Archive | October, 2014

Utbildning, romer och skillnaden mellan “flytta” och “flyttas”

28 Oct

Det är skillnad på att flytta, och att ha flyttats. Den passiva formen citerade jag, utan kommentar i ett tidigare inlägg, Romska tiggare, EU och Gauss.
https://lottasallehanda.wordpress.com/2014/10/24/romska-tiggare-eu-och-gauss

Det var till Lunik IX som romer flyttats i Karl-Markus Gauss bok Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien.
Nu flyttar rumänska romer i Sverige, från tältläger i en stadsdel, till tältläger i en annan, och en tredje, och en fjärde …

Men de flyttar inte frivilligt, inte till Lunik IX i Slovakien, och inte till nya läger i Sverige. I Slovakien tvingades de flytta eftersom de kvarter där de tidigare bodde rustades upp och de inte tilläts, inte kunde, bo kvar. Om inte annat så av ekonomiska skäl. Gentrifiering är det ord som används i media när det handlar om omvandling av svenska stadsdelar där renoveringar tvingar bort mindre bemedlade.

I Sverige griper kommuner och polisen in och river tältlägren. Romerna tvingas likafullt bort. Om hur det går till, varför och hur det uppfattas av romer och frivilligorganisationer som försöker hjälpa dem handlar en serie program i P1:s Konflikt. Programmen går att lyssna på i efterhand.

Romerna har flyttats.
Gauss skriver inte bara om gentrifiering i städer, utan också om rättslöshet i romska byar utanför städer och samhällen. Rättslöshet som är en effekt av att de inte har papper på att de äger husen de bor i eller marken husen står på.
I Konflikt säger en av de som arbetar ideellt för att försöka hjälpa de romer som i Sverige är lika rättslösa i sina tältläger som romerna i Slovakien är i sina hus, att den hjälp organisationen ger, ges förutsatt att de rumänska romerna deltar i svensk språkundervisning en gång i veckan.

Att lära sig svenska är ju bra, om det är här de vill och ska stanna. Men de romer som intervjuas i Konflikt och även i andra media, säger att de är här bara för att försöka få ihop pengar till sina barn och familjer i hemlandet. ”Bara” kanske det borde stå. Det är inte ”bara” att försöka hålla liv i, och i möjligaste mån förbättra villkor, för barn och familj. Det är vad vi alla gör, hela tiden. Men de flesta av oss har betydligt bättre förutsättningar är romerna från Rumänien, Bulgarien, Ungern, Slovakien …

Det är i svenskundervisningen som det uppstår ett frågetecken. Om analfabetism är ett problem bland romerna, borde de i så fall inte få lära sig läsa och skriva rumänska? Och de som kan läsa och skriva, borde de inte få lära sig hantera rumänska myndigheter? Till exempel för att kunna hävda sina rättigheter till mark och bostäder? Och den fria arbetskraftsinvandring som vi har, den ger ju möjlighet att erbjuda romska/rumänska lärare att sköta den undervisningen? Att det finns högutbildade romer råder ingen tvekan om, och inte heller någon tvekan om att det är svårare för dem att få jobb än för andra grupper, inte bara i Rumänien.

För frivilligorganisationer som Hem, som hjälper romerna vilkas tältläger gång på gång rivs, och byggs upp igen på annan plats, skulle förmodligen ett sådant åtagande vara för stort och komplicerat. Men för större organisationer, och för stat och kommun, skulle det gå att genomföra.

Unicef Sverige skriver på sin hemsida om mobila skolor och nomadskolor. I Unicefs Sveriges värld är det Nepal som är landet och människorna som har behov av både det ena och det andra. Kanske borde både de och vi se på närmare håll att mobila skolor behövs. Inte för att de inte behövs i Nepal, utan för att får vi inte en progression här, i Sverige och i Europa, kommer vi kanhända inte att ha något att erbjuda någon.

Härbärgen, mat, värme och skydd mot vädrets makter är självklart och omedelbart viktiga. Men i ett längre perspektiv är det utbildning som kan leda till förändring. Och organisation förstås, egna intresseföreningar som kan driva frågor gentemot myndigheter och andra som exploaterar människor för egen vinning.

Heraldik, Scania och Erik av Pommern

28 Oct

Mitt intresse för bussar och lastbilar är mycket begränsat, men det har ändå känts rätt skönt att Scania funnits – som en del av mitt liv. Som mjölk och cyklar.
Bussarna ser annorlunda ut nu än förr, och mjölk uppträder i många skepnader, liksom cyklar. Men jag har aldrig haft anledning att fundera närmare över detta. Det är utvecklingen … ja, ja, mycket blir bättre med åren.
Scania är ändå Scania, och mjölk är mjölk om än i form turkisk yoghurt. Och cyklar, tja man lagar punkteringar och ser till att ekrarna sitter fast.

Så här ser Scanias symbol ut:

200px-Scania_Vabis_Capitol_2011b

 

Aldrig har jag funderat närmare över den. Och hade jag gjort det så skulle jag ha tänkt att det var en häftig pippi.
Tills den dag då en heraldiker i radio säger att gripen i Scania-märket är tagen från Erik av Pommerns vapensköld.

Men vad? Erik av Pommern? Var det inte han som …
Han som med främmande fogdar plågade allmogen?

Jo. Det var det.

“Emot Presterskapet hade Erik icke heller iakttagit den varsamhet hans system fordrade. Han hade oupphörligt inblandat sig i Biskops-valen (se nedan) han hade pålagt Ståndet åtskilliga beskattningar, och det infall han omsider fick, att på vissa ställen förordna en andaktsöfning, som oafbrutet, natt och dag, skulle fortfara, kunde icke vinna dess bifall. Fogdarna i Sverige tvingade omsider Allmogen till resning. Tvertemot sin förbindelse och Svenska lagarna gjorde Konungen en ändring i Kammarverket, hvarigenom landet utblottades och vägen öppnades för det grymmaste tyranni. Bönderna, som icke kunde betala sina skatter, eller utgöra sina körslor vid Kungsgårdarna, handterades obarmhertigt af de Danska Landshöfdingarna, och bland dessa har Jösse Eriksson, som var Landshöfdinge öfver Westerås och Dalarne, i synnerhet gjort sig namnkunnig genom sin grymhet emot Dalkarlarna.”

