Archive | March, 2015

“Könsläppar” och annat

18 Mar

”Vad är bra med att skriva kuken på svenska flaggan? Liksom.”
En kommentar av en vän i en diskussion på Facebook som ledde mig fel i två riktningar.

Fel först för att det var en sarkasm riktad mot ”tokvänstern” och jag missförstod sammanhanget.

Fel därefer för att min tankevärld just då handlade om djup olust inför bruket av vulgära ord i tidningstext.

Första tanken var att ”Den som skriver så på svenska flaggan har i varje fall menat något med det.”
När jag läst hela tråden förstod jag att kommentaren handlade om yttrandefrihet och att det ska stå människor/konstnärer fritt att skriva ”kuken” på en bild av svenska flaggan.
Vulgariteter, och den andra tanken, var aktuella med anledning av flera tidningsartiklar.

En om en konstnär med ambition att avbilda och med ”fitta” benämna könsorganet i fråga. Hon vill göra ordet och organet accepterat i tal och konst. I texten ingick ”fitta” eller ”fitt-” 24 gånger, dessutom i rubrik och bildtext samt två gånger i faktarutan. ”Kuk” i någon böjningsform ingick fem gånger.
Den andra artikeln handlade om en kvinnlig kökschef vars restaurang fått en stjärna i Guide Michelin. Hon citeras i ingressen: ”Det finns möjlighet att ägna sig åt det här trots att man har en fitta.”
Ursäkta?
Och i mitten av brödtexten, likaledes citerad, säger hon att ”… det finns möjlighet att ägna sig åt det här trots att man har en fitta i stället för en kuk.”
Ahem. Jo.
I TT-text publicerad samma dag, och i en krönika/kolumn i SvD apropå Michelin-stjärnor citeras hon inte så.
Det ska nog kökschefen vara glad för.
Oavsett hur jämställd och språkligt frigjord läsaren/restaurangbesökaren är, är det inte ”fittan” man vill ska laga maten. Och inte ”kuken” heller.

Varför har det blivit ett tecken på ”ungdomlighet” och möjligen, i brist på bättre ord ”frisinne”, att använda grova könsord? Tror någon verkligen att användandet av ”fitta” som benämning av det kvinnliga könsorganet kommer att ta udden av ”jävla fitta”?
”Gay” har accepterats men hur är det egentligen med ”bög”?  Utan att förhäva mig vill jag påstå att det förra var ett nytt ord, obefläckat i svenskan om man så vill, det senare är svårare att ”tvätta”.
Så varför skulle ”fitta” plötsligt bli accepterat efter att i århundranden ha varit nedsättande?

Den som tycker annorlunda kan väl försöka agitera för att ”hora” ska vara normalbeteckning på en kvinna som har haft en sexuell relation med någon mer än en lagvigd make. Just ”hora” är för övrigt ett ord som sällan används i tidningstext. Prostituerad, ”säljer sex” eller rent av” eskort”, brukar det heta.

I likhet med en ung man, respondent i en enkät om val av svärord, tycker jag att användning av grova könsord är pubertalt.

Jargong finns, men det innebär inte att jargongen ska upphöjas till normalt språkbruk eller till skriftspråk, inte ens för autencitet i tidningsartiklar om det inte är jargongen/personlighetsdraget som ska skildras, och inte ens då i övermått. Hur många ”ju”, ”precis” och ”absolut” eller mera traditionella svärord tas aldrig med i citat? Och förlorar texten på det?

För övrigt är det löjligt att kalla blygdläppar för ”könsläppar”.

Ord och avsikter

18 Mar

Tänk, för 34 år sedan skrev en författare ”negrer” i en svensk roman! Och nu är författaren medlem av Svenska Akademien! (1)
Och för ett par år sedan blev en film om Monica Zetterlund hyllad, och inte bara filmen, Monica själv också. Tänk då att i mitten av 1960-talet, då sjöng hon Svart-vit calypso, med ”neger” i var och varannan strof. Harry Belafonte fanns med på scenen när hon sjöng.(2)
Självaste Suzanne Brøgger använder n-ordet i romanen Ja, pocketutgåvan 1984. Men hon använder å andra sidan också könsord och beskriver sex på ett oförblommerat sätt, så det kanske tar ut varandra.(3)

Huvva.

Nu är det andra tider. Pippi Långstrump blir omskriven i flera bemärkelser, och hennes pappa ska vi tala tyst om. Svart-vit calypso kan väl inte spelas i varken radio eller tv, och Alexandra Pascalidou tyckte i Ring P1 att en kvinna som under större delen av sin levnad sagt neger och aldrig menat något illa med det, väl kan skriva upp det på en post it-lapp om hon nu inte kan komma ihåg att så får man inte säga längre? Så brukar Pascalidou göra när hon behöver komma ihåg något när hon går och handlar.

