Archive | April, 2015

Fint men farligt: Visselblåsning

29 Apr

Det är fint med visselblåsning. Det är så fint att det inrättas visselblåsarsystem i en del offentliga myndigheter. Men låt er inte luras.
Ser någon att fel eller rena lagbrott begås av myndigheter eller företag och försöker få rättning till stånd via påbjudna metoder men inget händer och därför går till pressen, då är det inte alls säkert att det är fint med visselblåsning längre.

Och visselblåsning inom myndigheten, om myndigheten? Innebär inte det att de påbjudna metoderna, ”gå till närmsta chef, eller chefen över den eller chefen över …, eller chefen …” inte fungerar? Någon kanske försökte, men ansågs skvallrig och avundsjuk, omplacerades och mobbades bort? Något fundamentalt fel i organisationen alltså.
I varje fall så inrättades ett visselblåsarsystem i Uppsala kommun 2014, ett system som nu kritiseras av kommunrevisorerna. Tydlig information om syftet med systemet saknas, och det har lämnats till en (1) tjänsteman att kontrollera och värdera inkomna tips. Att informationen om systemet är otydligt anser revisionen bevisas av att den ende tjänstemannen funnit att bara 15 av omkring 200 inkomna tips handlat om det som skulle kunna rubriceras somm ”allvarliga oegentligheter”. UNT skrev en notis om kommunrevisionens rapport 22 april.
Det är svårt att veta om utvärderingen ska kunna tas på allvar, eller om den kanske ska tas på lika stort allvar som visselblåsarsystemet och den ende tjänstemannen som betroddes utvärderingen av tipsen.
Klart är ändå att visselblåsning inte är något som uppskattas av myndigheter, regeringar eller företag.

Se bara hur det gick för Chelsea Manning som visslade om krigsbrott och dömdes till 35 års fängelse.

Eller titta på vad Luxemburg valt att göra med den franske journalist, Edouard Perrin, som läckte dokumenten om skräddarsydd skatteflykt för storföretag via Luxemburg, det som kallats LuxLeaks och bland annat omfattade IKEA och flera andra svenska företag.
http://www.euractiv.com/sections/euro-finance/court-finds-culprit-luxleaks-scandal-journalist-who-broke-story-314059#comment-1

Och hur tror vi det skulle gå för Julian Assange om han, vilket inte är fullt så osannolikt som en del tror, skulle utlämnas till USA?

Om hur gick det för Tony Menedez när han som nyanställd chefsekonom på jätteföretaget Halliburton fann att bolaget bröt mot god redovisningssed? Han försökte via högre chefer och revisorer få ändring, men gick till sist till SEC (Security and Exchange Commission) som lämnade ut hans namn och en tio år lång strid följde, med rättstvister och höga advokatkostnader. Till sist fick han ändå rätt på så sätt att Halliburton av domstol befanns skyldigt till att ha bestraffat honom med olika repressalier, och Menendez tillerkändes 30 000 dollar i kompensation.
”To say that the outcome stunned experts is something of an understatement. ”Accountant beats Halliburton!” said Thomas, the attorney and expert on whistleblower law. ”The government tries to beat Halliburton and loses.”
Och Halliburton? ”The SEC never levied any penalty for the accounting issue raised by Menendez.”
Tony Menedez arbetar nu för General Motors, på en position med stort ekonomiskt ansvar.
http://www.propublica.org/article/the-whistleblowers-tale-how-an-accountant-took-on-halliburton

Onsdagen 29 april skrev TT om en svensk FN-tjänsteman som stängts av från sin tjänst efter att ha lämnat material om sexuella övergrepp mot barn till fransk åklagare. TT referar till en artikel i The Guardian. Citat ur TT-artikeln lyder:
”Behandlingen av Kompass (tjänstemannen, min anm) väcker protester. Bea Edwards, som arbetar för organisationen Government Accountability Project som stödjer visselblåsare, fördömer FN för att ha agerat mot någon som har ingripit för att stoppa övergrepp mot barn.
– Vi har företrätt många visselblåsare inom FN under årens lopp och ju allvarligare deras avslöjande är, desto grymmare blir vedergällningen, säger Bea Edwards till The Guardian.”
http://www.unt.se/omvarld/fn-anstalld-visselblasare-avstangd-3705093.aspx

Så är det för visselblåsare, och för dem som gör det möjligt att nå ut med information som läckts.