Men:

“Erik var icke nog tyrann för att kallsinnigt höra sina undersåtares lidande, men icke heller nog mensklig för att uppriktigt vilja lindra det. Han lofvade beskydd åt de förtryckta, han skickade en befallning till Svenska Rådet att undersöka Böndernas klagan och Fogdens uppförande; men utan rättighet att dömma deröfver, utan myndighet att förekomma en fortsättning af de grymheter som varit föröfvade. Rådet verkställde ransakningen; det fann att Jösse Eriksson varit brottslig, och att de beskyllningar, som gjordes honom voro grundade; det skickade Engelbrekt med sitt utslag tillbaka till Köpenhamn, och bifogade ett särskilt bref, hvaruti det anhöll om rättvisa för Allmogen, och yttrade sin fruktan för de oroligheter, som eljest kunde utbrista.
Dessa föreställningar voro utan verkan. Erik hade hvarken begrepp att förutse följderna af en gärning, eller rättvisa att straffa ett brott för sin egen skull.”
Taget ur : http://sv.wikisource.org/wiki/Kalmare_unionens_historia

Det är den Erik. Den gripen. Från hans vapen.

 

90px-POL_województwo_zachodniopomorskie_COA.svg

Det var under Eriks tid som Engelbrekt, en kort period rikshövitsman, framträdde till allmogens och bergsmännens försvar. Han som mördades 1436 på Göksholmen i Hjälmaren. Inte av Erik av Pommern visserligen, men ändå. Engelbrekts vapen, tre halva liljor runt treenigheten, eller om det är ett berg. Han var ju av bergsmannasläkt enligt annalerna.

Engelbrekt_Engelbrektssons_vapen_(Tre_halva_liljor,_ur_Nordisk_familjebok)

Engelbrekts vapensköld sådan den ser ut i Arboga kyrka.

Engelbrekts vapensköld sådan den ser ut i Arboga kyrka.

Och så fick jag lära mig att Eriks grip återfinns inte bara i Scanias, utan alltsedan 1437, året efter mordet på Engelbrekt, på Malmös stads- och senare kommunvapen.

Wikipedia meddelar:
Den tidigare blasoneringen hade hängt med sedan den först bestämdes den 23 april 1437. Den lät så här:
Et røt grips howith meth rødh hals oc rødhe øren oc owen pa howithet een forgult krone vti et hwit feld, oc vpa hielmen sammelethis eet røt grips howith meth een forgylt krone meth een busk strudzfiedhre myt aa kronen, hwidhe oc rödh.”

250px-Malmö_fulla_vapen.svg

 

Vilken pippi!
Blasoneringen för vapnet omformulerades när vapnet nyregistrerades vid kommunreformen 1974. Nu lyder den ”I silverfält ett rött, med gyllene krona krönt griphuvud. På hjälmen samma bild samt i kronan ett knippe strutsfjädrar av silver.”

150px-Malmö_emblem

Malmö kan jag ha överseende med, trots kommunvapnet. Malmö och Skåne hörde till Danmark långt efter Eriks tid. Men den där gripen ser faktiskt rätt fånig ut, en grip med krona med en grip med krona och strutsfjädrar. Lite för mycket, va?

Jag kommer aldrig mera att känna för Scania som jag gör för mjölk. Eller cyklar.

Angående Erik av Pommerns inblandning i biskopsvalen:
“Nya grämelser bereddes tillika för Erik inom Riket. Redan i de tidigare åren af sin regering hade han, emot Upsala Dom-Kapittels val, insatt till Ärkebiskop i Sverige Johannes Jerechini, som varit hans Kansler eller Sekreterare. Det missnöje och de svårigheter, som dervid uppkommo, hade Margareta bilaggt; men Jerechinis uppförande kunde icke försona honom med en församling, som med ovilja emottagit en person, redan känd för de skamligaste gerningar. Tiaren bidrog likaså litet till hans förbättring, som den kunde dölja hans brott. Oaktadt den helighet, som omgaf Prelaterna, anklagades han af sitt eget stånd, och beskyllningarna voro så grundade att Eric sjelf, icke kunde skydda sin gunstling. Jerechini måste nedstiga ifrån Ärkebiskops-stolen; han blef likväl sedan, genom Konungens hemliga biträde, Biskop på Island. Men hans skamliga laster uppretade omsider Isländarne så att de dränkte honom.”
http://sv.wikisource.org/wiki/Kalmare_unionens_historia/I#cite_note-s93-6

Om samme man, men under danskt namn i Wikipedia:
Jöns Gereksson, romersk-katolska kyrkan, ärkebiskop 1408-1421. Biskops-Arnö ingick i hans domäner, och förre rektorn vid Nordens folkhögskola, Birgitta Östlund, kunde på ett oefterhärmligt sätt redogöra för ärkebiskopens leverne, fall och hädanfärd. Han utsågs när han gjort sig omöjlig som ärkebiskop till biskop på Island, Skalholts stift, 1426-1433.

Biografi:
Jöns Gerekesson föddes (troligen) i Danmark som son till lågfrälse Gereke Jensen Lodehat, vars släkt hade skaffat sig en stark ställning i katolska kyrkan i Sverige och vid det svenska hovet.
Gerekesson bedrev studier vid Paris universitet (1401) och Karlsuniversitetet i Prag (1404), och blev präst i Danmark och kansler till Erik av Pommern. År 1408 utsågs han av påve Gregorius XII till ärkebiskop i Uppsala, efter att den först valde ombads avgå av kungen och drottning Margareta.
När Gregorius XII avsattes vid konciliet i Pisa 1409, gungade Johannes ställning, men 1410 utnämndes han än en gång till ärkebiskop (se för övrigt Den stora schismen). Kung Eriks inställning växlade därefter från välvilja till dess motsats, fastän av andra skäl.
Johannes är bland annat på grund av alla politiska motsättningar utan jämförelse den sämst beryktade i Uppsalas stifts annaler, men har av andra ansetts vara ett helgon. Han ansågs av kritiker till kungamaktens kontroll över kyrkan, vara befriad från alla moraliska betänkligheter, vara ointresserad av sina plikter, amorös, nepotisk, våldsbenägen och mycket girig. Trots att han hade Stockholms slott, och delar av Stockholms och Stäkets
län till förläning, skuldsatte han sig, använde grovt våld mot dominikanermunkarna och mutor för att bli fri.
Enligt ryktet hade Johannes Gerechini flera harem på sina gårdar, en bekräftad otrohetsaffär med en gift kvinna med vilken han fick två barn, samt ett enormt motstånd från såväl kungen som Uppsalas stifts domkapitel, ledde till att påven och kurian 1422 utfärdade en bulla som för evig tid skulle skilja honom från ärkebiskopsstolen. Celibatet var dock ännu inte helt genomdrivet.
Trots allt blev Johannes Gerechini vald till biskop på Island 1430. Till en början respekterad av islänningarna, blev han senare hatad av engelsmän som började intressera sig för ön, varför han greps och dränktes i en säck med en sten fastbunden vid halsen.”

