är totalitära och hotar inte bara personlig integritet, utan hela samhällssystem. Och de ger en oerhörd makt till de som har tillgång till all denna information.
Information om mig, obetydlig som jag är och oviktig för alla utom mig och mina närmaste, men också om företagsledare, politiker, myndigheter, tjänstemän, forskare, författare, journalister …

“Alla är inte som Snowden” skrev Johan Norberg i en kolumn i Metro 12 september 2013: Nästa gång kanske det är någon av de andra 1,4 miljonerna anställda inom amerikansk säkerhetsindustri som vill utnyttja vad de vet om innehåll i mejl, telefonsamtal, bankuppgifter och sjukjournaler, inte för att varna världen om vad som pågår, utan för att idka utpressning mot människor och regeringar.

Oh brave new world that has such people in it, för att citera Shakespeare. Han var ironisk, Bill, vilket kanske behöver påpekas.

Vi behöver inte antiterroristlagar som inte går att kontrollera hur de används och efterlevs, vi behöver inte övervakning med ”bakdörrar” som gör det möjligt att föra vidare vad som helst, utan möjlighet till kontroller. ”Det finns en bockfot i FRA-lagen, vid internationellt samarbete är det i praktiken helt öppna kranar”, sade Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, till TT 6 september 2013.
Låter det betryggande?
Inte särskilt.

• Kan vi äntligen få en debatt om personlig integritet och om vad som bör finnas på nätet?

• Kan vi äntligen få politiker, även från partier i riksdagen, som tar datasäkerhetsfrågor på allvar?

Datasäkerhet för privatpersoner och för företag!

Fredrik Federley (c) sade i en debatt om datasäkerhet på Europahuset nyligen att “fler männsikor borde ha foliehattar”.

Det är inte foliehattar vi behöver, det är säkra datasystem, och regler för hur och vilka register som får upprättas, hur insamlade uppgifter får användas, kontrollorgan som verkligen kontrollerar och som kan kontrolleras, och sanktionsmöjligheter när system och uppgifter missbrukas.

Och det är valfrihet vi behöver, jajamensan, när det gäller vad vi vill ska läggas ut på nätet om oss, VALFRIHET, hörde ni?

Opt-in!

VA? NÅGON?

När David Miranda gripits och The Guardian offentliggjort att man tvingats krossa hårddiskar med Snowden-filer, skrev fyra nordiska tidningars chefredaktörer ett protestbrev till Storbritanniens premiärminister David Cameron där de uttryckte sin oro över agerandet mot The Guardian. De var ”chockerade över att en ståndaktig försvarare av demokrati och fri debatt som Storbritannien utnyttjar antiterrorlagstiftning för att legalisera trakasserier både mot tidningen och mot enskilda personer som är knutna till den”. De nordiska tidningar vilkas chefredaktörer stod bakom protestbrevet var Aftenposten, Dagens Nyheter, Helsingin Sanomat och Politiken.

Samma dag som protestbrevet offentliggjordes, 25 augusti 2013, hade SvD på sin ledarsida en artikel av Fraser Nelson, chefredaktör för The Spectator. Rubriken löd ”The Guardian utkämpar ett informationsjihad”. Miranda, skriver Nelson ”ingick i en organsiation med syftet att läcka stulen, hemligstämplad information vilken hotade brittisk och amerikansk nationell säkerhet. Det förräderiet kommer från en källa – Edward Snowden – som för närvarande har beviljats asyl i Moskva … Storbritannien, USA och Sverige är engagerade i en kamp mot terrorismen – en kamp som håller på att vinnas tack vare våra säkerhetstjänsters flit och skicklighet.”
Det här var alltså 25 augusti.

25 oktober var Angela Merkel arg, för då hade det kommit fram att hennes telefon också avlyssnats. Då hade Brasiliens president Dilma Rouseff varit arg sedan början av september av samma anledning som Merkel. Fransmännen är också arga, och nu är spanjorerna inte heller särskilt nöjda längre efter att El Mundo publicerat uppgifter om storskalig telefonavlyssning riktad mot Spanien (28/10).

Det hjälper inte att försöka skyla över bedrövligheterna med floskler om kamp mot terrorismen och ”informationsjihad”.
Edward Snowden har rätt, kejsaren är naken.

Rörande rubrik till tröst i ond tid

28 Oct

Det är något nästan rörande med medias hantering av verkligheten ibland. Som när en rubrik häromdagen ropade ut att ”Svenskt förband ska förstöra syriska kemvapen”.

Visst låter det mandom, mod och morske män och kvinnor, och fantastiskt kompetent dessutom. Svenska försvaret kan!
Men så, redan i ingressen visar det sig att det är ett transportflygplan som ska stationeras på Cypern för att ”hjälpa till med arbetet att förstöra kemiska vapen i Syrien”.
Försvarsminister Enström är väldigt nöjd med att ”vi kan stödja FN och OPCW:s arbete med att säkerställa avvecklingen av kemiska vapen i Syrien”.
Halvvägs ner i brödtexten får vi sedan veta vad ett svenskt förband om 20 personer faktiskt ska göra. Med ett Herculesplan ska ”personal och utrustning som behövs i arbetet med att förstöra Syriens kemiska vapen” transporteras, med Beirut som ”hub” (citat Enström) in och ut ur Syrien.
”Vi uppfattar inte de här destinationerna som särskilt utsatta” säger Enström.

OPCW, Organisationen för förbud mot kemiska vapen, (Organization for the Prohibition of Chemical Weapons) är baserad i Haag, Nederländerna. Konventionen om förbud mot kemiska vapen antogs 1993, och trädde i kraft fyra år senare. 189 länder har ratificerat konventionen. Syrien har varken ratificerat eller signerat den. Det har inte heller Angola, Egypten, Nordkorea och Sydsudan. Signerat men inte ratificerat har Israel och Burma.
Organisationen har tidigare assisterats av svensk personal från FOI. FN:s vapeninspektör Åke Sällström ledde den första gruppen av inspektörer med uppgift att undersöka om kemvapen använts i Syrien.