En annan sak är att lämna ut hemligstämplat material, som före detta CIA-chefen, fyrstjärnige generalen och chefen för USA:s styrkor i Irak och Afghanistan, David Petraeus. Han lämnade ut hemliga dokument till sin älskarinna som skulle skriva en bok om honon. Han har dömts till böter, visserligen på 100 000 dollar, och lämnade sin tjänst i USA:s försvar, men togs emot i den akademiska världen och undervisar på universitet som City University of New York och på Harvard, och som konsult i ett investmentbolag.
http://www.theguardian.com/us-news/2015/apr/23/david-petraeus-sentenced-sharing-classified-information

Vill ni inte klicka upp länken till The Guardian, kan ni åtminstone få läsa de avslutande meningarna:
”Manning, Kim and Petraeus were all prosecuted under the same act – Title 18 of the US code, known as the Espionage Act. Lawyers representing Petraeus did not respond to a request for comment.”
(Kim är Stephen Kim, dömd till 13 månades fängelse för att diskuterat en hemlig myndighetsrapport med en reporter från Fox News. Ett fall jag inte tidigare hört talas om.)

Det kan kanske nämnas att även en svensk general har blivit påkommen med att förvara hemligstämplat material ”på felaktigt sätt”, men det slutade med att han slapp åtal och sen också fick skadestånd (!) på 25 000 kronor av Försvarsmakten för att de letat igenom hans lägenhet utan tillstånd för husrannsakan.

Så det må vara fint att vissla, men inte är det ofarligt. Slarv och lösmynthet däremot, det leder åtminstone inte till fängelse.

Street Art Enköping – medborgarförslaget

26 Apr

Öppna väggar, graffitiprojekt, Street Art-vecka, upprustning av den Street Art som finns i Enköping.
Det är vad Mårten Wedebrand föreslår att Enköpings kommunpolitiker ska ställa sig positiva till.

Wedebrand lämnade in ett medborgarförslag som togs upp vid Enköpings kommunfullmäktiges senaste möte 13 april. Förslaget har nu sänts vidare för behandling i kommunstyrelsen, och kommer förhoppningsvis tillbaka till fullmäktige med åtminstone delvis positiva besked.
Mårten Wedebrand refererar i sitt förslag till södra Spanien där flera stora Street Art-projekt nått närmast världsrykte. Att Enköping ska bättra på sitt parkrykte med att också locka graffititurister är kanske inte gjort i en handvändning, men som Wedebrand skriver, det skulle ge såväl unga som äldre möjlighet att ”utveckla sin konstnärlighet och färdigheter”.

Länk till Enköpings kommunfullmäktiges protokoll, ärendet anmäls på sid 14 – medborgarförslaget i sin helhet har jag inte hittat på nätet:
http://w3d3.enkoping.se/__D2_DOWNLOAD__/91cfbfed-df80-4216-8e07-4bca98ac1b43/Protokoll_kf_20150413.pdf

Street Art är aktuellt även på andra sätt, till exempel i Snösätra industriområde i södra Stockholm där helgen18-19 april bjöd in till Spring Remake. Det största graffitieventet någonsin enligt vad initiativtagaren Daniel Rhodin refereras ha sagt i media. Länk med text om och bilder från eventet:
http://dokument.org/2015/04/20/spring-remake-2015/

Över hundra graffitikonstnärer ska ha deltagit i Spring Remake, där fastighetsägare till (förfallna) industrifastigheter har upplåtit väggarna till konstnärerna.

Att Enköping ska kunna konkurrera med ett sådant event är mycket begärt, men redan nu finns det mycket att se på väggar och i vägtunnlar runt om i staden. En del av målningarna är välhållna, andra har blivit nedklottrade och nästan helt förstörda. Och fortfarande finns det tunnlar som helt saknar målningar.
Nog tror jag som Mårten Wedebrand att Street Art skulle bidra till att göra Enköping bitvis mindre grått, och också ge möjligheter för intresserade ungdomar (och äldre) att uttrycka och utveckla sina talanger.

Och för de som tänker i entreprenörstermer: det går åt färg (försäljning), och handledning (arbetstillfällen) och det finns, som Enköpingsbor borde veta, graffitikonstnärer med världsrykte (Banksy är bara en av dem). Några till besökte Enköpings Street Art-vecka hösten 2014 (Inkie var en av dem).
Om Inkie med flera och med mera skrev jag på bloggen i mars:
https://lottasallehanda.wordpress.com/2015/03/03/street-art-grp/

Hur det blir med kommunen och Mårten Wedebrands medborgarförslag återstår att se. Ingen tid har satts för när kommunstyrelsen ska återkomma med besked till fullmäktige och förslagsställaren.