Boundless informant m m

26 Oct

Prism, Xkeyscore, MonsterMind … vad allt finns det inte som konstruerats enbart för att skapa ett panoptikon vars räckvidd kanske skulle ha gjort Jeremy Bentham avundsjuk men mer troligt förfärad över utvecklingen mot en allseende och aldrig förlåtande överhet.
I synnerhet som överheten inte är förutsägbar – eller kanske den är det ändå?
Övervakningen och insamlingen av data om oss alla, hela tiden överallt, kan ju faktiskt användas på sätt som varken vi eller övervakningsprogrammens skapare kan förutse.
Ett fiffigt bildprogram för utbyte av fotomeddelanden blir till Instagrammålet vid en gymnasieskola i Göteborg och enorma konsekvenser inte bara för de direkt inblandade utan också för deras familjer. Postade bilder på Facebook blir till DeepFace med avancerad ansiktsigenkänning och nya möjligheter till spårning. En möjlighet att samla uppgifter på nätet om misstänkt kriminella, blir en gigantisk håv som samlar så mycket som möjligt om så många som möjligt, för det kan vara bra att ha.

Bra att ha om … vadå? Om grupper av personer behöver samlas in i arbets- eller än värre läger? Om vänners vänner till någon som talat med någon i telefon som kanske är kriminell, behöver förhöras i preventivt syfte? Om en i familjen letar tryckkokare på nätet och en annan letar ryggsäck?
http://newsvoice.se/2013/08/03/farligt-googla-tryckkokare-ryggsack-i-usa-insatsstyrka-stormade-hem/
För tryckkokarsökningar ingår också bland de data som samlas in, liksom försäljning av sprit. Eller jäst och socker. Med hjälp av medlemskorten i butikerna kan inte bara försäljningsökningen noteras, utan också köparna spåras. Hej och hå så står polisen i dörren och undrar ”Hur var det här då” och vädrar efter spritlukten. Men bättre det än en insatsstyrka som slår in dörren och undrar var tryckkokaren är och vad den ska användas till, va? Va? Va?

En NSA-enhet samlade under 30 dagar 2013 in 97 miljoner mail och 124 miljarder telefonsamtal över hela världen med hjälp av Boundless Informant.
Uppgiften kommer från de dokument som Edward Snowden offentliggjort via Glenn Greenwald, och redovisas i Storebror ser dig – Edward Snowden och den globala övervakningsstaten, s 122.
Data samlas från fiberkabelnät och direkt från servrar. Det är PRISM som ger insamlingen från servrar möjlig.

Men det är inte bara mejl- och samtalstrafik som samlas, och det är inte bara NSA som samlar. GCHQ i Storbritannien är om möjligt ännu mera tjänstvillig i insamlingen än vårt svenska FRA. Greenwald skriver: ”Särskilt anmärkningsvärt är den brittiska myndighetens samarbete med NSA för att knäcka de standardiserade krypteringstekniker som används för att skydda personliga internettransaktioner som banköverföringar eller hämtning av sjukjournaler. Att de två myndigheterna lyckats ta sig in i dessa krypteringssystem bakvägen innebär inte bara att de kan tjuvkika på privata händelser utan ocksåa tt systemen försvagas och förvandlas till måltavlor för hackare och utländska säkerhetstjänster.” s 150

Känns det betryggande? Någon?
Men, som en av Uppsala läns landstings jurister sade om deras tilltag att lägga ut alla sjukjournler på nätet utan att ens fråga de berörda vad de ville (opt-in): ”De ligger ju inte bara där och skvalpar heller, vi har ju särskilda program för det.”

Metadata, det är information om kommunikationen, tid, vilka personer är involverade, hur länge, med vilken teknik … låter harmlöst? Nja, inte med det exempel som Greenwald citerar från professor Edward Felten, Princetons dataforskningsinstitut:
”Betänk följande hypotetiska exempel: En ung kvinna ringer sin gynekolog. Omedelbart efter ringer hon sin mamma, sedan en man som hon under de senaste månaderna upprepade gånger har talat med i telefon efter kockan elva på kvällen, och efter det en familjeplaneringsklinik som även utför aborter. Plötsligt framträder en trolig intrig på ett mycket mer uppenbart sätt än om innehållet i ett enda telefonsamtal skulle ha undersökts. ” s 166.

Har ni läst historien om pappan som blev arg när dottern fick rabattkuponger till blöjor och babyklärder? Han skällde ut butikschefen, men sedan visade sig att dottern faktiskt var med barn. Dotterns köpvanor sammanföll med de som utmärker en gravid kvinna, vilket butiken räknat ut genom att kolla vad hon handlade.
http://pcforalla.idg.se/2.1054/1.523038/sa-blir-du-kartlagd–av-din-matbutik
Ni vet det där med medlemskort i Ica eller Coop och andra butiker? Vilka vet vad vi köper, och vart säljs informationen vidare?

”…primära motiv som driver USA att upprätthålla en global övervakningsdominans (enligt underrättelsetjänsteman vid NSA/Sigint): Put money, national interest and ego together, and now you’re talking about shaping the world writ large. What country doesn’t want to make the world a better place … for itself?” s 205
Yep. Which country doesn’t?

Britternas antiterrorlagstiftning, och förklaringen till varför David Miranda hölls kvar på Heathrow: ”… publiceringen av Snowdendokumenten ‘har för avsikt att påverka en regering och syftet är att framhålla en politiks eller ideologisk ståndpunkt. Därför faller det inom ramarna för terrorism’.”
Öhh … ”framhålla en politisk eller ideologisk ståndpunkt”. Det är väl vad alla politiker, och många medborgare i samtal om liv och samhälle gör? Är vi då alla terrorister?

”När Wikileaks började publicera hemligstämplade dokument rörande krigen i Irak och Afghanistan, i synnerhet diplomatmeddelanden, höjdes röster från den amerikanska journalistkåren om åtal mot Wikileaks (…) När Wikileaks tog emot hemligstämplad information från en källa inom staten och sedan delade denna information med världen gjorde de i själva verket samma sak som officiella nyhetskanaler gör varje dag.” s 105.
Om hur Greenwald bemöttes av vissa mediai USA skriver han:
”Gregorys fråga antydde att varje grävande reporter i USA som arbetar med källor och tar emot hemligstämplad information är en brottsling. Det var exakt den här uppfattningen och det här klimatet som hade gjort grävande journalistik så vanskligt.” s 267
Men frågan kritiserades också, och Greenwald fick stöd från bl a Huffington Post och reportrar och krönikörer i flera andra tidningar. s 269

Storebror ser dig – Edward Snowden och den globala övervakningsstaten, Leopard förlag 2014, rymmer 312 högintressanta sidor. Läs den! Mitt exemplar är så fyllt av hundöron vid häpnadsväckande och i högsta grad oroande information att den blir skev när den läggs samman.