”En verklig svensk hjälte” sade Jan Eliasson, biträdande generalsekreterare i FN, när han var i Uppsala 2 september om Åke Sällström. Eliasson förklarade: ”När Sällströms grupp åkte ut från Damaskus första gången besköts deras FN-konvoj. De vände tillbaka, skaffade nya bilar, åkte direkt ut igen,och genomförde inspektionen”.
Att kemiska vapen, nervgasen sarin, användes då över tusen människor dödades i al-Ghouta i Syrien 21 augusti i år bekräftades av inspektörerna. I november ska Åke Sällström rapportera till FN om fler misstänkta kemvapenattacker i landet.

Kemiska vapen är av olika slag, och destrueras på olika sätt. Enligt rapporter i media i början av oktober har destruering påbörjats i Syrien genom att stridsspetsar och mobila och stationära påfyllningsenheter krossades.
Hur stora lager som finns i Syrien, och var de är, är inte klart. USA ska ha uppskattat att Syrien haft 1000 ton av kemiska (och biologiska) vapen.
SvD:s kolumnist i New York, Jenny Nordbertg, skrev 13 september att ”Senast någon räknade fanns 42 fabriker eller lager med kemiska vapen i Syrien. Sen dess har de flyttats, gömts, blivit fler och hamnat i rebellkontrollerade områden.”
Aron Lund skrev på UNT:s ledarsida 22 oktober under vinjetten Perspektiv, om sarinattacken 21 augusti som en möjlig provokation, och citerar kemvapenexperten Dan Kaszeta, specialist på kemvapen i amerikanska armén, ”Kanske var det som hände den 21 augusti regimens sätt att visa världen att den var beredd att använda de här vapnen. Det innebar att förhandlingsvärdet på vapnen steg tusenfalt.”

Var Syriens kemiska vapen finns, hur de ska förstöras, var och av vem, är veterligt fortfarande inte fullt klarlagt. Kanske har de fortfarande förhandlingsvärde.

Kemiska vapen förbjöds första gången redan 1899, men under första världskriget använde båda sidor kemiska vapen, tårgas och senapsgas är de mest omtalade. 1925 förbjöds kemiska vapen igen, som en del av Genèvekonventionen, och därefter användes de igen under andra världskriget, framför allt i tyska koncentrationsläger. Irak under Saddam använde kemiska vapen mot sin egen befolkning i Halabja, och kemiska vapen användes också under kriget mellan Irak och Iran.
Amerikansk användning av Agent Orange under Vietnamkriget brukar inte nämnas som exempel på kemisk krigföring, oklart varför.

De länder som undertecknat konventionen från 1993 har förbundit sig att inte utveckla eller producera kemvapen, och dessutom att förstöra de lager av kemvapen de har. Tidsfristen löpte till 2012. Varken Ryssland eller USA har uppfyllt den delen av sina åtaganden. Syriens kemiska vapen ska vara förstörda före halvårsskiftet 2014.

Det är naturligtvis utomordentligt bra att Sverige skickar 20 man och ett Herculesplan till Cypern/Beirut för att transportera utrustning och personal och “stödja FN och OPCW:s arbete med att säkerställa avvecklingen av kemiska vapen i Syrien”. Logistiken är viktig, för att inte säga avgörande, i många insatser.
Men rubriken är likafullt rörande: ”Svenskt förband ska förstöra syriska kemvapen”.

Påsen avgör inte mjölets renhet

26 Oct

NSA-FRA. Ett nära samarbete som inte ifrågasätts, inte av regering och myndigheter, och i stor utsträckning inte heller av medborgarna.
Brist på känsla för självständighet, brist på självkänsla, brist på självinsikt. Övervakningssamhället där information om allt samlas in av myndigheter och företag. Information att användas när kartläggningar av konsumtion, vänner, allt skrivet, allt sagt, allt gjort, skulle kunna tjäna någons maktintressen eller någons pekuniära intressen.
– Vadå? Jag har rent mjöl i påsen … svarar alltför många.

Men vad som är rent mjöl avgörs inte av påsen. Och konsekvenserna av vad som från tid till annan går från ”rent” till ”orent” är oöverskådliga. Skicka pengar till Somalia till exempel. Det blev till stöd av terrorism, och konton blockerades i åratal. Vilka blev konsekvenserna för dem som hade kontona, och vilka blev konsekvenserna för dem som inte längre kunde få pengar från lyckligare lottade släktingar?
Flykt till läger i Kenya, eller än värre, norrut till kidnapparligor i Sinai?
Eller förmodade terrorplaner med nattliga raider i lägenheter där unga och gamla skräms från vettet och familjefäder förs bort till häkten i väntan på att myndigheter ska komma fram till att de var nog inte terrorister ändå, trots uppgifter som trålats in via telefon- och datornät, sammanställts och blivit det som motsvarade myndigheternas bild av förfärande terrorplaner, men inte verkligheten.

När EU-ledare protesterar mot NSA:s övervakning av deras telefoner vill Reinfeldt inte vara med, för det har inte diskuterats i EU-nämnden. Ibland är det viktigt att agera, ibland är det viktigt att diskutera, och är man vasall får man välja sina tillfällen för aktion.
Att det skulle bli någon skillnad med en annan regering är tyvärr inte sannolikt. Det är länge sedan det var opportunt att säga emot stormakten, garanten för fred och demokrati.