Religion, seder, samhälle … och Pratchett

25 Apr

UPPDATERAD Medeltida är måhända en felaktig benämning på det rättssystem som wahabbiter använder sig av.
Grunden för systemet kom till mycket tidigare än så – på 600-talet efter Kristus.
”Ökenislam” är en term som används för det samhällsskicket i en bok av Irshad Manji, kanadensisk muslimsk feminist, författare, journalist och aktivist.
”Det muslimska problemet – en maning till uppriktighet och förändring” är bokens titel, och Manji ser en möjlighet till utveckling och reformation av islam i diasporans miljöer av tanke- och yttrandefrihet.
Kvinnors roll inom islam, hatet mot judendom och förekomsten av slaveri i muslimska länder är problem hon ser och skriver om.
Boken gavs ut på förlaget Fri Tanke 2008. Den rekommenderas för alla som är intresserade av islam i världen, och då inte bara i den IS-form den tagit sig.

Radikala idéer om reformering av islam har också författaren Ayaan Hirsi Ali framfört. Nu senast i en bok som kommer på svenska under titeln ”Reformera islam”. Enligt en TT-artikel publicerad i UNT lördagen 25 april (sid A36) anser hon att ”hjärtat i sharialagarna är familjerätten som godkänner barnäktenskap, tvångsäktenskap och hedersmord och tar bort kvinnans alla rättigheter.”
Om Ayaan Hirsi Ali har rätt i alla delar i detta är jag inte tillräckligt kunnig om islam för att uttala mig om.
Men det är intressant att det är två kvinnor som uttalar sig starkt för en reformering av hur islam praktiseras.

I UNT 28 december 2014 publicerades en intervju med Sedigheh Vasmaghis, doktor i juridik, teolog, författare och journalist. Ingressen lyder: “Ordet är Sedigheh Vasmaghis vapen mot orättvisor. Som muslim och kvinnorättskämpe ägnar hon var dag åt kampen för jämställdhet. Nu föreslår hon en revolutionernade förändring i Uppsala moské.” Det revolutionernade är en kvinnlig imam i moskén. Tyvärr är artikeln inte utlagd på nätet, men tidningen går att hitta.

Intressant är också en israelisk film som just nu går på svenska biografer, ”Rättegången – Amsalem vs Amsalem”. Den handlar om Viviane Amsalems kamp för att få igenom en skilsmässa i rabbindomstolen i Israel, en skilsmässa som hennes man vägrar att gå med på. ”Den gastkramande berättelsen om…(de fem år processen pågår)… en situation som blir alltmer absurd.”

Kristenheten är inte nödvändigtvis bättre på familjepolitik, men det är otvivelaktigt en fördel om stat och religion skiljs åt, och om det finns borgerliga/statliga sätt att reglera inbördes förhållanden makar/sammanboende emellan.
I en understeckare i SvD 13 april refereras en idéhistorisk avhandling om slöjor och kvinnligt huvudhår i Sverige genom historien.
http://www.svd.se/kultur/understrecket/slojan-har-en-lang-historia-i-sverige_4475973.svd
Det är inte länge sedan gifta kvinnor även här förväntades dölja sitt hår med slöja, dok eller klut.
Och fortfarande finns det nunnor i Svenska kyrkan som döljer sitt hår och bär långa täckande klänningar/kappor.

Men vem av alla de som stormar mot muslimska kvinnors slöjor har sagt något ont om nunnorna i Vallby eller Alsike?
Ingen, som jag känner till.
Det är jag tacksam för, och ännu tacksammare vore jag om antislöjfanatikerna kunde se sig om lite bättre i dagens Sverige, och lära sig lite mera om den svenska historia de hänvisar till i andra sammanhang.
För den som inte känner till det kan jag berätta att kvinnor fortfarande förväntas täcka sitt hår då de går in i en rysk-ortodox kyrka.

Avslutningsvis, Terry Pratchett, skaparen av Skivvärlden, Discworld, men också av fantasyromaner som inte är direkt knutna till Discworld. En av dem är ”Dodger” (Doubleday 2012).
Så här beskrivs huvudpersonen på bokens omslag: ”Dodger is a tosher – a sewer scavenger living in the squalor of Dickensian London. Everyone who is nobody knows him. Anyone who is anybody doesn’t.”
Dodger får husrum hos Solomon, som har en hund, Onan, och livnär sig på att reparera ”tiny things”. Om Solomon skriver TP:

”Some years ago, after he (Dodger, min kommentar) had brought home a piece of pork that had remarkably tumbled out of a kitchen window and right into the innocent hands of Dodger, who had merely been passing by, Dodger had said to Solomon, ‘I thought you Jews were not allowed to eat pork, right?’.

If Onan was the king of curling up, Solomon was a prince of the shrug. ‘Strictly speaking’ he had answered, ‘that may be so mmm, but another set of rules applies. Firstly, this is a gift from God and one should never refuse a gift given freely, and secondly, this pork appears to be quite good, better than ususal, and I am an old man and I am mmm very hungry. Sometimes I think that the rules made centuries ago for the purpose of getting my excitable and bickering forebears across the desert cannot easily be said to apply in this town with its rains, smogs and fogs. Besides, I am an elderly man and I am quite hungry, and I have mentioned this twice, because I think it is very relevant. I think in the circumstances that God will understand, or He is not the God I know. That is one of the mmm good things about being Jewish. After my wife was killed in a pogrom in Russia I came to England with only my tools, and when I saw the white cliffs of Dover, alone without my wife, I said ‘God, today I don’t believe in you anymore.’