Hör också Glenn Greenwald tala om integritet, och om uppdelningen i dåliga människor, och människor (de där som har rent mjöl i påsen, får man tro), och vad det gör med ett samhälle:
http://www.ted.com/talks/glenn_greenwald_why_privacy_matters

”Dissidents have reason to worry, those who resist. Maybe not now, but maybe some day in the future.”
Jag skulle säga att alla har anledning att oroa sig. Mainstream i dag kan vara dissident i morgon. Informationen finns kvar, samlad färdig att analyseras med tillkommande sökord.

Läs den långa intervjun med Edward Snowden som publicerades i Wired:
http://www.wired.com/2014/08/edward-snowden/

Romska tiggare, EU och Gauss

24 Oct

Hemländer och ”hemländer”. Romer. Tiggare. Vad bör göras?
Hjälp till tiggarna, härbärgen med 40 sovplatser i Livets Ords regi och dagcenter i Uppsala stadsmissions regi. De ska få hjälp att registrera sig vid arbetsförmedlingen, och någonstans att vara på natten och på dagen, de som inte tigger.
Vi vill gärna hjälpa, för vi vill inte gärna att människor ska behöva sitta och tigga på Uppsalas gator.

Det finns också de som gärna vill att tiggarnas hemländer ställs till svars och avkrävs ansvar för att ta hand om sina medborgare. Maja Lundborg, frilansskribent, är en av dem, och hon gavs fredagen 24 oktober plats på SvD:s Brännpunkt och framförde sådana krav.
Vad görs, vilka svenska EU-parlamentariker är engagerade i frågan, finns det deadlines, när går gränsen för att ett land ska förlora sitt medlemskap i EU … är några av de frågor ML ställer.
Tiggarna är inte, borde inte vara, ett svenskt problem menar hon uppenbarligen.
Hon skriver också att ”Vi har sett upprörande nyhetsinslag och läst spaltmeter om kriminella ligor som lurar hit dem (tiggarna) under falska förespeglingar om lönsamma arbeten när de i själva verket får betala för att få sitta i ett trottoarhörn och tigga.”

Kanske har det skrivits spaltmeter om detta. Men vad jag framför allt läst är att det inte stämmer att det är kriminella ligor som ”lockat hit” tiggarna.
Det finns såvitt jag vet inga belägg för att så skulle vara fallet.
Däremot tycks det finnas belägg för att kriminella ligor, förklädda till ”loverboys” som lockar hit unga flickor med löften om arbeten i hushåll, som städare eller på restauranger. Unga flickor som i själva verket tvingas prostituera sig.
Maja Lundborg får ursäkta, men jag tycker att det är betydligt allvarligare att flickor och kvinnor tvingas till prostitution, än om de sitter på gatorna och tigger.
Maja Lundborg tycks vara mer bekymrad över att misären syns för var och en, än att den existerar dold i husvagnar, tillfälligt hyrda lägenheter eller Gud vet var kvinnor kan missbrukas och misshandlas.
Det inger ingen respekt.

Respekt inger inte heller Maria Ludvigssons ledarkommentar samma dag i SvD. Rubriken ”Hellre stat än Stadsmission?”. Angreppspunkten är den av alliansen införda avdragsrätten för gåvor, som den nya regeringen ska avskaffa.
”Man påstår vidare att när medborgarna skänker gåvor till verksamheter som Stadsmissionen och Röda korset minskar utrymmet ”för det samhälleliga stödet och ökar den ideella sektorns beroende av enskilda”.
Och så är det ju. Hur svårt kan det vara att förstå? Om gåvorna ger avdragsrätt i deklarationen så minskar skatteunderlaget, och därmed förmågan till samhälleligt stöd till inte bara den ideella sektorn.

Men min främsta invändning mot avdragsrätten för gåvor är inte denna. Det är den fariseiska, för att tala ny-testamentiska, eller avlatshandliska, för att tala lutherska, inställningen att givmild kan man vara, men man ska ha nåt i gengäld, tack så mycket. Om inte gott renommé hos de av samma trosriktning så syndernas förlåtelse, eller åtminstone avdragsrätt i deklarationen.
Jag tycker det är skamligt.
Och det blir inte bättre av att det är bara stora och med administratörer tämligen väl försedda organisationer som kan ansluta sig till avlatssystemet. Små, ideella organisationer har inte de möjligheterna.

Om romer och de förfärliga levnadsvillkor de kan ha i sina hemländer har österrikaren och journalisten Karl-Markus Gauss skrivit reportage. De finns översatta och samlade i Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien.
Kjell Albin Abrahamson har recenserat boken i Sundsvalls tidning. Recensionen citeras på bokens omslag. ”Boken är ärlig och uppriktig. Gauss känner stor sympati för Slovakiens romer men han aktar sig för att idealisera (…) Gauss är en engagerad skribent med öppna ögon och stort hjärta.”

Gauss skriver: ”Att klasskillnader härskade i Lunik IX hade jag fått veta; men att det dessutom var ett stelt kastsamhälle skulle jag på egen hand inte ha förmått uppfatta förrän efter lång tid. (…) Till Lunik IX hade, fick jag veta, medlemmarna av tre olika kaster flyttats (…) Roma utgjorde den högsta kasten … ciganik den mellersta kasten som rymmer den halvt nedsättande halvt uppskattande betydelsen ”skojare, bedragare”… I den lägsta kasten, som var besläktad med de oberörbara i Indien, återfanns degesi. … En degesi fick inte försöka ta sig in i en roms bostad, än mindre i hans familj. Han ansgås vara oren … degesi betyder hundätare.” ss 37-38.