Edward Snowden är hjälte för många, för andra en förrädare. Han litade inte på att New York Times skulle publicera hans uppgifter. Tredje statsmakten i USA har en historia av följsamhet. Han valde att vända sig till engelska The Guardian, och där har också uppgifter från Snowden publicerats, med ojämna mellanrum. Det senaste var just avlyssningen av EU-ledares telefoner. Angela Merkel blev arg. Så behandlar man inte en samarbetspartner, tycker hon.
Det finns 35 världsledare på avlyssningslistan enligt The Guardians uppgifter. Om svenska ledare finns med har inte framgått. Men det kanske de inte gör, antingen för att de inte är världsledare, eller också för att det inte behövs. Husse känner och kontrollerar sina … vasaller.

Mest upprörande är ändå att svenska medborgare tycks så likgiltiga för vad som pågått och pågår när det gäller avlyssning och kartläggningar. Även svenska journalister har föga mer än övergående intresse för datasäkerhet och persondataskydd – i Journalisten anser Staffan Dahllöf att EU-förslaget till ny dataskyddsförordning är dåligt för att listor över mottagare av jordbruksbidrag inte ska publiceras på nätet. Och att det är ett hot mot yttrandefriheten om EU-domstolen ska få avgöra vad som får publiceras på nätet eller inte.

Visst går dataskyddsförordningen att framställa på det viset, det är uppenbart. Men de verkliga hoten mot journalisters möjlighet att granska och rapportera är när offentlighetsprincip, meddelarfrihet och efterforskningsförbud begränsas, kringgås eller saknas helt. På detta finns det många exempel i kommuner, i landsting, och i staten. Det är en följd av myndigheters och politikers beslut och ageranden, och en följd av privatiseringar av offentliga verksamheter. Var är de upprörda nyhetscheferna, journalisterna och medborgarna? Kommer det pressmeddelanden om ”utanförskap” och ”arbetslinjen” blir det bevakning och rubriker, resten är oftast ”särintressen” och/eller är för arbets- och tidskrävande.

Att EU-domstolen får avgöra vad som menas med EU-direktiv och -förordningar beror på att dessa är så luddigt formulerade att de går till domstolen för uttolkning.
Om detta och vad en dansk domare i EU-domstolen tyckte om det hade jag kunnat skriva redan 2008, men var var den lokala kroken? Det blev oskrivet. Det var långt före denna blogg också.

Det är lagstiftarna/politikerna som är ansvariga för hur lagar skrivs. Kräv ansvar av dem, och kräv det på rätt nivå! Landstingens diarier är inte en EU-fråga, och riksdagen avgör FRA:s befogenheter (formellt i varje fall). Kommunerna bestämmer hur överskådlig den egna diarieföringen ska vara.

Ett återkommande klagomål på journalister är deras förmenta vänstervridning. Nu har den uppburne journalisten Lars Adaktusson kommit ut som kristdemokrat, och före honom var det Göran Skytte. Att det skulle få stopp på vänstervridningslitaniorna tror jag inte.
Dessvärre tror jag inte heller att merparten av Svergies journalister kommer att göra något annat än pratminusjournalistik, varken när det gäller dataskydd, avlyssning eller FRA-NSA.

Det finns undantag förstås, ofta kolumnister i en spalt på en insida. Tillåt mig citera en kolumnist i Metro, Stefan Wahlberg, som 2011 skrev under rubriken ”Hermetiskt kretslopp av avlyssning”.

”De nya terrorlagarna ger statsmakterna närmast fria händer att avlyssna misstänkta utan att de någonsin behöver redovisa hur och varför … (Usama bin Laden) fick oss att slita upp många av de grundläggande principer som vi tidigare kunde vara stolta över.”
Det handlar om det åtal för förberedelse till mord på konstnären Lars Vilks som då väckts, och som från början rubricerades som ”planerat terroristbrott”. För terroristbrott gäller undantagslagar för hemlig avlyssning. Till och med statistiken över hemliga avlyssningar vid misstanke om terroristbrott är hemlig, skriver Wahlberg, och avslutar sin kolumn:

”Med stöd av terroristlagarna ges alltså statsmakterna möjlighet att verka i ett hermetiskt tillslutet kretslopp av avlyssning och hemliga inbrott där dolda mikrofoner monteras in bakom tapeterna. Vi får aldrig reda på omfattningen. Vi kan inte heller kontrollera om detta sker på vaga, inbillade eller påhittade grunder – eller ens om vi själva varit utsatta.”

Se där, vi kanske ska oroa oss över vårt mjöl ändå.
Vad händer med all denna information som samlas in om oss, vår släkt, våra vänner och avlägset bekanta via nätet, via telefoner och via kameror. Information som samlas av företag och myndigheter, information som lämnas vidare mot ersättning, eller därför att myndigheter kräver att den lämnas ut, med stöd av lagstiftning som gör kontroll av insamling och användning omöjlig.

Är det vasallstaternas invånare, oavsett om det är företagare eller löntagare, barn, gamla eller i yrkesverksam ålder, som är betjänta av följsamhet och osjälvständighet, och i så fall i vilken utsträckning? Det borde vara något att fundera över för var och en, oavsett ålder, yrke, kön, etnicitet och eventuell religiös tillhörighet.

Rättvisans fuktade finger

16 Oct

Rättssäkerhet är ett av de krav som ställs på länder som aspirerar på att omvandlas till demokratier, från rena diktaturer eller demokratier med mer eller mindre starka frågetecken.

Garantier från en diktatur att de och deras hantlangare inte ska tortera fångar är inte mycket värda. Att så är fallet torde de flesta förstå efter allt som avslöjats om vad som hände de två egyptier som utlämnades/kidnappades från Sverige 2001, med regeringens goda minne.

Finns det anledning för Julian Assange att lita på garantier från svenska regeringen att han inte kommer att utlämnas till USA om han kommer till Sverige?
Enligt SvD 18 september ska Assange ha sagt att ”jag kommer jättegärna till Sverige”, under vissa villkor, nämligen om Sverige kan garantera Ecuador att han inte utlämnas till USA.

Tillåt mig tvivla på att en sådan garanti skulle vara värd papperet den skrivs på, eller ens luften den tar att uttala.

Det plågar mig att min tilltro till rättsväsendet i Sverige urholkas allt mer för varje år.
Det är sant att det finns domslut som är lätta att göra stora rubriker på, rubriker som ställer domslut och de som kommit fram till dem i tvivelaktig dager.
Och det är också sant att domslut kan förklaras utifrån lagtexter och förarbeten som får dem att, i någon utsträckning, framstå som förklarliga.

Men det går inte att komma i från att det är stötande, och värre än så, att en svensk domstol finner det försvarligt att frikänna förövare som kört upp en flaska i underlivet på en ung flicka, med förklaringen att ”flickan kan ha hållit ihop benen för att hon var blyg”.
Va?

Eller att gängvåldtäktsmän frikänns för att flickan inte var ”i hjälplöst tillstånd”, instängd med sex gärningsmän som stod i kö för att våldta henne.
Va?

Och det är egendomligt att utredningar av våldtäkter läggs ned av åklagare för att de är svårutredda 2002, och gärningsmannen grips och åtalas tio år senare för ett flertal synnerligen grova våldtäkter och övergrepp, däribland de svårutredda från tio år tidigare.

Det är ännu egendomligare att en filmad grov misshandel med känd gärningsman ännu fyra år senare inte lett till rättegång. Utredningen av misshandeln som skedde under en Ålandskryssning lades i ett skede ned av åklagaren, trots film och känd gärningsman, och togs upp igen först efter att Aftonbladet skrivit om fallet. Det har kallats till rättegång tre gånger men huvudförhandlingarna har ställts in lika många gånger. (Aftonbladet 20 sept -13)

I ett människohandelmål där rumänska kvinnor utnyttjats i trafficking anhölls en man i sin frånvaro. En av kvinnorna vittnade emot honom, hon hotades och misshandlades av mannen för att hon lämnat uppgifter om honom och härvan, men i stället för att häkta honom och utfärda en internationell arresteringsorder, lämnades fallet över till rumänsk polis. Mannen åtalades aldrig i Sverige. Såväl kvinnan som hennes föräldrar har enligt uppgifter i media hotats och misshandlats efter rättegången. ”Hemskt olyckligt” citerades åklagaren i målet i Expressen 16 september.

Utredningarna av sexövergrepp mot underåriga som omfattade bland annat Göran Lindberg fullföljdes inte trots att det fanns underlag för fortsatta uredningar långt innan han faktiskt greps och så småningom dömdes.

Julian Assange är däremot häktad i sin frånvaro, misstänkt för bland annat våldtäkt. Så vitt är känt gällde anmälningarna (som i sig varken behöver eller ska ifrågasättas) mot honom varken uppförande av flaskor i underliv, gängvåldtäkt eller underåriga.
Att namnet på den misstänkte förövaren kommer ut nästan direkt när brottsanmälningar gjorts hör inte till vanligheterna, tvärtom, men Assanges namn slapp ut väldigt fort.

Förhör hölls inte innan han lämnade Sverige (enligt uppgift från åklagarmyndighetens informationsdirektör hade åklagaren kontakt med Assanges advokat men Assange infann sig aldrig till något förhör. Om det betyder att han kallades men inte kom framgår inte. (Journalisten 6-26 sept -12)) och reste vidare till England, och förhör kan inte hållas i England, nej.

Assange och Wikileaks är närmast synonyma, och anmälningarna mot honom och allt som därefter följt kom efter att Wikileaks släppt ett stort antal dokument och videoklipp om USA:s krigföring i Irak och Afghanistan.
I mejl från Fred Burton, vice vd i det amerikanska underrättelseföretaget Stratfor, har det gjorts klart att det finns ett ”färdigt åtal mot Assange”. (Expressen 28 februari -12). Åtalsrubriceringen torde vara spioneri.

De 14 svenska Greenpeaceaktivister som tog sig in på Forsmarks yttre säkerhetsområde i oktober 2012 dömdes av Uppsala tingsrätt i maj i år för grovt olaga intrång till villkorliga domar och böter. Privatpersoner har inte rätt att utföra egna kontroller av beredskapen vid skyddsobjekt anser domstolen (UNT 16 maj -13). Det låter ju rimligt, men i tidigare domar i tings- och hovrätter efter en aktion 2010 dömdes för intrång av normalgraden. Och det är väl egentligen inte rimligt att intrång ska kunna ske. Igen. Om beredskapen är god, vill säga. Så det var väl bra att den testades i skarpt läge, inte som övning. Kan man tycka.

Somliga går fria, andra döms. Somligt utreds, annat inte. Somliga häktas i sin frånvaro, andra inte.
Om jag var Assange skulle jag inte lita på några garantier från Sverige om att inte utlämnas till USA. Jag skulle inte heller tro att jag skulle frikännas i domstol om jag åtalades för sexbrott, oavsett rubricering.

Rättvisan må vara blind, men hen har ett fuktat finger väl uppsträckt så det går att känna från vilket håll vinden blåser.

Gatans parlament – Streetocracy (2)

11 Oct

I ett tidigare inlägg citerades Kofi Annan där han varnade för ”gatans parlament”.

 Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet skrev i en analyserande artikel i UNT 17 september om utvecklingen i Egypten.

