Archive | December, 2014

Culture is bigger than politics

31 Dec

… säger Storbritanniens kulturminister Sajid Javid i en artikel i The Guardian efter att British Museum kritiserats hårt för att låna ut den huvudlösa skulpturen av flodguden Ilissos till Eremitaget i S:t Petersburg.
Ilissos är en del av The Parthenon Marbles som tidigare kallades Elgin Marbles efter den brittiske lord som i början av 1800-talet med ottomanernas tillstånd tog med sig delar av det grekiska kulturarvet från Grekland.

”Britain is currently leading the way in imposing economic sanctions on Russia over actions in Ukarine” he will say (skriver The Guardian och fortsätter referera ministern): ”But that is not a reason to stop the British Museum loaning part of the Parthenon sculptures to a museum in S:t Petersburg. Because culture is bigger than politics”.
”Art and culture should be used to build understanding rather than create division”, tycker kulturministern också.
”None of us should be allowed to ban it from a gallery, or tell others that they must not, cannot, see it and decide for themselves” he will say. ”It sounds obvious, indisputable. Sadly not everyone agrees.”
”Jewish cultural productions in the UK have been targeted because of links to Israel, he will say, referring to The Tricycle theatre in north London.”

Men det är inte bara sanktioner mot Ryssland som uppmärksammats i samband med utlåningen av Ilissos. I Grekland är man upprörd över att Ilissos inte lämnas tillbaka till Grekland, tillsammans med hela samlingen The Parthenon Marbles, en tvist om det grekiska kulturarvet som pågått i fyra decennier.
Ett argument mot att återlämna dem ska ha varit att skulpturerna är för sköra för att kunna flyttas.

Så kanske kultur är större än politik, men var kulturen visas, på British Museum eller på Akropolismuseet, förefaller ändå vara lite … politiskt. Eller kanske mera … (turist)ekonomiskt?

Om British Museum skriver Peter May i deckaren The Chessmen, som utspelar sig på Hebriderna:
”… the British Museum in London, that repository of stolen artefacts from around the world.” I boken handlar det om 67 schackpjäser som hittades på ön Lewis, Hebriderna, the Lewis Chessmen, och som finns på British Museum.

Det kan noteras att även om Storbritanniens kulturminister anser att kultur är större än politik, så finns det politiker som anser sig större än kultur. Till exempel tre ledamöter i EU-parlamentet, två från italienska Lega Nord och en från franska Front National, som i parlamentsbyggnaden vandaliserade och försökte föra bort en tavla föreställande en naken kvinna på ett kors. De tre ansåg sig kränkta som kristna av tavlan.

Om de lyckades föra bort tavlan framgår inte av SvD:s korrespondents i Bryssel, Theresa Küchler, artikel 14 december -14.
Vart de tänkt föra tavlan framgår inte heller.
Eller om de tre ledamöterna känner sig kränkta av bilder av kvinnliga helgon som plågas ihjäl på andra sätt än genom korsfästelse.
Att det inte framgår ska inte lastas korrespondenten.

Det länder till eftertanke, denna manifestation av kränkthet inför kulturuttryck.
Liksom också den först nämnda oviljan att dela med sig av kultur av politiska skäl.
Och svårigheterna som uppstår när kulturella artefakter en gång flyttats, och sedan krävs åter av ursprungslandet, eller -platsen.

För övrigt kan jag nämna att Peter May har skrivit tre deckare med Hebriderna som skådeplats, ”The Blackhouse”, ”The Lewis Man” och ”The Chessmen”. Samtliga rekommenderas, mest för miljöerna men också för att de är spännande och för att huvudpersonen visserligen är en medelålders man och (ex-)polis, men inte försupen.

Stridsdelfiner … ?

31 Dec

I juli i år skrev TT att Ukraina krävde att få sina stridsdelfiner utlämnade från Sevastopol i det annekterade Krim.
Stridsdelfiner minsann. Om det verkligen är sant att delfiner kan tränas att attackera ubåtar och dykare, då är det verkligen rariteter som ryssarna inte lämnade ut från akvariet i Sevastopol.
En stridsdelfin är fjärran från den gängse bilden av lekande och hoppande artfränder, såna som man kan köpa biljetter för att få se uppträda i Kolmårdens djurpark.

Men kan människor övertygas att bli självmordsbombare, i någon guds eller annan auktoritets namn, så varför skulle inte delfiner kunna tränas att attackera ubåtar och dykare? De kan ju rimligen inte vara medvetna om att det inte är strömming utan bleka döden som väntar då de uppfyllt sitt uppdrag.

Men TT-artikeln skriver också, och citerar då nyhetstjänsten RBTH, Russia Beyond the Headlines, att delfinerna i Sevastopol används i terapiprogram för barn och vuxna med neurologiska åkommor. Och en forskningschef vid Kolmården vet berätta att amerikanska marinen använder delfiner för att leta minor, och för bevakning av fartyg. De varskor då om främmande dykare kommer i närheten av fartygen.