Mer om klasser: ”Lunik IX är ett klassamhälle, och en vän till Marie förmodade att det säkert också bodde två-tre i miljonärer i det här slumområdet. Eftersom romerna inte beviljas lån av någon bank, har ett eget skikt av penningutlånare och ockrare uppstått bland dem själva; detta skikt omger sig i sin tur med ett skikt av skuldindrivare. Den som en gång fått skulder lever närapå i slaveri eftersom han av egen kraft aldrig kan tjäna så mycket pengar att han kan betala skulden och ockerräntorna. Sedan flera år tillbaka organiserar ockerherrarna sina gäldenärers tiggarresor över hela Europa. De förser dem med pass och visa och skickar ut dem i grupper om sextio till åttio personer till Västeuropas välmående länder (…) åtföljda av ockrarnas vasaller.(…) Borgmästarna i städernas slumområden fungerar som det befintliga systemets stöttepelare; de har inget intresse av att något ändras, att barnen går till skolan, får en utbildning, och därigenom vinner ett visst oberoende. (…) Den senaste borgmästaren i Lunik IX har fått besök av högt uppsatta EU-företrädare som hos honom, av alla, ville underrätta sig om hur de varaktigt kunde hålla romerna borta från EU:s territorium, och fastän han sedermera hamnade i fängelse på grund av narkotikahandel, vapenaffärer och ocker, fortsätter Europas halvofficiella företrädare att gång efter annan besöka den av honom utsedde efterträdaren. Statsmannalikt beklagar denne inför dem att romerna är berövade sina rättigheter, samtidigt som han misstroget vakar över att detta förhållande bibehålls.” ss 31-34

Om männen i familjerna: ”De ville inte ha några barn som visste mer än de, och de ville rakt inte ha några döttrar som hade en bättre utbildning än de.” s 42

Gauss skriver också om andra minoriteter: vlachy, judar, rutener och zipsertyskar, och om hur de flyttats och flytt mellan nationer och till helt andra nationer, de som överlevde andra världskrigets fasor och förföljelser.

Så, Maja Lundborg, det är kanske inte EU som är lösningen, och krav på medlemsländer. Det är mycket troligare att det är utbildning av de romska barn som kommer hit och till andra Västeuropeiska länder.

Nomadskolor och ambulerande skolor förespråkas av svenska Unicef, exemplifierat med Nepal. Men det tycks lika mycket vara här i vårt Europa de behövs om FN:s barnkonvention, som nämner utbildning för alla barn som en otvetydig rättighet, och som Sverige och flertalet europeiska länder ratificerat, ska kunna uppfyllas.
Och för att nomadskolor och ambulerande skolor ska kunna etableras, då, Maria Ludvigsson, räcker det inte med avdragsgilla gåvor till ideella eller religiösa organisationer. Då krävs det statliga eller kommunala pengar. Och det krävs det för övrigt också nu, i Uppsala, för att härbärgesplatser och dagcenter för EU-migranter ska organiseras av Livets Ord och Uppsala stadsmission. Drygt två miljoner kronor, närmare bestämt, enligt lokala media.

Om någon nu vill kalla ockrarna i romska områden i Slovakien för kriminella, så vill jag bara påminna om räntorna på snabba mobillån, eller den nu lagstadgade rätten till fri hyressättning vid andrahandsuthyrning, i Sverige.

Slovakien är inte Rumänien, och Rumänien inte Bulgarien, och ingetdera land är Finland, varifrån inte så få romer kommit till Sverige. Romer är på det sättet inte nödvändigtvis ett och detsamma oberoende av varifrån de kommer. Inte heller är de livsbetingelser som de levt och lever under desamma. Men det är inget som borde hindra allmänintresserade och journalister från att läsa och lära mera om romer, oavsett var de kommer från.
Det finns också forskning om romer och romsk kultur av såväl romska forskare som av gadjer (vita). Hugo Valentin-centrum i Uppsala kan säkert bistå med litteraturlistor och lästips.

Karl-Markus Gauss bok Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien, är utgiven på Bokförlaget perenn, 2014.

Rättssäkerhet Kina/Ryssland

23 Oct

Måttstocken ändras med avståndet. Och ekonomin.
Sergej Magnitskij dog i ryskt häkte 2009, av misshandel och medicinsk vanvård. Om detta har det skrivits mycket i västerländsk media, och i USA antogs en Magnitskij-lag som innebar att ryska tjänstemän som misstänks ha varit delaktiga i Magnitskijs gripande och död svartlistas av USA. Lagen antogs 2012.
Ryssland svarade med att stoppa adoptioner till USA och Europa, och blev hårt kritiserat för detta.

Ryssland annekterade Krim i mars -14 och är inblandat i striderna i östra Ukraina. Ryska myndigheter hänvisar till Kosovo, folkomröstningsresultat och förnekar direkt inblandning i inbördesstriderna.

USA och EU inför ekonomiska sanktioner i flera omgångar, och i september förklarar EU:s utrikeschef, italienska Federica Mogherini, att Ryssland inte längre är en ”strategisk EU-partner. Ryssland svarar med importstopp av europeiska livsmedel, och vicechefen för Rysslands nationella säkerhetsråd säger att Ryssland kan komma att ändra sin försvarsdoktrin i höst, han ifrågasätter Nato:s goda intentioner gentemot Ryssland. EU-kommissionen lovar ekonomiskt stöd till europeiska tillverkare av smör, mjölkpulver och vissa ostar, som kompensation för importstoppet.
Putin är populärare än på länge, 87 procent av medborgarna gav honom sitt stöd enligt oberoende opinionsinstitutet Levada, högsta siffran på sex år, återgivet i SvD 20 sept -14.

Om bland annat självständighet och att bryta loss delar ur etablerade stater skriver Amnesty Press i nummer 3-14, i en artikel om Somaliland som efter 23 år ännu inte erkänts av det internationella samfundet. Reportern har träffat en svensk delegation på besök i Somaliland, och Carina Hägg (S) säger om det uteblivna erkännandet att ”det är inte upp till Sverige att ta beslut om ett erkännande, och hon gör en jämförelse med Kosovo, där skulle självständigheten lösa alla problem men det har den inte gjort.”
Kosovo erkändes efter en folkomröstning. Det har ifrågasatts och ifrågasätts fortfarande av Ryssland, och används nu i propagandan om Krim, och den folkomröstning som genomfördes där före annekteringen.

Ryska politikers agerande och beslut, utrikes och inrikes, skärskådas av västpolitiker och västmedia. Det är bra.

Det som kan förvåna är att kinesiska politikers agerande och beslut får ett jämförelsevis så litet genomslag i media och politiskt/ekonomiskt.

Hur upprörda är vi över Tibet och Östturkestan eller Xiangjan som det officiella kinesiska namnet är på landet/provinsen. Hur upprörda över Hongkongs alltmer begränsade demokrati?
Hur upprörda är vi över Kinas militära upprustning?
Hur upprörda över Cao Shunli, rättighetsadvokat som dog i häkte av misstänkt medicinsk vanvård?
Eller över det som beskrivits som en strategi att ”häkta dissidenter till döds”, enligt en artikel i The New York Review of Books, citerad av Ola Wong, Kina-kolumnist i SvD, 22 maj -14.

Visst ligger Kina långt borta, visst är det en viktig handelspartner. Och visst är tre av världens tio mest lönsamma företag kinesiska banker enligt Fortunes lista från augusti i år. (Gazprom finns också med på listan). Men borde inte väst, USA och EU, reagera mot rättsövergrepp där som i Ryssland?