”Gatans parlament, Streetocracy, har i brist på demokratiska traditioner fått en dominerande roll i Egypten. Man spänner musklerna på gatan för att sedan göra upp om maktfördelningen bakom kulisserna”, skriver Fazlhashemi.

”I kampen mot Mubarakregimen var de olika politiska krafterna eniga om vad de inte ville ha. De ville få bort den sittande diktaturen. …Trots diktaturens plötsliga fall vilade dess anda över det politiska klimatet. Det var en politiskt kultur som prioriterade exkludering och omintetgörande av rivalerna före konsensus och samförståndsanda”.

Det är en mycket intressant artikel, och jag rekommenderar den varmt:

http://www.unt.se/kultur/kulturdebatt/demokrati-maste-vara-mer-an-ett-ord-2592595.aspx

Att göra “typer” av människor

11 Oct

Typer typiska för något i åsikter eller kläder, det är något som andra är.
Kulturtanter är typiska typer. Hipsters också. Sen finns det många andra typer: pantertanter, barnfamiljer, tonåringar, nassar, rassar, invandrare, romer och många, många fler.

Det typiska för de som klassificerar är att de inte själva är typer, de är individer.
Och det är naturligtvis typerna också, om man frågar klassificerarna. Det är inte riktigt comme-il-faut (som det hette innan pk blev den typiska termen) att klumpa ihop människor till anonyma grupper.

Vad som verkligen kan göra mig tyken (ett uttryck som inte alls är populärt) är när klassificeringarna görs förment skojfriskt men med snip i mungipan.

Hade det funnits ett uns av självironi i den som presenterar typerna, då hade kanske intrycket av snipiga mungipor i über-perspektiven inte lyst igenom.
Men lika lite som den som klagar över svartklädd kulturelit orkar vara lite självironisk, lika lite orkar den som typifierar kulturtanter med rödvinsipp på teatern och Gudrun Sjödén, och flummare med världsmusik och babybärsjal, beskriva sin egen typ som stressad och hastigt påläst på jakt efter ”bra bilder” och ”bra kommentarer”. Då blir intrycket av typifieringen bara en snipig von oben-syn på populasen som en dag och sen kväll söker roa och bilda sig mestadels gratis, ett tillstånd som reporter-/recensenttypen själv ofta nog befinner sig i, i kraft av sitt yrke.

I det läge som dagspressen befinner sig kan jag bara vara tacksam att Gudrun Sjödén ändå betalar för annonser, trots att kulturtanterna säkerligen skulle hitta hennes kläder ändå. Via nätet. Hur det är med annonser för bärsjalar kan jag inte säga, jag hör inte till den typ som skulle notera dem.

Särskilt självironisk är jag inte heller. Men jag har lätt för att surna till, och har nått en ålder när jag funderar på att bilda liga. Tantliga. Den ska (kanske) heta KKK, och jag tänker inte berätta varför. Bara att det inte har med (typen) vita kåpor och brinnande kors att göra. Mera med typen sammanbitet “Moahahaha …”.

Spelar Turkiets GAP-dammar någon roll?

9 Oct

Har de omfattande dammbyggena i östra Turkiet inte haft någon effekt på vattenflödena i Eufrat och Tigris, och därmed påverkat den ekonomiska och sociala utvecklingen i Syrien?
Jag undrar eftersom det lagts fram ett antal förklaringar till vad som lett fram till ett blodigt inbördeskrig med miljoner människor på flykt. Men ingenstans har jag sett att de stora flodernas vattenflöden nämnts.

# Långvarig torka med fyra år nästan utan nederbörd ledde till svält och umbäranden och det initiala bondeupproret. Tänk på klimatförändringarna! Det är en förklaring jag sett.

# Assad är en diktator som likt sin far och företrädare styr genom terror och klamrar sig desperat kvar vid makten, är naturligtvis också en förklaring. Diktator har han varit under hela sitt matkinnehav, men när han tillträdde beskrevs han som nästan västerländsk (utbildad i England) och ett hopp för framtiden. Nu är han storskurk, folkfördrivare och mördare.

# Syriens konstruktion som nation efter första världskriget med ett flertal olika etniska och religiösa grupper är också en förklaring till att landet upphört existera som land och förvandlats till en krigsskådeplats där såväl inhemska som utifrån kommande krigare strider mot varandra och mot civilbefolkningen.

Men om torkan nu var en utlösande faktor i en redan bräcklig statsbildning byggd på statsterror, varför nämns inte dammarna?

Dammbyggena påbörjades för snart tre decennier sedan, det ska bli 22 dammar 19 kraftverk när det är klart. GAP kallas projektet som fått ekonomiskt stöd från bland annat Tyskland, Italien, Schweiz, Österrike och USA. Banker har lånat ut pengar, och exportkrediter har beviljats.
Turkiet räknar med att dammarna ska kunna konstbevattna sammanlagt 1,6 miljoner hektar när de är klara, det skulle motsvara 19 procent av den totala konstbevattnade arealen i Turkiet. Vattenkraften som ska produceras motsvarar 20,5 procent av den totala produktionsvolymen.

Men konstbevattningen och vattenkraften i Turkiet beräknas samtidigt minska flodernas vattenflöden från Turkiet till Syrien, från 30 miljarder kubikmeter till 16 miljarder kubikmeter, och flödena från Syrien till Irak från 16 miljarder kubik till fem miljarder kubik. Beräkningar som gjorts av GAP-dammarnas påverkan visar att de skulle ge Turkiet kontroll över 50 procent av vattenflödena från Tigris in till Syrien och Irak.

Även om GAP fortfarande är långtifrån färdigutbyggt, så står ett antal dammar färdiga och de kan väl knappast ha bidragit till att lindra effekterna av långvarig torka i Syrien?

