Archive | August, 2015

Dålig säkerhet ger skadestånd

22 Aug

Umeå kommun har fått 25 000 kronor i ersättning för att säkerheten i deras datasystem var undermålig.
Det framgår av en notis i Svenska Dagbladet 22 augusti. En elev hackade sig in i datasystemet och åtalades för detta. Eleven, nu 18 år gammal, dömdes till 35 dagars ungdomstjänst, men kommunen ville också ha 487 485 kronor i skadestånd. Efter en uppgörelse mellan parterna kom man fram till att eleven i stället skulle betala 25 000 kronor till kommunen, och parterna ska stå för sina advokatkostnader. Hur mycket de uppgår till framgår inte av notisen.

Eleven har sagt att han hackade sig in för att visa på säkerhetsbrister.

Och att säkerhetsbrister fanns är väl uppenbart för alla. Även för Umeå kommun. Och för tingsrätten som dömde till ungdomstjänst i 35 dagar.

Men att påtala dem, det är straffbart. Om det utnyttjas av annan än ”hackaren” för egen vinning, vem straffas då? Kommunen? Företaget som levererat det osäkra systemet? Går det att hitta en part att åtala och straffa, eller har parten gått upp i en annan part som inte åtagit sig ansvar för tidigare leveranser?Det framgår inte av notisen.

Men nog är det väl underligt att den som påtalar en säkerhetsbrist straffas i domstol, medan den som bevisligen haft bristen vinner domstolsprövningen? (Du har en undermålig vara, att påvisa det är brottsligt). Och att som i det här fallet det gäller en tonåring, är det rimligt? Leverantörerna av det bristfälliga systemet hade väl inte bara imbeciller i sin stab? Eller beställarna i kommunen, hade de också bara mindre kunniga i sin enhet?
Gud förbjude.

Men framförallt kanske Umeå och andra kommuner borde ställa krav på leverantörer:
Svarar de system ni levererar mot de krav vi ställer på säkerhet och skydd för personlig integritet hos våra medborgare?
Visar det sig att så inte är fallet, PAY UP!
Vi vill inte hamna i domstol för att tonåringar (eller andra) kan bryta sig in i våra system!

Försvar, press … och oberst Møller

22 Aug

Kontakter med Försvarsmakten ska numera gå via infostabens personal; presschef, pressekreterare eller jourhavande via pressnumret. Det är ok vid kriser.
När det handlar om reportage, om ämnen som måhända rör en garnison men emanerar ur högkvarteret, då är det en hämsko. Jourhavande informatör undrar vad man vill, vilka frågor det gäller och ber att få återkomma. Allt väldigt vänligt. Och otroligt hämmande.

Som journalist vill man ha en kontakt som kan svara inte bara på en fråga, utan också på följdfrågor, frågor journalisten kanske inte visste fanns innan den första frågan besvarats.
Centraliseringen av information är en utveckling till det sämre för journalister, men också för försvaret.

Till min glädje, som inte var oväntad eftersom oberst Møller vid det Danske forsvar vid flera tillfällen varit en källa till information och därmed förståelse men också till munterhet, har obesrsten kommentarer också som berör detta.

Lars R Møller förklarar varför försvarsledningen i Danmark reagerade kraftigt mot Thomas Rathsacks bok ”Jaeger – i krig med eliten” som (skriver Møller) ”Efter min mening skyldtes reaktionen, at den brød med (…) Forsvarets pressepolicy, der i korte traek gik ud på, at alle informationer til offentligheden skulle komma fra presse- og informationstjensten. Alle brud på denne udmaerkede praksis skulle forsøges nedkaempet så hårdt og hurtigt som muligt. Informationsstyrning er nøglen til politisk påvirkning, og alle tiltag eller utidige forsøg på at skabe en åben debat skal bringes til ophør så hurtigt som muligt.” (s 431 Lars R Møller, Tak for turen, Lindhadt og Ringhof, 2014)