Mänskliga rättigheter och rättssäkerhet är lika viktigt för ryssar och ukrainare, kineser, tibetaner och uigurer som för oss.

Om bankkonkurser, Volvo och ”…ett besynnerligt uppdrag från Ryssland.”

9 Oct

Pehr G Gyllenhammar talar till svenska folket genom Anders Palmgren och boken Oberoende är stark.
Boken, utgiven av Albert Bonniers förlag, bygger på ett flertal intervjuer och är skriven som direkt tilltal, Gyllenhammar till läsaren, välsignat fri från stämningsskapande krusiduller om intervjusituationer och -miljöer.

Pehr G Gyllenhammar har av förklarliga skäl synpunkter på media, politiker och näringsliv i samband med Volvo-Renault-Nissan och Volvo-Norge-affärerna som båda gick i stöpet, och på hur Volvo hanterades efter att han lämnat vd-posten.
Men också på World Economic Forum, på FN, på korruption i Sverige, på Folkpartiet, på banker som borde låtas gå i konkurs, på EU och på ungdomsarbetslöshet.

Ohemult höga chefslöner och deras bristande intresse för arbetsmiljö och -villkor, är några aspekter av utvecklingen inom näringslivet som Gyllenhammar tar upp och kritiserar, ämnen som sannerligen inte brukar stå på företagsledares agenda.

Det är en intressant, uppfriskande bok som ger perspektiv på inte bara svenskt näringsliv och Volvo som det var då Gyllenhammar var dess vd och tiden därefter, utan också i ett kort avsnitt på Ryssland, och på effekten av ett amerikanskt riskkapitalbolags satsning:
”Jag skulle hjälpa till att lösa problemet med det som varit världens största lastvagnsfabrik, Kamaz med huvudkontor i Uralbergen…. På fabriken rådde ren anarki i produktionen. Den officiella leveranstakten stämde inte alls med den reella. Tillverkningen stod i verkligheten nästan stilla. I stället för att producera lastbilar tillverkade de anställda tvättmaskiner och tv-apparater och annat som de själva sålde … (resultatet av konsultuppdraget blev ett) tufft programförslag…Kamaz chef, som inte varit nere i verkstäderna på länge, hade absolut ingen koll på läget … Efter att jag haft min genomgång om hur bolaget skulle kunna räddas, informerade han mig kort om att mitt förslag inte skulle genomföras. ”herr Gyllenhammars uppdrag är härmed över” lade han till … Det som hade hänt var att bolaget fått ett bra bud från ett stort amerikanskt riskkapitalbolag … Kamaz gick senare i praktiken i konkurs.”

Det korta avsnittet om Ryssland är, om än en fascinerande tidsbild från Ryssland efter Sovjetunionen, en bagatell i helheten – det är allt det andra som gör boken verkligt läsvärd.

Nr 6: Paviljong och kupé

7 Oct

Anton Tjechov och Rosa Liksom skriver om sjukhus respektive tåg. Ryssland på 1880-talet och Sovjet på 1980-talet. Lika och olika.
Där Rosa Liksom i Kupé nr 6 på transsibiriska järnvägen sammanför en grovkorning rysk suput med en finsk gäststudent, berättar Tjechov om en läkare som accepteras så länge han missköter sitt jobb men själv blir inlagd och dör i sjukhusets Paviljong nr 6 då han samtalar med och visar förståelse för en paranoid patient.

Rosa Liksom är bitvis poetisk i sina beskrivningar av förfall och elände, bitvis humoristisk genom personerna som berättar historier och livsöden. Men mest är det plågade överlevares cynismer, och samma överlevares hjälpsamhet och vänlighet som med ojämna mellanrum kommer fram.

Den barska tågvärdinnan säger ”Kirov var Leningrads store ledare som spetsades av Stalin. Först slaktar man fienden tillsammans med egna bundsförvanter, sedan bundsförvanterna med vännerna och till sist vännerna. Resten lottas ut. Det finns inga oskyldiga…”
Samma tågvärdinna längre fram:
”Vårt älskade Seger-lokomotiv med röd stjärna i pannan har gett sitt allt. Om det inte först får svalna i lugn och ro och sedan vila, kommer det att dö ifrån oss. Det vill ju ingen. Vi ger honom en stunds andningspaus, ett par dagar ledigt.”
Den ryske suputen då de ska gå av tåget:
”Du kan inte ge dig av på egen hand. Jag släpper inte iväg dig. Novisibirsk äter upp dig. Vi går tillsammans. Jag tar hand om allt.”
Och beskrivningen av Novisibirsk:
”-djupa sprickor i våningshusens väggar, det rann och droppade från snötunga balkonger, dörrar från vilka man stulit handtagen hängde frivolt i sina gångjärn och förröppningen var full med snö. Begravda i snön låg slocknade gatlyktor, förvridna gatlyktor och sönderslagna gatlyktor. Elledningar hängde i luften, öppna kloaker, kabelknippen huller om buller mitt i drivorna. Och över allt detta lyste den yppiga solen från en klarblå himmel. Sida vid sida kom de fram till kulturparken….”
Misären och förfallet, yppigt solsken och … kulturparken.

Tjechovs sjukhus, ”välgörenhetsinrättningen” i provinsstaden, ”befann sig i ett bedrövligt skick. Stanken i sjuksalarna, i korridorerna och på sjukhusgården gjorde att man knappt kunde andas. Vårdarna, sköterskorna och deras barn sov i salarna tillsammans med patienterna. Man klagade över att vägglössen, kackerlackorna och mössen gjorde livet till ett elände. På operationsavdelningen kunde man inte bli kvitt rosfebern…Uppsyningsmannen, föreståndarinnan för linneförrådet och läkarbiträdet stal från de sjuka, och om den gamle doktorn (…) berättades det att han i hemlighet ägnade sig åt försäljning av sjukhussprit och höll sig med ett helt harem av sköterskor och kvinnliga patienter. I staden var man mycket väl bekant med missförhållandena (…) men man förhöll sig lugn …”
Den nye läkaren, Andrej Jefimytj, ”hyser en enorm kärlek till förnuft och hederlighet, men hans karaktär och tro på sig själv räcker inte till för att inrätta ett förnuftigt och hederligt liv omkring sig på sjukhuset.”
Det är genom den paranoide patienten, Ivan Dimitrij, Tjechov tar avstånd inte bara från brutalitet och människoförakt, utan också från de förment humanistiska ideal som med hänvisning till att ”vi ska ju ändå alla dö så varför minska lidandet” låter allt bero.

Rosa Liksoms gäststudent har suputen som trots grovt språk och återkommande försök till närmanden som ändå hjälper henne.
Tjechovs läkare har postmästaren som försöker stå honom bi, om än oförstående till hans själsliga våndor.