Det är otvivelaktigt så att det finns ord som används nedsättande. Invektiv, som det också kallas. “Neger” har jag sällan hört användas i nedsättande betydelse, det finns andra ord för färgade som definitivt är invektiv, och som jag aldrig någonsin använt och faktiskt inte ens hört användas annat än på tv och i filmer.

Däremot kan jag, född -56, ibland komma på mig med att säga ”neger”, precis som kvinnan som ringde Ring P1 och tyckte att det kunde väl vara förlåtet om den som länge inte sett något ont i just det ordet, ibland lät undslippa sig det utan onda avsikter.
Det tyckte alltså inte Pascalidou, hon rekommenderade post it-lapp, och tillät sig också fortsätta förlöjliga kvinnan i nästa samtal i programmet. Härskarteknik kallas det.

Det berörde mig illa.
Det berörde mig så illa att jag nu undrar om den semantiska rättroheten som hävdas av många tjänar som substitut för att med kraft agera mot de betydligt större och allvarligare former av diskriminering som förekommer av människor med annan hudfärg än blekskär och namn som inte följer skandinavisk standard, eftersom det är betydligt svårare att göra något åt.

Men det är faktiskt värre om folk inte får jobb eller bostad för att deras namn klingar främmande eller deras hudfärg är ”fel”, än om folk utan onda avsikter råkar använda ett ord som långt fram i tiden varit helt ok att använda.

Och romer – naturligtvis ska den beteckningen användas om det är vad de själva föredrar att kallas.
I Karl-Magnus Gauss bok Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien, berättar han om Lunik IX:
”Att klasskillnader härskade i Lunik IX hade jag fått veta; men att det dessutom var ett stelt kastsamhälle skulle jag på egen hand inte ha förmått uppfatta förrän efter lång tid. (…) Till Lunik IX hade, fick jag veta, medlemmarna av tre olika kaster flyttats (…) Roma utgjorde den högsta kasten … ciganik den mellersta kasten som rymmer den halvt nedsättande halvt uppskattande betydelsen ”skojare, bedragare”… I den lägsta kasten, som var besläktad med de oberörbara i Indien, återfanns degesi. … En degesi fick inte försöka ta sig in i en roms bostad, än mindre i hans familj. Han ansgås vara oren … degesi betyder hundätare. ss 37-38.” https://lottasallehanda.wordpress.com/2014/10/24/romska-tiggare-eu-och-gauss/

Alldeles oavsett om det finns olika namn på olika romska klaner, eller kaster med Gauss’ ord, i Slovakien är det den beteckning som folkgruppen själv föredrar som bör användas. Min poäng i det här sammanhanget är att intentionen kan vara viktigare än vilket ord som används, ett vänligt ”zigenare” är bättre än ett giftdrypande ”rom”.
Antiziganism heter det för övrigt fortfarande.

Ett exempel från en annan samhällssektor: Känn efter hur ”kommunist” uppfattas, i tilltal eller som beskrivning. Positivt? Negativt? Används det? När? Av vilka?
Går det att föreställa sig en Ring P1-värd, journalist eller debattledare som nedlåtande säger att ”du kan väl skriva ‘vänsterpartist’ på en post it-lapp så det blir lättare att komma ihåg?”

Om förändringar av ord och innehåll i barnlitteratur i efterhand skriver för övrigt Lilly Hallberg och Marianne Steinsaphir i Ordfront Magasin 6/2014 under rubriken Den onda moderns återkomst – om hur elaka mammor i sagor blev elaka styvmödrar, och varför.
Hur detta ska hanteras i tider av skiftande familjebildningar återstår att se. Enklast kanske att ignorera det. Eller sagorna.

 

1. Svart-vit calypso finns inspelad på vinyl, om också överförd till CD är mig obekant. Texten är definitivt inte rasistisk.
2. Akademiledamoten Klas Östergrens n-ord finns i Gentlemen, s 242 i Månpocketupplagan från 1980. Det används inte nedsättande. Om nya upplagor ändrats vet jag inte.
3. Suzanne Brøgger använder n-ordet på sid 71, Wahlström & Widstrand, pocketupplagan 1985. I den mån det är nedsättande så är det inte riktat mot de färgade.

Street Art Gr**p**

3 Mar

Det finns ett ord för den som gör det som följer: fotograferar graffiti.
Street art groupie – det känns bra att inte gå onämnbar genom Enköping.

I Enköping är graffitin, väggmålningar, en sedan länge känd och accepterad konstform.

Se bara muralmålningen på det tidigare glasmästeriet, målad av Enköpingskonstnären Erik Beckeld.

IMG_7080

Och Enköpingsvyerna på östra sidan av järnvägsviadukten på Fjärdhundragatan, målade av skolelever under ledning av Eric Beckeld som också var bildlärare:

Men det finns andra målningar, i andra viadukter, som den här cyklisten i gång- och cykeltunneln under Västerleden närmast Västerledsskolan:

cykeltunnel

Och på motstående tunnelvägg:

kalleklotter

Nog ser den roligare ut än gc-tunneln några hundra meter längre upp på Västerleden, kal och bar och grå: gråfultunnel

Men det är klart, graffiti och tunnlar lockar också dem med mindre konstnärlig förmåga att uttrycka sig. Fantasin förefaller det ändå inte vara något fel på. Se bara texten på en del av väggen i Västerledstunneln, en cyklist skymtar under bokstäverna:

felstavat

Felstavat … tj- ska det väl vara?

Vad nu det skulle vara bra för?

Det är där fantasin kommer in. Bilderna man får …

I höstas tog Enköpings konstförening tillsammans med kommunens upplevelseförvaltning ett stort grepp på graffiti som konstform, och under tre veckor hängde verk av KVB, Inkie och Bates på väggarna i Konsthallen. ”Streetart, graffiti och urbanism – en introduktion till den nya samtidskonsten, i samarbete med galleri urban art” löd introduktionen till utställningen i konstföreningens presentation av utställningar hösten 2014.

Men det räckte inte med en utställning – det anordnades ett evenemang i Skolparken där Inkie och KVB, Viktor Byhr, fanns med och elever från Enköpingsskolor kunde prova på graffititeknik. Inkie och Byhr gjorde också varsina stora graffititavlor som sedan stod utanför Konsthallen som lockbete för besökare.

KVB:s och Inkies målningar från Skolparken finns nu i skateavdelningen i Ungdomens hus på Sandgatan. Där fyller de ut ännu en del av den vägg som sedan tidigare pryds av en flera meter lång målning signerad Dräng. Signaturen är målningen, wildstyle, en bokstavsbild med massor av färg och dynamik.

De två var också i Rombergagården och målade en av väggarna i ungdomsgården. Michael Segersköld och Toi Salman var behjälpliga och tog ned lakanet som skyddade målningarna, och flyttade undan pingisbordet.

Och sedan blev det lättare att se målningarna:

De nya målningarna ger ett nytt konstnärligt uttryck i ungdomsgården som redan har en vägg målad av Enköpingskonstnären Leif Ahnlund från 1967 då ungdomsgården invigdes, en målning som restaurerades och utvidgades av konstnären till återinvigningen 2009.

Leif Ahnlunds väggmålning i Rombergagården.

Leif Ahnlunds väggmålning i Rombergagården.

Naturligtvis finns det inte bara felstavade utrop över Enköpings graffitikonst och på väggar, där finns tags också, trist klotter.

Som det här: klotter

Bättre då att se muralskulpturen i hörnet Östra Ringgatan-Ågatan:

Hörnet Västra Ringgatan-Ågatan.

Hörnet Västra Ringgatan-Ågatan.

För den som vill se mera graffiti i Enköping kan tunneln under järnvägen på gc-vägen mellan Boängsgatan och Gamla Stockholmsvägen rekommenderas. Några bilder därifrån:

Säkert också fritidsgårdsavdelningen i Ungdomens hus, och väggen i Klätterklubbens lokaler i gamla Hamnverken. Och kanske blir det en Street Art Festival i Enköping längre fram. Planer för en sådan finns.

Om det blir så är Enköping en av de kommuner som, i stället för den nolltolerans som likställer klotter och graffiti, uppmuntrar välgjorda målningar på platser som annars skulle vara “döda” utrymmen.

Vid konstvetenskapliga institutionen i Stockholm lade Jacob Kimvall fram sin avhandling The G-word: Virtuosity and Violation, Negotiating and Transforming Graffiti i december förra året. Avhandlingen undersöker hur förståelsen av graffiti påverkas av samhällsintressen och institutioner. Ett av hans exempel är graffitin på Berlinmuren. Vem har inte sett målningen av Brezjnev och Hoenecker som kysser varandra? I Situation Stockholm, januari 2015 finns en längre intervju med Jacob Kimvall under rubriken “Graffitidoktorn”.
Han liksom andra ifrågasätter den slutsats som nu senast stiftelsen Tryggare Sverige torgfört, att laglig graffiti inspirerar till olaglig graffiti. “Ingen vet säkert” säger Kimvall till reportern Maria Lindén.

Reser ni till andra städer kommer ni säkert att se mycket mera graffiti, små målningar och stora muralmålningar.

I Uppsala har Carolina Falkholt dekorerat husväggar med muralmålningar av teckenspråkstecken som ingen skulle komma på att kalla graffiti, men som ändå kan vara väl värda att nämna i detta sammanhang. De höga husen finns vid Västertorg i Eriksberg, Techne återfinns på “Lilla Framsidan” av Gottsunda centrum.

Den här stora väggmålningen passerade jag av en tillfällighet i Köpenhamn, och blev glad både över målningen och för att jag hade kameran med mig: dansk vägg