Längre fram skrive Møller:
”Hvis man skal vente på tilladelse fra et ministerium til at åbne munden, forpasses denne mulighed. Forsvaret kan ikke kontrollere mediestrømmen. Det er ikke vores opgave, men vi er også alt for longsamme i forhold til medierne. Vi får oftest kun én chance, og så skal vi gribe den. Det kan man kun ved at udstyre Forsvarets personel med en generel opmuntring til at ytre sig. Centraliseret mediekontrol dur ikke, og Forsvaret ender alltid med at halse efter begivenhederne i stedet for at vaere med til at praege dem.” ss 571-572

Man skulle önska att det utgick ett sådan påbud till svenska militärer. Nu är det i stället en räddhåga och ständiga hänvisningar till ”högkvarteret” där växeln kopplas till infostaben oberoende av vem som efterfrågas eller vilken fråga det gäller. Det gäller även om man lyckas komma i kontakt med vederbörandes sekreterare. Och infostaben vill ha precisa frågor och telefonnummer att återkomma till, och när återkoppling sker är det infostaben som ringer, med mer eller mindre önskvärd information.

Vad är försvarsmakten rädd för? Inte för främmande makt i varje fall, det ger en uppsjö av mulitnationella övningar besked om. Att främmande makt också ges tillträde till skyddsobjekt är än mer anmärkningsvärt.

Svensk medborgare/journalist (och tidningsläsare, så i förlängningen gäller det naturligtvis många fler) ges inte tillträde till skyddsobjekt,(i det fall jag känner till Bålstaanläggningen) och svaret från säkskyddsofficer Peter Nilsson på anhållan från journalist från Upsala Nya Tidning var att ”Försvarsmakten har ingen skyldighet att ta emot besök vare sig till skyddsvärda platser eller till andra platser som disponeras av Försvarsmakten. Ett nekande svar till Uppsala (sic!) Nya Tidning behöver sålunda inte motiveras. Luftstridsskolan erbjuder Uppsala (sic!) Nya Tidning möjlighet till intervjuer med personal som jobbar i anläggningen men att detta görs på annan plats.” (24 maj 2012).

Varje journalist vet att det är miljö och atmosfär som utgör skillnaden mellan ett reportage som griper tag och ett reportage som inte gör det. ”På annan plats” är alltså ett dåligt alternativ.
Att regeringskansliet, och dåvarande försvarsminister Tolgfors givit tillstånd till saudiskt besök i stridsledningscentralen i Bålsta gjorde ”på annan plats” extra surt.

Ska finansiärerna (skattebetalarna) av anläggningen inte ens få möjlighet att besöka den via ombud (journalist), medan främmande makt ges tillträde? Och om saudier såsom viktiga för försvarsindustrin ges tillträde, vad vet då inte mer eller mindre allierade försvarsmakter?
”En svensk tiger’” gäller säkert ännu, men vem som är svensk och inför vilka det tigs är en annan sak.
”Hvis man skal vente på tilladelse fra et ministerium til at åbne munden, forpasses denne mulighed. Forsvaret kan ikke kontrollere mediestrømmen. Det er ikke vores opgave, men vi er også alt for longsamme i forhold til medierne. Vi får oftest kun én chance, og så skal vi gribe den.” (op cit)

Tak, oberst Møller.

Och tro inte att avanonymiserade bloggare som Skipper och Wiseman kan fylla vakumet i Sverige. Med offentliggörandena försvann om inte trovärdigheten, så oavhängigheten från infostaben.

Skärpning, försvarsmakten!

Storlien-Trondheim

10 Aug

Ladejarlen kunde inte stoppa framväxten av det som nu är Midtbyen, lika lite som bondehären kunde stoppa kung Olavs helgonförklaring.
Nu ligger Trondheim där, med Midtbyen strategiskt omfluten av Nidälven, med Bakklandet, Elgeseter, Marienborg, Rosenborg och alla de andra stadsdelarna som växt fram genom århundradena. Läs på länken:
http://www.visitnorway.com/no/reisemal/midt-norge/trondheim/?prevent=1

Om cykelliften i Kristianstensbakken finns med i turistinformationen är osäkert. Så här ser den ut i varje fall, för ovanlighetens skull inte omgiven av häpna turister:

Och Nidarosdômen förstås, målet för pilgrimer inte bara fram till reformationen utan också nu i modern tid.
Stolt och stor står den där med sin västra gavel skulpturbemängd och nu till Olavsfestdagarna vid månadsskiftet juli-augusti har S:t Olav själv fått en blomstergirland runt stenhalsen. Läs om Dômen:
http://www.nidarosdomen.no

Det är folkfest inte bara vid dômen, medeltidsmarknad på Borggården intill, konserter, seminarier och riddarturneringar. Det är matfestival med mängder av marknadsstånd längs Kongens gate, och på torget där Olav Tryggvasson från sin höga piedestal blickar ut över den stad han grundade också en ölfestival där mikrobryggerier tävlar om att vinna besökarnas gillande.
Men Olavsfestdagarna är mycket mer än fest, mat och kommers.

Tidens hjul, utomhuskonst på Trondheims konstmusem.

Tidens hjul, utomhuskonst på Trondheims konstmusem.

Från marknadsvimlet på Borggården kommer man in i Rustkammaren där Norges historia speglas ur militärt perspektiv på tre våningsplan. Längst upp har andra världskriget, ockupationen, Hjemmefronten och Rinnan fått plats. Henry Rinnan, ledaren för Sonderabteilung Lola, med negativa och positiva agenter som infiltrerade motståndsrörelsen, förhörde, torterade och lämnade ut motståndsmän och -kvinnor till de tyska ockupanterna, till fängelser, koncentrationsläger och inte sällan till död. De negativa agenterna trodde verkligen att de arbetade för Hjemmefronten, de positiva visste att de arbetade för Gestapo och tyskarna.
Att Rinnan ges stor plats i Rustkammaren och Trondheim är inte konstigt, det var i Tröndelag hans organisation arbetade. Det var också i Kristianstens fästning på höjden öster om Bakklandet han och nio andra Lola-medlemmar avrättades som landsförrädare 1947.

Kristianstens fästning var den som general Armfeldt 1718 misslyckades med att inta. När karolinerna slog till reträtt över fjällen överraskades de av en snöstorm och mer än 3 000 man frös ihjäl på vägen till Åre. Att Armfeldts och karolinernas misslyckande skildras med ljud och bild på interaktiv skärm inne i fästningstornet, tidigare kommendantens bostad, är inte heller konstigt.
Mera udda är att de ubåtsbaser som tyskarna under ockupationen byggde i Nyhavna för att kunna slå mot konvojerna med krigsmateriel till Murmansk, fortfarande finns kvar. Dora I och Dora II.
Men som en Trondheimsbo säger, ”de var så massivt byggda att de inte gick att spränga bort. De används som lagerlokaler i stället”.

Olavsfestdagarna är också dagar för seminarier och möten. Ett att av årets seminarier i Rustkammaren gavs av författaren och journalisten Dag Hoel under rubriken Endetid och extremisme, en rubrik som lockade så stor publik att extrastolar fick bäras in.
Armageddon – Halleluja, är titeln på Hoels bok som föreläsningen byggde på, och det handlar inte om IS, som man kunde förletts att tro. Det handlar om fundamentalistiska kristna, de som läser Bibeln och kommer fram till att ett Israel större än det Eretz Israel som högerorienterade israeler strävar efter, måste finnas och styras av judar innan Harmageddon kan inträffa, Messias återkomma och därefter upprätta sitt tusenårsrike.

För en sekulariserad svensk ter sig en sådan bibelläsning som en saga, men enligt Dag Hoel existerar den inte bara i små aparta grupper, det är en syn på Israel som påverkar USA:s utrikespolitik eftersom den delas, mer eller mindre, av inflytelserika konservativa grupper. Ett Israel från Medelhavet till Eufrat ska vara målet, sen kommer Harmageddon. I denna kristna sionism ingår också att de sanna troende ska räddas från striderna genom ”the Rapture”, upplyftelsen.
Av synen på Israel följer också att den folkrätt som hänvisar till palestiniers rättigheter, betraktas som ”demonisk”.
Den som vill veta mer må läsa Dag Hoels bok, och ha i tankarna att i svenska Livets ord ingår detta tankegods.

– Enhver må tro som den vill, men politiserad tro må vi snakke om, sade Dag Hoel avslutningsvis.
Vad debattörerna på Vestfrontplassen framför Dômen dagen efter kom fram till under rubriken ”Kan vi stole (lita) på Bibelen?” vet jag tyvärr inte.

Däremot vet jag att Nidarosdômens Steinmeyerorgel är mäktig att både se och höra med nästan 10 000 pipor fördelade på 127 stämmor. Orgelkonserter bjöds under festdagarna, och det kan sägas att stilla meditation blir det inte fråga om när organisten använder sig av de stora piporna, den största av dem tio meter hög.

Utsikten över Nidälven är då mera rofylld med de stora gamla lagerbyggnaderna byggda på pålar längs stränderna.

Midtbyens strand längs Nidälven.

Midtbyens strand längs Nidälven.

Många av dem är vackert rustade och innehåller nu butiker, kontor, restauranger eller bostäder. Andra är mera anfrätta av tidens, och vädrets, tänder. Att de från börjat varit ännu mycket större och sträckte sig ett långt kvarter upp i staden är svårt att tänka sig, men det var efter en förödande stadsbrand som en klok stadsarkitekt såg till att med Kjøpmannsgatan skilja bostäder och fähus från lagerlokalerna. Kjøpmannsgatan är sedan dess två gator i två plan, en övre och en nedre, och bildar en effektiv brandgata.

Nästan så långt österut man kan komma i Midtbyen, i slutet av Erling Skakkes gate, ligger Norsk Rettsmuseum inrett i det som tidigare var rättspsykiatriskt fängelse. Tjocka murar, galler för fönstren och som man kan förvänta sig en förfärande samling föremål och beskrivningar av begångna brott och hur människor bestraffats. Liksom i Rustkammaren finns också en avdelning om andra världskriget, Rinnanbanden och deras och Gestapos verksamhet med tortyr- och förhörskamrar. I en monter står också en Enigma-maskin, den tyska krypteringsmaskin vars kod Alan Turing lyckades knäcka till stor hjälp för de allierades krigsinsats.

Vid ett besök på Adresseavisen,Trondheims stora dagstidning i ett kempeflott nytt hus invid Bakke bru, presenterades planerna för hur mediakoncernen vill gå vidare med profilering av läsare och kunder för att bättre kunna rikta annonser och nyhetsmaterial, till nytta för läsarna men också för annonsörerna, och därmed för koncernen.
Det är en användning av ”big data” och algoritmer som inte bara norska och svenska media ser som omöjlig att undvara.

Fantastisk fasad med fantastiska bilder av Adresseavisens fotografer.

Fantastisk fasad med fantastiska bilder av Adresseavisens fotografer.

Men det är också en kartläggning av människor som skulle göra fotarbetet, förställningen och infiltrationen som Rinnanbandens verksamhet byggde på i stort sett onödig, i synnerhet kombinerad med myndigheters kartläggningar av medborgare.

Hur okomplicerat jämfört med Trondheim och allt som hände där under tre intensiva dagar, var inte Storlien och doktor Westerlunds Blomsterstig! Den tre kilometer långa vandringsleden upp på Skurdalshöjden med Ernstkumlet och Vindarnas tempel som vindskyddade rastplatser.
Att stigen dessutom är försedd med hela 56 bänkar utplacerade med något ojämna mellanrum gör vandringen än lättare om än det bitvis är brant och bitvis smala spänger över sank mark. Skyltar talar om vilka blommor vi ser, och plakat på bänkarna förklarar deras namn och historia.

Ytterligare två dagar i Storlien gav rum för vandring till Skurdalsporten och till Brudslöjan, båda på norska sidan av gränsen.