What did God say? Dodger had asked.

Solomon had sighed theatrically, as if he had been put upon by the question, and then smiled and said, ‘Mmm, God said to me, ‘I understand Solomon, let me know when you change your mind’, and I was really pleased with that, because I’d had my say and the world was better, and now I sit in a place that is rather dirty, but I am free. And I am free to eat pork, if God so wills it that pork comes my way’.” (ss115-116, Corgi edition 2013)

Skivvärlden är fylld av figurer som säger eller gör saker som får läsaren att fnissa, skratta, rynka ögonbrynen … men ofta också att tänka.
”Dodger” är en fristående del av den litterära skivvärlden, Solomon är en sån figur.

Kan inte motstå frestelsen att citera ett stycke längre fram, sid 174, då Dodger av olika skäl hamnat hemma hos Benjamin Disraeli, och häpnar över huset, möblerna, tavlorna, mattorna och tjänstefolket, och sedan kommer till slutsatsen att den gata där Disraelis hus var belägen var ”just another street where people jostled for advantage and power and a better life for themselves if not for everybody else.”

Forntida, medeltida, viktoriansk, oscariansk, efterkrigs- och nutid. Alla dessa tider.
Fiskeavtal, dammar, korruption, vapenförsäljning, övergrepp, flyganfall, flykt. Alla dessa dödade.
Alla dessa som strävar efter egna fördelar och makt.
Alla dessa dödade.
Alla dessa döda.
Alla dessa i alla tider, som strävat och strävar efter ett fritt och bättre liv. För sig själva, och för andra.

Perm-36 och kultur

25 Apr

Är museer kultur? Som poesi, som böcker?
Javisst.

Hur förödande då att museer i form av bevarade miljöer, inte hopsamlade och uppbyggda som vårt Skansen, utan där de en gång var delar av ett samhälle eller en samhällsordning utesluter delar av den verklighet som var orsak till att miljön alls skapades.

Som Perm-36 nordöst om Perm, det mest välbevarade av Gulagarkipelagens arbetsläger där historiker och frivilligarbetare byggde upp utställningar om lägerlivets fasor och dissidenterna som hölls fångna där.
Anna-Lena Laurén har beskrivit Perm-36 i en artikel i SvD 22 mars 2015.
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/gulagmuseet-ska-inte-langre-tala-om-fangarna_4418411.svd

Ryska staten har hela tiden ägt mark och byggnader, drift och verksamhet har de frivilliga ansvarat för.
Förra året tog staten över verksamheten, ändrade inriktning och fotoutställningen med dissidentfångar togs bort. ”Arbetskoloni” ska det nu heta, inte ”läger”. ”I praktiken försöker de göra om det till ett museum för fångvaktare” citeras en historiker som leder organisationen Memorial i Perm.

Irina Ratunsjinskaja, urkainsk poet, arresterades 1982 och dömdes till sju års fångläger och fem års förvisning på grund av sina dikter, de ansågs vara ”anitsovjetisk verksamhet”.
Hon tackar Solzjenitsyn i andra kapitlet: ”Skulle jag själv ha kommit på internens stora princip: Tro inte, frukta inte, tigg inte?”
Hon frigavs hösten 1986.

Efter frigivningen skrev hon boken ”Grå är hoppets färg” (Forum 1986) om tiden efter arresteringen och i läger. Om Lefortovofängelset, om transitfängelset i Potma och om lägret med STRISO, straffisoleringscellen, aldrig varm, alltid fuktig och med strikt begränsad tillgång på kläder, och om BCT, ”byggnad av cell-typ”, det lägerinterna fängelset, med mat ”enligt begränsad norm”, dvs undernäring, vilket för övrigt gällde redan för ordinarie norm i ‘zonen’, som avdelningen för politiska fångar kallades, och i avdelningen för kriminella fångar.

Det är en ohygglig historia som Irina Ratunsjinskaja skriver om. Många drabbades likt henne, inte alla överlevde för att berätta.
Historien om ett omänskligt rätts- och straffsystem borde berättas också i fängelsemuseet Perm-36.

Kultur är odling, odling ger växt, växt innebär sannolikt kunskap, kunskap leder förhoppningsvis till att misstag inte upprepas.
Det rätts- och straffsystem som Ryssland i dag har och tillämpar är tyvärr i behov av inte bara ett, utan flera museer som Perm-36 där dissidenterna finns med som en väsentlig del.