Andra effekter av dammbyggena som ibland skymtar förbi i medier är att de lagt turkiska och kurdiska byar under vatten och påverkat långt flera människor än de som tvingades flytta från sina byar. Kulturhistoriska platser av stort värde, från romartiden bland annat, har lagts under vatten.

Aron Lund är Mellanösternexpert och liberal krönikör. Han skriver initierade artiklar i Expressen och andra tidningar om det förfärande inbördeskriget i Syrien, dess orsaker och vad som kan bli dess följder. Vatten nämns i en av dem ”Syrien använde gerillan (den kurdiska, min anm.) som påtryckningsmedel i konflikter med Turkiet, över gränsdragning och vattenresurser”.
http://www.vk.se/675894/aron-lund-revolutionen-i-syrien-banar-vag-for-pkk?
En övergripande redogörelse om inbördeskriget finns i http://fokus.se/2012/10/efter-assad/, men det närmaste vattenbrist texten kommer är omnämnande av ”dammiga provinsstäder och småbyar som lidit mest under under Assads ekonomiska reformprogram”.

Vatten och kontrollen av vatten är nu, och kommer i allt högre grad, att ge upphov till konflikter inom stater och mellan stater. Kanske är det inte vattnet som är den enda konfliktorsaken, men den kan finnas som en viktig underliggande del, och påverka hur allianser bildas och löses upp.
Jag är definitivt ingen expert på varken Syrien eller Mellanöstern, jag läser vanliga nyhetsartiklar. De turkiska dammbyggena har jag känt till av andra orsaker. Jag vet att GAP är stort och mycket betydelsefullt för Turkiet, och för grannländerna nedströms Eufrat och Tigris.

Allt levande behöver vatten. Människor som är hungriga och törstiga revolterar. Bidrog fördämningarna av Eufrats och Tigris flöden till hungern och törsten i Syrien?
Det förvånar mig att dammarna aldrig nämns i rapporteringen.

Men det finns mycket skrivet i annan kontext om vatten, regleringar och problem kring detta. Några titlar jag hittat är:
Murat Metin Hakki har skrivit ”An Analysis of the Legal Issues Concerning Turkey’s Southeastern Anatolia Project (GAP), World Affairs, vol 169 no 4, (Spring 2007).
Elisa Bruhn har skrivit ”Case Study – The Euphrates and Tigris Basin Conflict”, GRIN Verlag, 2011.
Marwa Daoudy har skrivit ”Aymmetric Power: Negotiating Water in the Euphrates and Tigris”, International Negotiation, vol 14, Issue 2, 2009.
ECA Watch har 2005 publicerat ”A Trojan Horse for Large Dams, how export credit agencies are offering new subsidies for destructive projects under the guise of environmental protection”, six case studies of water projects in different parts of the world, including ”The Birecik, Ermenek and Ilisu Projects, Turkey: No lessons learnt”

Hur tänkte du nu, Cornucopia? (om medborgarlön)

8 Oct

Medborgarlön som alternativ välfärdsmodell skrev Cornucopia om på sin blogg i november 2012. Intressant, tyckte några på Facebook i dag som då upptäckt bloggen.

Och visst låter det bra, men jag undrar hur han tänkte, Cornucopia.
Han räknar glatt ihop välfärdsavgifterna som betalas in till staten som en del av lönekostnaden för alla (nåja) med vita anställningar. (Nåja eftersom det understundom visar sig att just välfärdsavgifterna, eller arbetsgivaravgift som en del (de flesta, men i synnerhet arbetsgivare, Svenskt Näringsliv och borgerliga politiker och ekonomer) kallar det, är något som inte alla företagare anser att behöver betalas in till staten. Det är pengar som annars går till bland annat pensioner, föräldra-, arbetslöshets- och sjukförsäkringar, och är en del av löneutrymmet. Betalas inte försäkringarna via statskassan får löntagaren ta egna försäkringar, och för att täcka sådana kostnader behövs högre löner.)

Till välfärdsavgifterna, som han beräknar till 518 miljarder kronor (baserat på deklarerade inkomster av tjänst 2010) lägger han besparingar på administrativa kostnader, försäkringskassan, CSN, några departement och lite till. Summan han kommer upp till med besparingar och intäkterna från välfärdsavgifterna blir 585 miljarder kronor om året.
Avsikten är att de som har jobb sparar sina medborgarlöner, för att använda dem vid arbetslöshet och sjukdom.
Med medborgarlön i stället för försäkringspengar, olika stödformer och studielån, skulle alla få del av dessa pengar, utan administrativa kostnader, skriver Cornucopia.

Visst låter det förföriskt? Slippa tjänstemän och kontroller och krångliga blanketter och …

Men. Hur är det nu. Om alla de där tjänstemännen som kontrollerar och delar ut och tar emot krångliga blanketter inte längre har något jobb…Då minskar väl välfärdsavgifterna som betalas av arbetsgivarna? Hur mycket blir det då kvar att fördela till medborgarlöner?
Den beräkning Cornucopia gör slutar på 80 136 kronor per person och år. Det är inget man bor varmt och äter hyfsat för. Och semesterresor till Thailand, veckoslut i New York och till ochmed ett besök på Skansen är bara att glömma.

Och minskar summan att fördela, blir den årliga medborgarlönen ännu mindre.

En månad senare, december 2012, har Cornucopia återigen fått korn på medborgarlöner. Denna gång i Indien där det genomförts i några byar, lyckosamt.
Men i indiska byar är fattigdomen extrem, och basinkomsten, medborgarlönen, låg på 300 rupees per månad, motsvarande 40 kronor, 2012.
Det var fackföreningen Sewa som genomförde pilotprojektet med basinkomst. Projektet berörde 6000 personer i 13 byar.