På de turerna erbjöds varken bänkar eller blomskyltar, men lite mera äventyrskänsla. Och definitivt en bättre förståelse för vilka svårigheter de flyktingar från Norge mötte som valde att gå över fjällen till Sverige när förtrycket under den tyska ockupationen blev för svårt.

Gränsskylten invid Brudslöjan, det mäktiga fallet en dryg halvmil från Storlien.

Gränsskylten invid Brudslöjan, det mäktiga fallet en dryg halvmil från Storlien.

Militariserat samhällsskydd och bistånd

10 Aug

När Afghanistan fortfarande fanns på förstasidorna i svensk media togs ibland problemen med militariserat bistånd upp.
Oftast var det den amerikanska strategin att göra bistånd och bröd till en del av kampen mot talibanerna som togs som exempel. Svenska Afghanistankommittén var en av de organisationer som var djupt kritiska till detta, och som vägrade att låta sig sammanblandas med trupper, oavsett var de kom ifrån.

Att det politiska och det militära också kan blandas visar sig i Tak for turen (Lindhardt og Ringhof forlag A/S 2014), Lars R Møllers, pensionerad överste i danska Forsvarskommandoen, självbiografi som han gav ut efter sin pensionering.
Møller har genom åren gjort sig känd som en frispråkig debattör, och i Tak for turen gör han klart att han inte ser en sammanblandning av politisk och militär ledning med blida ögon. Ur avsnittet ”Dannevirke anno 2014”, s 439 och följande:

”Et af tidens dogmer har vaeret ‘en staerkare demokratisk kontrol med Forsvaret’. Det lyder jo rigtig fornuftigt. Vi lever i et demokrati, og det er vi stolte af. … Den demokratiske kontrol består for det første i, at man fra politisk hold ønsker at nedlaegge selve den organisation, jeg netop var blevet indsat i, nemlig Forsvarskommandoen, og sammansmelte den med Forsvarsministeriet. Det syntes jeg fra begyndelsen var en rigtig dårlig idé, og det mener jeg stadig.(s 441)

… Problemet med ”politisk styrning” er, at det ofte vil vaere nogle helt andre sager, det har politisk intresse, end den som er operativt vaesentlige. Forsvarskommandoens opgave er att sørge for, at tingene fungerer bedst mugligt ude i felten. Hvis dette ikke stemmer overens med den politiskt intresse, har vi et problem, såfremt man vaelger att sammanlaegge med Forsvarsministeriet. Helt groft kan man sige, at Forsvarsministeriet er til for att støtte ministeren – mens vi er til for at støtte vores udsendte.” (s 443)

… Og vi skal taenke os godt om, før vi laegger den militaerfaglige ledelse ind under ‘demokratisk kontrol’. Det er ikke alltid, at politikere står last og brast om det demokrati, de selv er sat til at vaerne om. Det er de faerreste af Forsvarets folk, der ønsker Danmark ledet af en militaerjunta.” (s 445).

Tanken i Afghanistan var kanske att militär som redan var på plats hade möjlighet att bedöma situationer och behov snabbare, och lättare skulle kunna genomföra civila projekt. Säkert var tanken också att vinna ”hearts and minds”. Och inte omöjligt också att slippa försöka ha kontroll över vilka biståndsorganisationers personal som finns var inom operationsområdena.
Ett sådant skolprojekt har beskrivits i en artikel som publicerats av nättidningen Pro Publica.
Kort citat:
”Nearly four years later, water seeps through the leaky roof and drips onto students in this more than $250,000 construction. Doors are cut in half; some are missing altogether. There is no running water for the approximately 200 boys — and zero girls — who attend. But the school did enrich a notorious local warlord. In exchange for donating the land on which the school sits, he extracted a contract from the U.S. military worth hundreds of thousands of dollars.”

Hela artikeln finns på länken:
http://www.buzzfeed.com/azmatkhan/the-big-lie-that-helped-justify-americas-war-in-afghanistan#.jnPAYoQBv

Om det nu kan vara mindre välbetänkt att låta politisk och militär ledning blandas ihop som i Danmark, och i vissa fall direkt förödande att låta militära behov styra hur biståndsmedel används, så kanske vi kan fundera över hur klokt det är att låta vår svenska myndighet för samhällsskydd och beredskap (MSB) lyda under försvarsdepartementet.
Är det Försvarsmaktens behov som ska styra samhällsskyddet inklusive it-säkerhetsfrågor, och beredskapen för olyckor av olika slag? Borde det inte vara medborgarnas?

Fysisk omvårdnad och facklig strategi

10 Aug

För nu ganska många år sedan genomfördes en enkät bland sjukhuspersonal. Om det bara var i Enköping vet jag inte, men på lasarettet där vet jag säkert.
Enkäten fungerade som en kartläggning av vilka arbetsuppgifter vårdbiträden, undersköterskor och sjuksköterskor kunde utföra.
Arbetsuppgifterna angavs och de svarande skulle kryssa i ja och nej.
Föga förvånande ledde svaren till slutsatsen att de som som utförde minst arbetsuppgifter var vårdbiträdena. Mera gjorde undersköterskorna och mest sjuksköterskorna.
De senare kunde ju både städa, tömma bäcken, mata, tvätta och klä på patienter patienter, sätta katetrar, lägga om sår, ge injektioner, dela medicin och mycket annat.

Vårdbiträdena däremot hade förhållandevis få arbetsuppgifter, men många av dem kunde inordnas under beteckningen ”fysisk omvårdnad”.
En representant för Kommunalarbetareförbundet som organiserade vårdbiträdena var mycket syrlig i sina kommentarer om kartläggningen och dess utfall. Hon sade ungefär att ”på det här sättet visar man ju att vårdbiträden inte behövs, alla kan göra det vi gör”.
Och så var det ju också.

Hur många vårdbiträden som idag finns kvar på sjukhus och lasarett vet jag inte, men det är såvitt jag vet inte längre någon stor yrkeskår. Undersköterskeutbildning är vad som minst efterfrågas vid anställning, även inom kommunal äldreomsorg.
Väldigt efterfrågade är däremot sjuksköterskor, för de kan ju göra allt.
Det var nog inte riktigt deras fackliga representanters mening att de faktiskt skulle göra allt också, men mer och mer har det blivit så.

När landstingen skulle spara och drog in på annan personal, som vaktmästare och vårdbiträden, och lade ut städning på entreprenad, blev det plötsligt väldigt många arbetsuppgifter som skulle göras eller åtminstone kontrolleras av sjuksköterskorna och undersköterskorna.
Hämta mat- och tvättvagnar var kanske inte vad de hade tänkt sig utföra i sina respektive professioner, även om de kan göra det.

Nu går den sjukvårdspersonal som är kvar på knäna, och sjuksköterskorna klagar bittert över hur tungt deras arbete blivit.
Dåligt betalt har de också, och dåliga scheman.
Jag tvivlar inte på att det är sant att både lön och scheman är dåliga.
Men jag kan inte tänka annat än att kartläggningen för länge sedan som såg så väldigt bra ut för dem, i själva verket gjorde dem en björntjänst.
Lönerna har drivits uppåt i en trängre ekonomi, men fler arbetsuppgifter ska utföras av färre händer.
Klart att det är jobbigt.

Det är kanske inte konstigt att sjuksköterskor tar sin skattebetalda utbildning och jobbar för högre löner i Norge. Men inte är det bra för svensk sjukvård.

När Vårdförbundet (UNT 8 juli -15) klagar på att läkarstuderande får vikariat motsvarande sjukskötersketjänster på Akademiska sjukhuset, tänker jag igen att Vårdförbundet, hur tänker ni nu?
I synnerhet som den kompetens läkarstudenterna sägs sakna är kunskaper om ”fysisk omvårdnad”.
Vad den består av och som läkarstudenter saknar efter tre års studier, MR-utbildning, säkerhetsutbildning och två veckors praktik på röntgenavdelningen där de placerats, framgår inte.

Däremot vet jag att ”fysisk omvårdnad”, det var vad vårdbiträden ägnade mycket av sin tid åt.