Ord och avsikter

18 Mar

Tänk, för 34 år sedan skrev en författare ”negrer” i en svensk roman! Och nu är författaren medlem av Svenska Akademien! (1)
Och för ett par år sedan blev en film om Monica Zetterlund hyllad, och inte bara filmen, Monica själv också. Tänk då att i mitten av 1960-talet, då sjöng hon Svart-vit calypso, med ”neger” i var och varannan strof. Harry Belafonte fanns med på scenen när hon sjöng.(2)
Självaste Suzanne Brøgger använder n-ordet i romanen Ja, pocketutgåvan 1984. Men hon använder å andra sidan också könsord och beskriver sex på ett oförblommerat sätt, så det kanske tar ut varandra.(3)

Huvva.

Nu är det andra tider. Pippi Långstrump blir omskriven i flera bemärkelser, och hennes pappa ska vi tala tyst om. Svart-vit calypso kan väl inte spelas i varken radio eller tv, och Alexandra Pascalidou tyckte i Ring P1 att en kvinna som under större delen av sin levnad sagt neger och aldrig menat något illa med det, väl kan skriva upp det på en post it-lapp om hon nu inte kan komma ihåg att så får man inte säga längre? Så brukar Pascalidou göra när hon behöver komma ihåg något när hon går och handlar.

Det är otvivelaktigt så att det finns ord som används nedsättande. Invektiv, som det också kallas. “Neger” har jag sällan hört användas i nedsättande betydelse, det finns andra ord för färgade som definitivt är invektiv, och som jag aldrig någonsin använt och faktiskt inte ens hört användas annat än på tv och i filmer.

Däremot kan jag, född -56, ibland komma på mig med att säga ”neger”, precis som kvinnan som ringde Ring P1 och tyckte att det kunde väl vara förlåtet om den som länge inte sett något ont i just det ordet, ibland lät undslippa sig det utan onda avsikter.
Det tyckte alltså inte Pascalidou, hon rekommenderade post it-lapp, och tillät sig också fortsätta förlöjliga kvinnan i nästa samtal i programmet. Härskarteknik kallas det.

Det berörde mig illa.
Det berörde mig så illa att jag nu undrar om den semantiska rättroheten som hävdas av många tjänar som substitut för att med kraft agera mot de betydligt större och allvarligare former av diskriminering som förekommer av människor med annan hudfärg än blekskär och namn som inte följer skandinavisk standard, eftersom det är betydligt svårare att göra något åt.

Men det är faktiskt värre om folk inte får jobb eller bostad för att deras namn klingar främmande eller deras hudfärg är ”fel”, än om folk utan onda avsikter råkar använda ett ord som långt fram i tiden varit helt ok att använda.

Och romer – naturligtvis ska den beteckningen användas om det är vad de själva föredrar att kallas.
I Karl-Magnus Gauss bok Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien, berättar han om Lunik IX:
”Att klasskillnader härskade i Lunik IX hade jag fått veta; men att det dessutom var ett stelt kastsamhälle skulle jag på egen hand inte ha förmått uppfatta förrän efter lång tid. (…) Till Lunik IX hade, fick jag veta, medlemmarna av tre olika kaster flyttats (…) Roma utgjorde den högsta kasten … ciganik den mellersta kasten som rymmer den halvt nedsättande halvt uppskattande betydelsen ”skojare, bedragare”… I den lägsta kasten, som var besläktad med de oberörbara i Indien, återfanns degesi. … En degesi fick inte försöka ta sig in i en roms bostad, än mindre i hans familj. Han ansgås vara oren … degesi betyder hundätare. ss 37-38.” https://lottasallehanda.wordpress.com/2014/10/24/romska-tiggare-eu-och-gauss/

Alldeles oavsett om det finns olika namn på olika romska klaner, eller kaster med Gauss’ ord, i Slovakien är det den beteckning som folkgruppen själv föredrar som bör användas. Min poäng i det här sammanhanget är att intentionen kan vara viktigare än vilket ord som används, ett vänligt ”zigenare” är bättre än ett giftdrypande ”rom”.
Antiziganism heter det för övrigt fortfarande.

Ett exempel från en annan samhällssektor: Känn efter hur ”kommunist” uppfattas, i tilltal eller som beskrivning. Positivt? Negativt? Används det? När? Av vilka?
Går det att föreställa sig en Ring P1-värd, journalist eller debattledare som nedlåtande säger att ”du kan väl skriva ‘vänsterpartist’ på en post it-lapp så det blir lättare att komma ihåg?”

Om förändringar av ord och innehåll i barnlitteratur i efterhand skriver för övrigt Lilly Hallberg och Marianne Steinsaphir i Ordfront Magasin 6/2014 under rubriken Den onda moderns återkomst – om hur elaka mammor i sagor blev elaka styvmödrar, och varför.
Hur detta ska hanteras i tider av skiftande familjebildningar återstår att se. Enklast kanske att ignorera det. Eller sagorna.

 

1. Svart-vit calypso finns inspelad på vinyl, om också överförd till CD är mig obekant. Texten är definitivt inte rasistisk.
2. Akademiledamoten Klas Östergrens n-ord finns i Gentlemen, s 242 i Månpocketupplagan från 1980. Det används inte nedsättande. Om nya upplagor ändrats vet jag inte.
3. Suzanne Brøgger använder n-ordet på sid 71, Wahlström & Widstrand, pocketupplagan 1985. I den mån det är nedsättande så är det inte riktat mot de färgade.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: