Archive | May, 2015

Stalin och det som kom efter

30 May

Den första kretsen, Alexander Solsjenitsyns bok om ett specialfängelse där teletekniker med specialkompetenser och en lingvist samlats på en avdelning för att ta fram en röstigenkänningsmetod fick stor uppmärksamhet när den kom ut 1969.

Ett fängelsehelvete med vissa fördelar jämfört med straffarbetslägren i Sibirien.
Högt begåvade, tekniskt skickliga människor vilkas kunskaper togs i bruk av diktator i ett perverterat system.

Röstigenkänningen var en nödvändighet för att spåra landsförrädare. Vem ringde samtalet till den misstänkte forskaren? Vem av fem möjliga personer på utrikesdepartementet var det som varnade honom?
”Inte gick det väl att identifiera någon som talat från en telefonkiosk? Bara man inte sölade utan snabbt gick därifrån. Inte gick det väl att känna igen en förställd röst? Någon sådan appratur kunde det väl inte finnas?” … tänker utrikesrådet Volodin på sidan 6 i Den första kretsen, Wahlström&Widstrand 1974.

I den första kretsen arbetar fångarna, några med entusiasm, de fick trots allt hålla på med det de var utbildade till, med det de tyckte var intressant, utvecklande, spännande.
Andra mera behärskade, och några bara med målet att klara sig undan så lindrigt som möjligt, också genom att tjalla på och ange medfångar om det gavs möjlighet.
Forskaren och fången på specialavdelningen Rubin om uppdraget han fått:
”… Uppgiften skulle bli mycket svår. Arbetet med röster hade ju bara börjat hos dem. Den första klassificeringen. De första termerna. Den vetenskapliga forskningen hetsade honom. Detta var ju en helt ny vetenskap: att finna en brottsling med hjälp av röstavtryck.” (sid 209).

Rubin och medfångarna lyckades, röstigenkänningsappraten fungerar till slut, om än inte perfekt. De misstänkta reducerades till två. Båda männen arresterades.
”Vänta, invände Rubin. Ge oss åtminstone ett dygn till! Ge oss en möjlighet att skaffa fullständig bevisning!
(…)
”En av dem är oskyldig! utropade Rubin.
– Vad menas med oskyldig? sade Oskolupov häpet och spärrade upp sina gröna ögon. Oskyldig i allting? … Säkerhetsorganen kommer nog att finna någonting.”(s 531)

Då, 1969, trodde säkert många att röstigenkänningsapparater var ett särskilt illvilligt påfund som Stalin tvingade fram för att ytterligare kunna förfölja och förtrycka sovjetmedborgare – ett verktyg för en förtryckarstat.
Så var det inte, och framför allt så är det inte.
Sedan länge finns röstigenkänningsverktyg som används av säkerhetstjänster och polis över hela världen.

I Uppsala används de nu för att försöka identifiera den person som ringde in ett bombhot mot polishuset häromveckan.
Röst- och tonigenkänningsverktyg används också för att spåra upphovsrättsintrång i olika fora på nätet. Vad spelas i bakgrunden i den här scenen/filmen/podden? Nåt som nån ska betala för?

Och skaparna av dessa system är hängivna sina uppdrag eller bara sitt skapande, sin förmåga att utveckla allt bättre verktyg, program, appar …
”Med skapande triumf lutade sig Rubin och Roitman tillbaka mot stolsryggarna. För deras inre ögon framträdde ett system, som i likhet med daktyloskopien en gång skulle bli acepterad: ett enhetligt fonotek, där man hade röstprover av alla, som någon gång varit misstänkta. Varje brottsligt samtal samlades in och jämfördes, och så kunde missdådaren utan minsta tvekan fångas som en tjuv, som lämnat efter sig fingeravtryck på kassaskåpsdörren.” (sid 528)

För specialenheten fanns flera uppgifter:
”Det ena är en nattkamera med sådana där … vad heter det … ultraröda strålar. Alltså så att man kan fotografera en karl på gatan mitt på natten och se vem han går med utan att han någonsin får reda på det. I utlandet finns redan ett utkast till en sådan kamera, så det enda som behövs är — att utveckla den. … Och det andra är kanske skräp för er, men vi har ett jäkla behov av det, – en vanlig enkel kamera som är så liten, att man kan bygga in den i dörrposten. Och den måste vara automatisk så att den fotograferar när dörren öppnas. Både på dagen och i elektrisk belysning.” (sid 522-523)

Övervakning. Underrättelser. Information. Big data.

”- Vad menas med oskyldig? Sade Oskolupov häpet och spärrade upp sina gröna ögon. Oskyldig i allting? … Säkerhetsorganen kommer nog att finna någonting.”

Korruption och sjukvård

30 May

I Cancerkliniken skriver Alexander Solsjenitsyn om Pavel Nikolajevitj som fått en böld på halsen och en remiss till cancerkliniken.
Hans hustru Kapitolina Matvejevna, ”med sin jättelika silverrävsboa över axlarna (följer med honom) in i korridoren, förbi anslaget med ‘Förbjudet att gå in med ytterkläder’” när han ska skrivas in. Hon säger:­
– Hör på syster Mita, det är något ni bör veta. Min man är en högt meriterad man, en ytterst värdefull arbetare. Han heter Pavel Nikolajevitj (…) han är även i vanliga fall van vid att bli ompysslad, och nu har han en sådan allvarlig sjukdom. Går det inte att ordna en ständig joursyster hos honom?
(Mita skakar på huvudet)

Det är gräsligt med denna opersonliga behandling! (…) Syster jag vill i alla fall be er, ni känner ert folk, och det är lättare för er att organisera det hela. Ta och tala med en sköterska eller ett biträde så att Pavel Nikolajevitj får lite särskild vård under hand … Hon knäppte upp låset till sin stora svarta handväska och drog upp tre femtirubelsedlar ur den.
(…)
”Mita lade båda händerna på ryggen:
– Nej, nej, sådana uppdrag …
– Men jag ger er dem ju inte! Kapitolina Matvejevna stack de spretande sedlarna i bröstet på henne.
– När det nu en gång inte går för sig i laglig ordning så … Jag betalar för arbetet! Och ber er bara att vara så älskvärd att lämna det vidare!
– Nej, nej! Sköterskan hade blivit kyligare i rösten.
– Så gör man inte hos oss.”
(ss 9-11, Cancerkliniken, Wahlström&Widstand, 1973)

Att vilja (och kunna) betala sig före i köer och för extra service är inte något som försvunnit med Sovjetunionens upplösning. Anna-Lena Laurén som oförtröttligt skriver intressanta reportage och nyhetsartiklar från Ryssland, Ukraina och Krim i Svenska Dagbladet, skrev härförleden om hur Krimbor ser på annekteringen till Ryssland. En av de intervjuade är i stort sett positiv, en annan klart negativ. En av många saker som blivit sämre tycker den senare är att det inte nu inte går att betala sig före i kön till röntgenundersökning på sjukhuset. (tyvärr har jag inte hittat länken till artikeln, den verkar inte ha publicerats på nätet.)
Vilken förälder som helst skulle bli förtvivlad om ungen man misstänker ha lunginflammation inte får den vård man anser behövs.
Men att det inte längre går att betala sig fram anges som skäl för att det var ”bättre förr”, är ändå värt att fundera över.
Nu kan det finnas andra skäl till att mutförsöket inte gjorde avsedd verkan denna gång – diskriminering p g a språk till exempel. Men föräldern i detta fall var ryskspråkig Krimbo, så det verkar inte sannolikt. Personliga skäl? Andra hade redan betalat mera för förturer? Vad vet man?
Det kan ju också ha varit som hos Solsjenitsyns syster Mita:
”- Så gör man inte hos oss.”

Att mutor och korruption inte försvinner med byte av makthavare från rysk till ukrainsk tror jag ändå man kan ta för givet. Det märkliga i det här fallet var att omutbarheten togs som exempel på att det blivit sämre på Krim efter annekteringen.
Kanske i synnerhet som den utbredda korruptionen brukar vara förklaringen till de folkliga protesterna i Ukraina och de långvariga demonstrationerna på Majdan som ledde till att Janukovitj avsattes.

Om korruption i Ryssland och Ukraina finns en vetenskaplig undersökning som jag har refererat till tidigare:
Colin C Williams, John Round and Peter Rodgers har tillsammans givit ur boken The Role of Informal Economies in the Post-Soviet World, Routledge, Taylor &Francis Group, 2013.
Det är vetenskapliga undersökningar av svartjobb och korruption i främst Ryssland och Ukraina.
https://wordpress.com/post/43932790/951

Korruption är ett smörjmedel i ett dysfunktionellt samhälle. Säväl ukrainare som ryssar, och jag, skulle hellre se korruptionsfria samhällen. Men frustrationen över att inte kunna betala sig före i sjukvårdsköer när ens barn är sjukt är förståelig, och dessutom potentiellt livshotande för den sjuke.
I Sverige har det lösts på andra sätt än med korruption, men fortfarande är pekuniära tillgångar det som kan ge företräde.

Pride i Petersburg

26 May

Det finns dagar när det känns lite bättre att vara människa i världen. En sådan dag var 17 maj 2015.
Och nej, det var inte Norges nationaldag som gladde alldeles särskilt, även om den också är värd att glädjas åt.
Det var pridedemonstrationen på Marsovo Pole i S:t Petersburg som gjorde dagen särskild.

Coming Out, LGBT-organisationen i S:t Petersburg hade dagarna innan skickat ut ett pressmeddelande där den diaboliske lokale fullmäktigeledamoten Vitalij Milonov citerades. Det var han som lade förslaget som ledde till den famösa ”förbud mot propaganda för homosexualitet”-lagen, ofta refererad till som ”anti-gaylagen”. Så här ska denne ha sagt inför årets demonstration:
I don’t know if I will be able to personally prevent this action, but there are people who are planning to chase them away. We will not rest until we achieve full prohibition of public abasement of traditional values in St. Petersburg. The timer of people’s wrath has been started.”

Traditionella värden, kantänka. Förtryck av minoriteter. Ska det vara ett ”traditionellt värde” som ska försvaras. Skamligt är ordet.

Så mycket bättre då, så fantastiskt skönt att Coming Out i pressmeddelandet kvällen 17 maj kunde meddela att 350 personer kommit till Marsovo Pole, nästan dubbelt så många som tidigare år, och att allt gått bra. Demonstranterna fick adekvat polisskydd, talen kunde hållas, alla ballongerna kunde släppas mot skyn i en manifestation för solidaritet och acceptans.

Idaho-day kallades demonstrationen, akronym för International Day against Homophobia and Transphobia, en “Rainbow flashmob”.

Temat för manidestationen var “Love Does Not Delight in Evil.”
Något för Milonov och andra försvarare av ”traditionella värden” att tänka på. I synnerhet om de kallar sig kristna.

Pressmeddelandet 17 maj citerar också Polina Andrianova, aktivist i Coming Out:
The collaboration with the St. Petersburg ombudsman institution and the attitude of the police were beyond reproach. If last year the police did their job but their homophobia was clear, this year we felt we had a true ally. Many factors could play a role in the improving attitudes, but one of them must be the continued focus of LGBT activists on constructive collaboration and dialogue with wider society.”

Ännu en anledning alltså att glädjas denna 17 maj: polisen i S:t Petersburg gjorde sitt jobb, de skyddade aktivisterna.

På Facebook publicerade Coming Out bilder från manifestationen. Se och gläds!

http://comingoutspb.com/en/en-news/idahot2015_post

Open Culture och öppet nät

13 May

Filmindustrin, främst den amerikanska men andra hakar på, hetsar mot fildelare och ”pirater” som sägs hota inte bara dess inkomster utan själva dess existens. En motvikt mot denna hysteri är www.openculture.com.

De som vill att deras filmer ska ses kan lägga upp dem där. En av de filmkonstnärer som finns med i Open culture är Andrej Tarkovskij. Vilken fantastisk möjlighet att få se om Stalker, filmen som gjorde så oerhört starkt intryck då den kom.

Listan över filmer som Open Culture erbjuder är som följer, kopierat från startsidan:

Där finns också språkkurser, föreläsningar, ljudböcker och e-böcker. Ett kulturbibliotek på nätet, tillgängligt för oss alla. Det är så nätet är tänkt – tillgängligt, spridande av kultur och idéer. Inte bara kultur, även andra idéer, som i maker-rörelsen som Chris Anderson skriver varmt och mycket entusiasmerande om i ”Makers – den nya industriella revolutionen”, Modernista 2013.

Tänk om de filmer där Miroslav Ondricik svarat för fotot funnits med i Open Cultures utbud. Då hade jag inte behövt undra över varför Hynek Pallas i SvD skrev så positivt om honom i minnesrunan efter hans död. Kunnat fundera över hans utveckling som filmfotograf kanske?
Filmerna som nämns i Pallas’ text är ”En blondins kärleksaffärer”, ”Intim belysning”, ”Tusenskönorna”, ”Valerie and her week of wonders”, ”Det brinner min sköna”, ”Uppvaknanden”, ”Taking off”, ”Hair”, ”Ragtime” och ”Amadeus”.
Den enda av dem jag sett är den sistnämnda, och det är längesedan.

Visst är utbudet begränsat i Open Culture, men så mycket bättre det vore om det var mindre magert. För filmälskare, men också för alla som har intresse av andra kulturuttryck.
En av de filmer som finns med i listan över 700 fria filmer är denna:
Pulgasari – A North Korean Godzilla-style film produced by South Korean director Shin Sang-ok, who had been kidnapped in 1978 by North Korean intelligence on the orders of Kim Jong-il. (1985)

Detta är ännu ett exempel på det fantastiska med internet, och med fri kultur. Jag har aldrig hört talas om filmen, inte heller om regissören eller om kidnappningen av honom. Det är bara tack vare det öppna, fria nätet som jag fick veta att den, och han, finns.

Tänk då hur fantastiskt mycket film det finns där ute, i nästan alla världsdelar, som vi skulle kunna ta del av om Open Culture vore regel, inte undantag.

http://www.openculture.com/freemoviesonline

Feel free!

Blott Skottland skotska lagar har

12 May

Det är inte mer än rätt att Skottland har skotska lagar, men inte alltid lätt att förstå hur lagstiftarna tänkt när de formulerades.
Som med lagen om ”Offensive Behaviour at Football and Threatening Communications Act”.
Det är lätt att förstå delarna av lagen, det är kombinationen som gör den … underlig.
Är det hotfulla uttalanden i allmänhet som menas, eller ska de ske i samband med fotboll? Och om man uppträder oförskämt i samband med fotboll, ska det kombineras med hotfulla uttalanden för att bli straffbart?

Det var BBC Scotland som rapporterade att en spelare i Celtic gripits med hänvisning till nämnda lag efter ”en incident på en pub i Edinburgh förra året.” Själva gripandet dröjde alltså, och verkställdes först efter en match i januari mellan Celtic och Ross County i Dingwall.

Juridik! Ett mysterium … i detta fall ett skotskt dylikt.
För visst borde det väl finnas en mera generell lag mot att rikta verbala hot mot människor, även i Skottland? Det kan inte vara så att det kom upp som ett potentiellt brott bara i samband med oförskämdheter vid fotbollsmatcher. Eller?
Förresten, ”communications”. Omfattas hotfulla sms och mejl också kanske? Hot levererade med brevduva, skrivna på en ballong, telegram (om sådana fortfarande finns) till motståndarlagets läktare i kombination med ”mooning”?

Kanske bäst att inte tänka för mycket på skotska lagar. De gäller trots allt i Skottland, och det är framför allt skottar som behöver förstå dem.

IS, stater och skalstater

10 May

Definitionen på en stat är att dess ledning kontrollerar ett territorium, att där finns en fungerande administration, ett rättsväsende och en fungerande ekonomi. Det tycks som om IS har detta. Vad IS inte har är internationellt erkännande som stat.
Det utropade kalifatet är vad Loretta Napoleoni kallar en skalstat.
För alla som sett IS och det utropade kalifatet som enbart ett barbariskt terrorregemente är Loretta Napoleonis bok ”The islamist phoenix: The Islamic State and the redrawing of the Middle East”, Seven Stories Press, 2014, en väckarklocka.

Den ger också en möjlig förklaring till att IS lockar till sig muslimer, män och kvinnor, från hela världen, människor som ansluter sig till kampen för det nya kalifatet. Samt en förklaring till att IS då de lagt under sig territorium tycks vinna lokalbefolkningens gillande. Dvs den del av lokalbefolkningen som inte mördats eller flytt.

Napoleoni betonar också vikten av att IS är sunnimuslimskt, och ser attackerna riktade mot shiiter och shiitiska moskéer som ett väsentligt inslag i organisationens framgångsrika uppbyggnad och också i utropandet av kalifatet.
IS och kalifatet är för missnöjda muslimer över hela världen tecknet på att en sunnimuslimsk ny tid är här, att det historiska, mäktiga kalifatet har återuppstått i det geografiska område där det hade sitt kärnområde.

Det internationella samfundets ingripanden, eller brist på ingripanden, i Afghanistan, Irak, Libyen och inte minst Syrien och vilka effekter de fått ingår alla i Napoleonis förklaring av IS framgångar. Men också regeringarna och ledande skikt i andra muslimska stater, och behandlingen av muslimer i diasporan.

Loretta Napoleoni är ekonom, statsvetare med inriktning på internationella relationer och terrorism, journalist och författare. ”The Islamist Phoenix” är bara drygt hundra sidor lång, men det är sidor fyllda av information och inte minst förklaringar till händelserna i Mellanöstern de senaste decennierna.

Om hennes bok skrev Per Jönsson, Utrikespolitiska institutet, en understreckare i SvD 5 maj, under rubriken ”Statlig omsorg IS stora trumfkort”, och ingressen ”Framställningar av Islamiska staten som enbart en galen terrorsekt missar en viktig förklaring till deras genombrott. Två nya böcker visar att organisationens politiska program uppfattas som ett befriande, tryggt och modernt alternativ av många av världens sunnimuslimer.”

Den andra boken som Jönsson tar upp i sin artikel är ”Isis. Inside the army of terror”, Regan Arts, av Michael Weiss och Hassan Hassan. De två senares slutsatser om Isis sammanfattar Jönsson: IS är en maffia, en professionell krigsmakt, en Stasiliknanade underrättelseorganisation, en sofistikerad propagandamaskin, en paraplyartad partiapparat och (viktigast) en väldig byråkrati som strävar efter att uppfylla de flesta av en modern stats uppgifter. (Punkterna har förkortats). Länk till artikeln:

http://www.svd.se/kultur/understrecket/statlig-omsorg-is-stora-trumfkort_4537184.svd

Läs!

Försvarsadministration och ”hul i hovedet”

10 May

I Danmark finns Lars R Møller, överste med en lång rad böcker om försvar i sin meritförteckning. Han har varit öppet kritisk mot delar av utvecklingen inom det danska försvaret. ”Hul i hovedet” är ett uttryck som dyker upp då och då i böckerna.
Det händer att den kritik han framför gäller företeelser kända och kritiserade även i den svenska försvarsmakten. Mig veterligen har ingen svensk överste i aktiv tjänst öppet refererat till sådana företeelser som effekten av ”hål i huvudet”.

Nu är oberst Lars R Møller pensionerad från det danska försvaret. Han har inte varit okontroversiell under sin mångåriga tjänst, framför allt inte bland överordnade och politiker. Det är inte svårt att förstå, det räcker att läsa baksidestexten på hans bok Tak for turen!, utgiven 2014, samma år som han gick i pension:
Bogen er oberst Møllers kontroversielle bud på, hvad vi kan lære af en soldats erfaringer. Og et velrettet spark mod de skrivebordsgeneraler, Møller føler fylder alt for meget i landskabet.”

Räcker inte det kan man nämna titeln på en bok han gav ut 2008, ”Det danske Pearl Harbor – Forsvaret på randen af sammenbrud ”. Den boken ledde till att jag fick en kort intervju med honom i september samma år.

Oberst Møller, september 2008.

Oberst Møller, september 2008.

Han kom direkt från en morgonsoffa i dansk tv. Intervjun var beställd av föregångaren till svenska Försvarets forum (se nedan), men omorganisationer på infostaben gjorde att den att aldrig publicerades.

Vid den tiden hade oberst Møller en egen stödgrupp på Facebook, skapad av ett stort antal soldater som haft honom som befäl – ”Tidligere mente Forsvaret, at dets vigtigeste aktiv var dets personel, men i de seneste to år har ingen i ledelsen nævnt denne tidligere så afgørende kendsgerning” skriver han i Tak for turen! (sid 564).

Hur viktig personalen är, och då i synnerhet de som tjänstgör i danska internationella operationer, går som en röd tråd i hans böcker. (lista följer).

Han har synpunkter på försvarsledning och försvarsdepartement, på försvarspolitiker, på spardirektiv, hur de genomförs och vilka konsekvenser det får.

Møller skriver i Tak for turen!:
Særlig vigtige er dem, der støtter de operative kapaciteter. Alle dem, der holder tingene i gang. Dem, der taster reservedele ind i vores computere, tager sig af varer, bestiller rejser, klargør og reparerer materiel, gør rent både i missionen herhjemme. Dem der sørger for, at vores tjenestesteder fungerer, og alla dem, der tager sig af det helt nødvendige, men meget lidt glorværdige, administrative arbejde. (…)
Vi ser det samme i Forsvarskommandoen. Tidligere havde vi en handels- og kontorsuddannet person, en såkaldt HK’er, til at bestille rejser. Nu skal de rejsende selv gøre det. Det ville ikke være noget problem, hvis man blot gjorde som i det civile, men i Forsvaret er det en særdeles indviklet proces, og nu sidder der 300 personer og bøvler med indviklede bestemmelser, mens de taster og bruger oceaner af tid på noget, der tidligere blev fikset af en specialist. Det samme gælder indtastning og kontrol af arbejdstid. Det blev også tidligere af en HK’er, men nu bruger alle tid på noget totalt uproduktivt, ligesom kontrollen med arbejdstiden smutter, fordi kontrollanten ikke er specialist.” (sid 564-565)

Känns det igen från kommentarer och insändare i Officersförbundets tidning och ibland också i Försvarets forum? Jomen.

I svenska försvaret har också besparingar gjorts, och att spara på civilanställda för att låta truppbefäl utföra deras arbetsuppgifter via det av inte alla uppskattade men allomfattande PRIO-systemet, har varit en åtgärd för att minska kostnader.

Men nu har enligt en liten artikel i senaste numret av Försvarets forum någon tänkt till, och bevars! under rubriken ”Superadministratören som avlastar” får läsaren veta att åtta administratörer anställts på I19 för ”att lätta den administrativa bördan för förbandets plutonchefer.”
De åtta administratörerna
registrerar arbetstid, sjukfrånvaro, ledighetsuttag, tilläggstid, jourer och övertid och mycket mera.
Det är ett pilotförsök och testas förutom på I19 också på F17 och 3.sjöstridsflottan.

Det går fortare för mig än för en sällananvändare” säger den lokala administratör som intervjuas.
http://www.forsvarsmakten.se/siteassets/6-aktuellt/forsvarets-forum/2015/forum_2_2015.pdf

Det är ju skönt inte bara för plutoncheferna att FM förstått att administration tar tid och kräver kunskaper, oavsett PRIO.
Men det är trist att FM inte har sanningssägare som oberst Møller.

Böcker av Lars R Møller:
Tak for turen! Lindhardt og Ringhof forlag A/S, 2014
Snigskytter
Vi slår ihjel og lever med det, Informations Forlag, 2010
Det danske Pearl Harbor, Forsvaret på randen af sammenbrud, Informations Forlag, 2008
Kvinder i kamp, Books on Demand GmbH, 2006
Operation Bøllebank – soldater i kamp, Høst & Søns Forlag, 2001

Dessutom:
Operation Hurricane (2000)
Pavemordet (2003)