Andrej Jefimytj dör i paviljong nr 6. Flickan och mannen i kupé nr 6 överlever.
Flickan registrerar miljöer och människor, mannen dövar med vodka effekterna av egna och andras brutaliteter i dagligt liv, på arbetsplatser och i arbetsläger från tiden för ”det stora fosterländska kriget” och framåt. ”Farfar var partimedlem och en av hans favoritmeningar lydde att under Stalin var det här landet det farligaste och mest ohälsosamma stället att leva på för en kommunist.” berättar han för flickan.

Tjechov och Liksom skildrar ett Ryssland i förfall där överlevnad eller undergång tycks avgöras lika nyckfullt som gränsen mellan vad som är galenskap och vad som är friskt.
Karen Sjachnazarov har gjort en film fritt baserad på Tjechovs novell, inspelad på ett mentalsjukhus norr om Moskva under andra halvan av 00-talet. Kalle Kniivilä har skrivit om filmen på sin blogg www.glasnost.se.
Om Sovjetunionens sammanbrott inneburit att nyckfullheten minskat vad gäller psykdiagnoser och överlevnadschanser för folkflertalet är osäkert. Att rättssäkerhet inte är ett utmärkande drag för det post-sovjetiska Ryssland är i varje fall klart. Kanske kommer detta Ryssland att skildras i en roman eller novell där nummer 6 går igen som beteckning på … något.

Förklara förändringar i Europas östra grannländer

6 Oct

Eastern Neighbourhood kallas de nu, länderna som Europa för drygt 20 år sedan knappt visste att de fanns. Det är Ukraina, Moldavien, Georgien och några till det handlar om.
Till det utomordentliga universitetsbiblioteket i Uppsala hör också Dag Hammarskjöldbiblioteket. Det är en fröjd för alla intresserade av politik och samhällsutveckling, när och fjärran, med böcker kvar som för länge sedan försvunnit ur stadsbibliotekens hyllor. Det var där som Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet fanns, i flera exemplar till och med.
Där fanns också i hyllan för nyinkommet Explaining Policy Change in the European Union’s Eastern Neighbourhood, University of Glasgow, Routledge Europe-Asia Studies Series, 2014.

En av redaktörerna, Julia Langbein, medverkar med studien Unpacking the Russian and EU Impact on Policy Change in the Eastern Neighbourhood: The Case of Ukarine’s Telecommunications and
Food Safety.

Konklusionen är att regler för livsmedelskontroll inte har harmoniserats mellan EU och Ukraina – incitament har saknats eftersom EU:s inre marknad inte är tillgänglig för ukrainska livsmedel, och sannolikt inte kommer att bli det eftersom Europas livsmedelsproduktion inte bara är subventionerad, utan också täcker de behov som finns.
Ukraina har i stället exporterat till Ryssland och andra länder, och lagar för hantering och kontroll har varit de samma sedan Sovjettiden.

De bidrag EU givit till Ukraina för att förbättra kontrollen av livsmedel har riktats till den centrala kontrollmyndigheten, Central State Laboratory of Vetinary Medicine (CSLVM) som försetts med ny laboratorieutrustning och utbildning för kvalitetskontroller av livsmedel. Langbein skriver ”The current situation is highly beneficial for the CSLVM since it can now exploit its monopoly to extract bribes. State vetinary officers frequently ask local firms to pay extra fees for faster services or fewer inspections. (ref. IFC 2009).

I telekomsektorn anpassades däremot lagar och regler till EU redan 2003 under Kutjma, eftersom ryska MTS-Ukraine och Kyvistar med norska majoritetsägaren Telenor, utövade starka påtryckningar. En av regering och stat oberoende myndighet skapades, National Commission for Communications Regulations, NCCR. Problem blev det ändå när sändarfrekvenser (radio frequencies) skulle fördelas, eftersom försvaret var en nationell angelägenhet, och regeringen då kunde sätta stopp för privata telekomföretags expansion. Samtidigt fanns också operatören Urktelekom, statsägd och stor, som gav stora inkomster till staten.

Historien om telekom i Ukraina är spännande läsning, och åren med Timosjenka och Jusjenko framstår inte i bättre ljus ur marknadssynpunkt än efterträdaren och nu avsatte Jukasjenko.
Langbeins studie täcker åren fram till 2012, och utvecklingen efter Majdan och närmandet till EU framgår därför inte.

I en fotnot nämns Ukrtelekom: “On 11 March 2011 the Ukrainian government sold 92 % of Ukrtelekom’s shares to the European Privatization and Investment Corporation EPIC based in Austria. At the time of writing it is not known whether EPIC’s management acted on behalf of Ukrainian oligarchs or Russian or Turkish investors (Olearchuk 2011). EPIC denies these rumours (Shamota 2011).
EPIC’s egen presentation av företaget lyder:
EPIC IS… 1. A full-service investment house for Central and South-East Europe, Ukraine, Russia, Turkey and UAE 2. A pioneer in voucher privatization and direct equity investment  3. An award-winning financial and strategic advisor 4. A multi-domestic network of offices in 16 countries
EPIC OFFERS… 1. Outstanding services for governments and corporations 2. Creative strategies for privatization and restructuring 3. A diverse range of investment opportunities
4. A results-oriented, value-added approach

Det som är slående i genomgången, som Langbein avsiktligt riktat mot sektorer andra är energi, är att det inte är EU eller den ryska regeringen, som fungerat som hävstång när förändringar kommit till stånd, det är marknadskrafter och stora bolag.

Andra studier i boken har rubriker som Migration, Energy and Good Governance in the EU’s Eastern Neighbourhood (om Georgien och Armenien), Shaping Convergence with the EU in Foreign Policy and State Aid in Post-Orange Ukraine: Weak External Incentives, Powerful Veto Players, och Selective Adoption of EU Environmental Norms in Ukraine. Convergence à la carte.

Ang radiolicenser och “kassettavgifter”

2 Oct

Det förargar mig att
datorer inte ska betraktas som tv-mottagare, och att det ska gå att se och höra public service via datorer, surfplattor och mobiler utan att betala licensavgift.

JA, jag vet att det är orimligt att företag med kontorsdatorer ska betala licens för var och en dator, som dessutom inte används för att lyssna på radio eller se på tv.
Det är något som självklart borde regleras på något sätt, det finns säkerligen jurister och tekniker som skulle älska att ägna dyra konsulttimmar åt att ta fram sådana regler med föreskrifter och undantag från regler och föreskrifter.

MEN jag vet också att ett system där public service betalas via skatten och anslagen bestäms direkt av politiker, är ett system som är (ännu) känsligare för politiska påtryckningar och politisk klåfingrighet än det system med licensavgifter som vi nu har. Det kan ju alla som nu föräfras över SD ta och fundera över.