Terapi- och vaktdelfiner låter betryggande tycker jag. Betydligt bättre än stridsdelfiner.

Hur det har gått med delfinerna i Sevastopol har mig veterligen inte meddelats i svenska media. Oavsett var de är, hoppas jag de får sin beskärda del av fisk.
Förvånande i tt-texten är att en ukrainsk tjänsteman säger att delfinerna måste överlämnas till Ukraina på samma sätt som Ryssland återlämnade Ukrainas militära utrustning.
Jag har trott att ryssarna INTE överlämnade militär utrustning till Ukraina efter annekteringen.
Men det är kanske med den som med delfinernas öde – det kan ha stått att läsa men jag har inte varit tillräckligt uppmärksam.

 

 

Malmsten igen

15 Dec

Den fragmentariska stilen har fått sin förklaring. Bodil Malmsten skriver. Skriver episoder, kapitel, och sen sätter hon ihop dem. Flödet är inte jämnt, det är inte så att historierna, böckerna, flyter fram i en inspirerad sammanhängande våg.
Inspirationen är fragmentarisk. Varje del är sär, men varje särskildhet är en del av helheten. Bodil Malmsten formar helheten.

När hon skriver i första kapitlet av del III i Den dagen kastanjerna blommar är jag långt härifrån att ”… lägg dig med städhjälpen om du vill komma nära det arbetande folket, akta dig för arbetets söner, underklassen har inget till övers för oss och vore det något med den så vore den överklass och vi underklass.” s 102
Då är den skrivningen, och kanske hela kapitlet, en del av ett flöde av tankar som inte nödvändigtvis följde av kapitlet före, det om Pauline och Hopper och annat.
Och var det en del, så var det kanske inte alls något som först hörde samman med Thelonius Monk.
Men i boken hör de samman – delarna blir del av helheten.

Så är det också med det som huvudpersonen Maurice, den försupne äktenskapsbrytaren och lögnaren Maurice tänker om flickan som förmätet tagit livet av sig på ”hans” plats.
”Att tro att man är den minst älskade, hur kunde du vara så förbannat förmäten. Någon har alla – en pappa, en mamma, en syster, en bror, någon skullde du ha fått – en väninna, en man, ett barn, någon hade du.”
Säger svikaren som super skallen och livet av sig då han lämnats av dem han ständigt svikit.
Ständigt beredd att klandra, ständigt beredd.

Jag har läst Malmsten och förtjusts, och också skrivit om hur jag förtjusts av henne böcker från Finistère, och av andra mera rapsodiska böcker. Jag har trott att stilen var anpassad till den formen.
Det är den i och för sig också, men sättet att skriva är uppenbarligen det samma. Men när en roman är målet har berättelserna, ofta korta, haft ett mål: romanen.
Det kräver en speciell begåvning att i de korta formaten hålla fast vid romanens mål, dess huvudpersoner och miljöer. En roman är trots allt fiktiv och skulle kunna löpa iväg vart som helst om tankeflödet fick fritt spelrum.
Jag vet inte hur många episoder skrivna om Maurice och hans värld som aldrig kom med i romanen, men det färdiga resultater som en bedrift. Jag beundrar Bodil Malmstens teknik som jag, arma brödskrivare i dagspresstjänst är så fjärran, och jag beundrar hennes sätt att göra en genuint osympatisk person som Maurice, ändå begriplig.
Men, ska sägas, jag föredrar hennes korta, ofta bitska, berättelser och kommentarer till liv och samhälle i Frankrike och i Sverige.

Jag har skrattat gott åt Det franska paketet och Det franska paketets färdväg i Och en månad går fortare än ett hjärtslag. Det är igenkänningsfaktorn förstås. Att skicka rekommenderade brev till Belgien har satt sina spår. Men så underbart att någon, Bodil Malmsten, har satt ord på min frustration över postliga irrvägar och fullkomligt irrationella postregler och -entreprenörer.
Bodil Malmsten går också till rätta med det franska telekombolaget Orange också. ”Den ende som någonsin lyckats säga upp ett abonnemang hos Orange är min franske granne, vilket säger allt om min grannes exceptionalitet.”

Bara en sån sak! Men mindre roligt blir det när Bodil Malmsten skriver ”Sedan februrai 2008 har 25 personer anställda vid Orange France télécom tagit livet av sig. De många självmorden beror, enligt den av Le Monde vidtalade experten på de, efter privatiseringen, orimliga arbetsförhållandena.”
Se där. Le management par la terreur.

Ni måste läsa själva för att fullt ut förstå Malmstens förmåga att med få ord teckna en bild av samhällsförhållanden som vi känner igen, eller kanske inte känner igen men då får se en skymt av.
Det finns för övrigt en rolig film om Belgacom på Youtube, apropå bolag med makt över mäniskors vardag. Det behövs faktiskt en ”dra-åt-helvete-garanti”, i form av konkurrens.

Som förut kan jag inte annat än rekommendera Bodil Malmsten.

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, Modernista 2012
Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, Bonniers 1994