Projektet beskrivs i ord och bild i re:publica#28, text Annika Larsson, foto Caroline Tibell. De som fick del av basinkomsten använde pengarna till mat, mediciner, djur, skolgång och symaskiner. Sådant som förbättrade livet och som gav bättre möjlighet att fortsatt försörja familjen.
Systemet var billigare och effektivare än att sätta upp regler och kontroller med mellanhänder som berikade sig.
Men 40 kronor per månad? Ja om fattigdomen är extrem är självklart kontanter, om än få, en god hjälp.
Ett längre reportage om Sewa och basinkomsten var infört i SvD 13 augusti 2013. (Har inte hittat den på nätet, möjligen för att det är ett frilansreportage.)

Men mindre än 80 136 kronor per år, i Sverige?

Cornucopia skriver också att att det redan införts medborgarlön i Alaska, baserad på snittet av oljeinkomster de senaste fem åren. Det ger Alaskas medborgare vardera 13 000 kronor om året.

Medborgarlön låter sympatiskt, minskad byråkrati likaså. Men vi lever i ett urbant tjänstesamhälle, där få har tillgång till egen jord och skog (som Cornucopia), dvs mat och värme. Vad ska vi leva av när medborgarlönen inte räcker till, och inte lönearbetena heller?
”Sverige är inget progressivt land, utan cementerat i de strukturer som bara byråkrater och politruker tjänar på och aldrig någonsin skulle överge” skrev Cornucopia i december 2012.
Surt, men han kanske hade en dålig dag? Och hans beräkningar har inte övertygat mig.

Men läs själva: http://cornucopia.cornubot.se/2012/11/medborgarlon-en-alternativ.html

Och läs också:  http://cornucopia.cornubot.se/2012/12/konsekvenser-av-medborgarlon.html

Digital Journal skrev så sent som 5 oktober om medborgarlöner. I Schweiz har 126 000 medborgare skrivit under en begäran att en folkomröstning ska hållas om ett förslag att ge varje vuxen medborgare en månatlig medborgarlön motsvarande omkring 17 500 kronor.
Om en folkomröstning blir verklighet framgår inte av artikeln, och förmodligen har inget beslut fattats. Vad Digital Journal poängterar i artikeln är att förslaget är ett exempel på politisk aktivism via nätet, något som ger många utöver de politiska eliterna, politrukerna i Cornucopias vokabulär, möjlighet att ge uttryck för åsikter och stöd för förslag och kampanjer.
Det är positivt med aktivism, och det kanske medborgarlöner också skulle vara. Men Cornucopias beräkningar övertygar inte.

Putin, hängivenhet och Pussy Riot

7 Oct

Putin i bar överkropp är inte ett uttryck för machism, och inte för makthunger, utan för hängivenhet, på ryska “podvig”.

En häpnadsväckande, och något oroande, konklusion som ett förbryllat auditorium i Uppsala universitets sal IX tog del av vid en UF-föreläsning i mitten av september.

Föreläsare var Michael Hjälm, doktor i orientaliska och österländska kristendomsstudier, teologisk sekreterare vid Finlands ortodoxa kyrka samt dekan vid Sankt Ignatius andliga akademi. En imponerande meritlista vars innehåll var nästan lika förbryllande som ovannämnda hängivenhet.

Åhörarna togs först med på en bildodyssé med ryska landskaps- och stadsbilder, en kontrast till bilder av gnistrande vita byggnader med guldglänsande kupoler, Kreml framställt som en bit av paradiset, och till bilder av tsarer. Tsaren stod i förgrunden med kupolbyggnaderna, Kreml, bakom sig. Tsaren som med sin person var en bild av den ideala verkligheten, den som var hängiven sig själv och Ryssland, det riktiga, gnistrande guldglänsande … Hängivenheten, “podvig” (transkriberat från kyrilliska bokstäver), handlar inte om makt, det handlar om ta plats som folk och som individ.

Svårt att ta in? Jaa. De av oss som inte bara häpet lyssnade vred sig olyckligt på klaffstolarna.

– Det som skiljer Ryssland från väst är att där aldrig var någon upplysningstid. De håller först nu på att separera objektiva, subjektiva och sociala verkligheter. Begreppen flyter samman till en holistisk verklighet. En kritisk blick drabbar allt. För ledaren är det då hängivenhet som gör allas framtid möjlig, hängivenheten för det gnistrande, glänsande, det riktiga, ideala Ryssland, sade Michael Hjälm.

Det har gått några veckor sedan föreläsningen hölls. Jag är inte alls säker på att Michael Hjälm skulle se sig rätt citerad i alla delar. Han hänvisade flera gånger till Habermas och hans vetenskaps- och samhällssyn. Men det är ur denna analys av ryskt samhälle, ryskt tänkande och rysk samhällsuppfattning som Putin med bar överkropp till häst, Putin på jakt, Putin dyker efter amforor, Putin simmar med delfiner, ska tolkas. Många ryssar ser en ledare hängiven Ryssland, det ideala Ryssland.

Kan det vara så? Ännu i dag, 2013?

– Oppositionen vill och arbetar hårt för att få till stånd en upplösning av pronomina – en möjlighet att skilja på och analysera objekt, subjekt och sociala verkligheter, skilja på jag, du och det, och på så sätt göra det möjligt att diskutera, analyser och finna acceptabla lösningar på problem.

Michael Hjälm tror att det kan ta tid. Lång tid. Och han sade också som svar på en fråga om vad som kan vara ett alternativ till Putin, ledaren sådan han nu uppfattas i rysk kontext,
– Kaos, var svaret.

Om Pussy Riot’s demonstration i Frälsarkatedralen sade han:
– I de intervjuer som kunnat göras med dem har de betonat att de inte vänder sig mot kyrkan, utan mot den ”ideala verkligheten”, den som inte låter sig diskuteras.