Det förargar mig därför att

samtidigt betalar jag ”privatkopieringsavgifter” på varenda elektronisk pryl jag köper, datorer, telefoner, usb-minnen.
Det är avgifter som går till Copyswede, en ”kompensation” för kopiering av upphovsrättsskyddade verk.

Läs:

http://www.nordichardware.se/SSD/HDD/copyswedes-nya-avgifter-traeder-i-kraft-pa-soendag.html

http://www.nordichardware.se/Smartphones/copyswede-pa-jakt-efter-mobilersaettning-staemmer-telia-pa-73-miljoner.html

http://www.nordichardware.se/SSD/HDD/copyswede-tillats-hoeja-avgiften-pa-externa-harddiskar-och-usb-minne.html

Protester mot ”kassett-” eller ”privatkopieringsavgifter” har förekommit, läs:

https://ameliaandersdotter.eu/2013/09/18/private-copying-levies

http://christianengstrom.wordpress.com/2013/09/18/ett-brandtal-mot-kassettavgifter-i-eu-far-ovantat-stod-fran-folkpartiet/

MEN jag har veterligen aldrig kopierat något upphovsrättsskyddat verk i mitt liv, jag vet inte hur man gör varken när man laddar ner eller upp filmer, eller musik. Jag vet faktiskt inte vad en mp3-spelare är för något. Jag lyssnar knappast ens på nyheter via mobiltelefonen, jag läser nyheter, eller lyssnar på radio. Och jag betalar radioavgiften. Det händer, med långa mellanrum, att jag lyssnar på någon låt på Youtube. Trots att det inte är särskilt njutbart, varken tekniskt eller rumsligt. Om de ligger där med KSMB:s och Vysotskijs tillstånd eller inte vet jag inte, men det är knappast min sak att kontrollera det heller.

JAG VILL INTE betala avgifter för saker jag inte nyttjar! En avgift utan levererad tjänst är en skatt!

VARFÖR har upphovsrättsindustrin givits rätt att beskatta mig och andra konsumenter?

DET ÄR något som Högsta förvaltningsdomstolen, Högsta domstolen, Riksdagen och berörda departement inte bara borde ”titta på”, de borde agera och stoppa detta som jag inte kan se som annat än olagligt.

Och när ni funderat över detta och ”skiljenämnden” som beslutat att Copyswede ska ha ersättning för försålda usb-minnen, en ersättning som undgås om man köper via internet, från annat land, så kan ni ta och fundera över TTIP och frihandelsavtalets ISDS-del, som ska ge privata domstolar rätt att avgöra om USA (och kanadensiska i ett annat frihandelsavtal) företag ska få ersättning för förlorade intäkter på grund av lagar och beslut fattade i svenska riksdagen, exempelvis miljö- eller upphovsrättslagar.

Och därefter kan ni fundera över gråtlåten som media förmedlat angående skivbutiker som tvingats stänga på grund av nya lagringsmöjligheter av musik. Är det ingen som gråter över elektronikföretag som tvingas stänga för att försäljningen går över gränserna på grund av “avgifter” insamlade av intresseorganisationer, från alla konsumenter?
Det var ett herrans liv i individualiseringssverige om mätningsavgifter som Byggnads tog ut.

 Bakgrund:
Högsta förvaltningsdomstolen beslutade i juni 2014 att Radiotjänst inte får ta ut avgifter av personer som inte har tv men dator, surfplatta och/eller mobiltelefon.
Från februari 2013 avkrävdes de senare radio- och tv-avgifter, som går till SVT, SR och UR. Avgiften ligger på drygt 2 000 kronor per år.

Internetröstning – Hur dum får man bli?

1 Oct

Det är bara en försiktig undran.
Det vill säga, om man tycker att valhemlighet inte är en princip att bevara, kanske enligt samma princip som för en del tycks gälla massövervakning, ”har man bara rent mjöl i påsen så”, eller är bara lat, då är det fullt logiskt att förorda val via internet.

Rösta på internet via dator eller mobil är mycket enklare liksom, man slipper hasa i väg till en vallokal och förhandsrösta, eller till det egna valdistriktet på valdagen, komma ihåg röstkort eller åtminstone ha med sig en legitimation … usch vad jobbigt. Då kan man ju inte vila/träna/jobba i trädgården/åka till sommarstugan/följa med barnen på ridlektionen, eller vad det nu är som måste göras just den där söndagen vart fjärde år då allmänna val genomförs i Sverige.

Har man ett uns begrepp om (bristen på) säkerhet på nätet och tycker att vårt demokratiska system kräver att valhemligheten bevaras, då är man faktiskt dum om man tycker att e-röstning skulle vara bra.

För den som tycker att it-säkerhet och bevarad valhemlighet väl är något som Valmyndigheten/staten ska se till, kan jag bara säga: Läs på!
Personuppgifter läcker från Skatteverket, polisregister, banker … de kan korsköras med register från andra myndigheter, och utlovad anonymitet kan avslöjas alldeles utan Researchgruppen och dataintrång.
Den som inte tror det kan ju läsa Dagens Nyheter 5 juni 2014, dagen efter tidningens artikel ”Provtrötta elever struntade i Pisa-testet” om Pisa-undersökningarna och resultaten av dem. ”Genom att koppla ihop datafiler om Pisa-undersökningen med slagningar i svenska register lyckades DN granska enskilda skolors resultat på testet och jämföra det med hur de presterat på nationella prov. Reportern Kristofer Örstadius avslöjar hur det gått till. ….OECD:s rådatafiler om Pisa-undersökningen … listor över deltagande Pisa-skolor från Mittuniversitetet … körningar i offentliga register t ex folkbokföringsregister …”

Så blev förmodat anonyma elever identifierade och intervjuade.

Enligt Metro 3 september -14, tycker 67 procent av tillfrågade (hur många som tillfrågades framgår inte) svenskar att det vore bra att kunna rösta i riksdagsval via nätet, med dator eller mobiltelefon.

Svante Linusson, professor i matematik på KTH sade i en kommentar till detta att ”Ett system med internetröstning är alldeles för sårbart för sabotageförsök. Det finns väldigt starka intressen i att sabotera ett val på internet. Det räcker med att en person lyckas hacka systemet.”
Hacka, eller kanske arrangera en DoS-attack, ”överbelastningsattack” som det kallas i media, dataintrång heter det i rättsliga sammanhang. Överbelastning av systemen var för övrigt det som drabbade hemsidorna hos berörda kommuner och länsstyrelsen i Västmanland under den stora skogsbranden i somras.