– Enligt en rysk undersökning ska 73 procent av de svarande ha fördömt demonstrationen i Frälsarkatedralen. Men Pussy Riot’s uppror mot den rådande samhällssynen är legitimt, demokrati kan inte byggas på ideal som inte låter sig problematiseras, sade Michael Hjälm.
Och Michael Hjälm sade också att “demokrati” är USA:s och västs “ideala samhälle”, på samma sätt som “hängivenheten” är Rysslands. Skillnaden är möjligheten att problematisera begreppet.

Fotnot: “Podvig” betyder enligt ordboken “hjältedåd, bragd”. Michael Hjälm framhöll att begreppet är svåröversatt och kan beteckna en egenskap som är såväl “hård” som “mjuk”. Han hade stannat för “hängivenhet”.

Gatans parlament och ett seminarium med Annan och Eliasson

7 Oct

– Det går inte att låta gatudemonstranter ta över parlaments och regeringars roll. Det undergräver respekten för demokratin, och det blir ett hot mot fred, sade Kofi Annan, FN:s förre generalsekreterare, vid ett seminarium i Uppsala universitets aula.

Det var den 2 september. Två månader efter att egyptisk militär avsatt Mursi, Muslimska brödraskapets och Egyptens förste folkvalde president efter decennier av militärdiktatur. Det var efter att Mursianhängarnas demonstrationer och tältläger brutits upp av militären med många döda som följd, efter att kristna kyrkor och butiker ägda av kristna bränts, men innan rapporter om kidnappar- och utpressarligorna på Sinaihalvön fått någon större uppmärksamhet i svenska media, innan det rapporterats att många av smuggeltunnlarna till Gaza stängts, och innan meddelandet att Muslimska brödraskapet förbjudits. Det var också innan rapporterna om en, fem, tio, femtio döda i konfrontationer med militären. Al-Sisi, interimpresidenten, har sagt att det ska utlysas nya val 2014.
Kommer det att bli val, vilka valresultat ska då respekteras, och av vilka?

– I am optimistic. But I worry a lot, sade Jan Eliasson, biträdande generalsekreterare i FN, som också fanns på aulans scen tillsammans med Kofi Annan.

De två talade och samtalade om FN:s framtid. Om FN:s nya roll som inte bara fredsbevarande, utan också som organisation med plikt att reagera och skydda folk vilkas regeringar inte förmår skydda dem mot våld och ofärd. Fredsframtvingande är den term som används.

Jan Eliassons kommentar fick skratt, kanske medkännande, från publiken i den fullsatta aulan.

Kofi Annan talade om vikten fred, av ekonomisk utveckling och av fungerande rättssystem i länder och för människor. Och respekt för mänskliga rättigheter.
– Det är de pelare som ett samhälle måste skapa och byggas på, sade Kofi Annan.

Jan Eliasson angav ytterligare pelare i sitt samhällsbygge: utbildning och infrastruktur.

Kofi Annan kunde ge utryck för besvikelse över hur FN, och i synnerhet FN:s säkerhetsråd, agerat i olika frågor. Hans främsta och nyaste exempel var från de förhandlingar i Genève som han lett som särskilt sändebud till krisens och krigets Syrien:
– I förhandlingar måste man ge och ta, och det är förödande när resultat från en förhandling i Genève fullkomligt trasas sönder när de ska slutförhandlas i New York och FN:s säkerhetsråd, sade Kofi Annan.
– Världssamfundet måste göra allt för att undvika ännu en sönderfallande stat (collapsed state, jfr Somalia). Vi måste söka politiska, fredliga lösningar på konflikter. Kemiska eller konventionella vapen är oväsentligt, det är att människor dödas vi måste sätta stopp för, sade Kofi Annan.

Jan Eliasson betonade liksom Kofi Annan betydelsen av att söka fredliga lösningar på konflikter genom förhandlingar. Han citerade FN-stadgans artikel 33, kapitel 6.

“Charter of the UN, chapter VI, Article 33:

  1. The parties to any dispute, the continuance of which is likely to endanger the maintenance of international peace and security, shall, first of all, seek a solution by negotiation, enquiry, mediation, conciliation, arbitration, judicial settlement, resort to regional agencies or arrangements, or other peaceful means of their own choice.
  2. The Security Council shall, when it deems necessary, call upon the parties to settle their dispute by such means.”- Det är som poesi för diplomater! Och det är den del av stadgan som ger styrka åt kraven på att söka förhandlingslösningar på konflikter. Militära insatser kan inte skapa fred och utveckling, det kan bara fungerande infrastruktur, ett fungerande rättssystem, utbildning och ekonomisk utveckling, sade Jan Eliasson.

Och han är optimist. Men han oroar sig ofta.

”We the peoples …”, inledningsorden till FN-stadgan tog Annan som utgångspunkt i sin strävan som generalsekreterare att reformera jätteorganisationen med 193 medlemsstater, tiotusentals tjänstemän, en generalförsamling och ett säkerhetsråd som har svårt att komma fram till beslut, och i rådets fall, till enighet om interventioner i konflikter:

– Civila organisationer, NGO:s, blev viktiga i reformarbetet. De kunde användas som hävstänger när förhandlingar hotade kollapsa eller nödvändiga förändringar hindrades, sade Kofi Annan, så långt nöjd med sina insatser.

Eliassons och Annans råd till unga som vill arbeta för fred och utveckling var:

– Börja arbetet här, det som är bra lokalt är bra också globalt, sade Jan Eliasson.

– Bullies should be stopped everywhere. And don’t worry about your age, don’t wait, take the lead! sade Kofi Annan.