Archive | November, 2015

Alina och segerdagen

2 Nov

Segerdagen, Den pobedy, är viktig i Ryssland, var viktig i Sovjet, och är inte bara en dag för högstämda tal och militärparader. Det är en dag då de få veteraner från andra världskriget som ännu lever och kan delta i parader hälsas med höga rop från åskådare: Spasiba! Tack!
Alina Rudnitskayas dokumentärfilm med titeln Den Pobedy handlar om situationen för homosexuella i Ryssland efter de famösa lagarna om förbud mot främjande av icke-traditionella sexuella relationer. Berättelserna som fyra olika par förmedlar kontrasteras mot inklippta scener från parader och några nyhetsinslag där politiker som drivit igenom lagarna uttalar sig. Filmen väckte ont blod när den visades på en festival i Moskva.
– Jag fick så många elaka mejl efter visningen att jag bestämt att den inte ska visas i Ryssland mera, sade regissören vid en frågestund efter att filmen visats på Uppsala shortfilm festival.

För många svenskar, och förmodligen för många icke-ryssar, kan det vara svårt att förstå Segerdagens betydelse. Firandet är en institution sedan decennier, och dagen omges av helgdagar så att även de som inte firar den med parader, firar den med ledighet och fest. Ungefär som våra avkristnade jular. Men i Ryssland är det också minnet av fasansfulla strider, och i S:t Petersburg av en 900 dagar lång belägring 1941-44 där miljoner svalt ihjäl. Piskarjovkas minneskyrkogård är monumental, och ohygglig där förkrigsgravarnas gravstenar med porträtt övergår till stenar med namn och därefter till massgravarnas grästäckta platåer.

Befrielse från naziockupanterna är rimligen ledordet för Den pobedy, och detta borde göra det möjligt att förstå vad Rudnitskayas film handlar om: den motsats till befrielse som anti gaylagen inneburit.
En lag som gjort det legitimt att attackera homosexuella, hindra manifestationer, förolämpa och hata människor som inget annat vill än leva sina liv i fred, och att göra det utan att behöva dölja vem de älskar.
”Jag önskar inte byråkraterna illa, jag önskar bara att de hade hjärna”, säger en av männen i filmen.
Det är lätt att skratta åt en sådan replik, men det är ett skratt som fastnar i halsen när nyhetsinslagen med Milonov, duma-ledamoten som lade förslaget om gay-lagen i S:t Petersburg, och en kvinnlig ledamot som talade för att en federal lag med samma innebörd, klipps in.*

Hate speech om något, och rena dumheter om ”naturliga familjer”, om hur ”farligt” det är om barn inte har en pappa och en mamma.
Är de inte bara dumma utan dessutom blinda? Förstår de inte att de legitimerar våld mot oskyldiga?Vet de inget om hur samhällen, och människor, fungerar? Fattar de inte att det viktiga för barn är att växa upp och få stöd och hjälp av vuxna som tycker om varandra och barnen, oberoende av kön?
De skulle vara bara sorgliga om de inte i sin moralistiska, perverterade nit drog så mycken olycka över andra människor. Och om de inte var så bigotta.
För som en av kvinnorna i filmen säger: Putin skilde sig samma år som utropats som Familjens år. Hur har Enade Ryssland och dess företrädare fått ihop det?
”Nu är det bara häxor vi fortfarande saknar en lag emot” säger en huvudrollsinnehavarna, cynisk och missmodig, om situationen i Ryssland.

En aning mera hoppfullt var ändå Alina Rudnitskayas besked att hennes film visas på festivaler runt om i världen, och att ett av paren som berättar om sina liv före och efter anti gaylagen åker till Kina för att presentera den för festivalbesökarna där, och att ett annat par kommer att åka till visningen på en europeisk festival.
Ur Lottas allehandas perspektiv gav Rudnitskayas beskrivning av Ryssland som ett land där de propagandistiska vågorna slår mellan olika företeelser olika år, en möjlig förklaring till att Coming Out’s QueerFest i september kunde genomföras i stort sett utan störningar, och att det i ett pressmeddelande efter invigningen t o m stod att polisen ”presented no challenge”. Det var kanske helt enkelt inte LGBT-rörelsen som skulle attackeras i år, så den fick vara i fred, om den höll sig utom synhåll. https://wordpress.com/post/43932790/1319/ (så enkelt är det inte, ”foreign agent”-lagen finns ju också se https://wordpress.com/post/43932790/1353

Flera av Alina Rudnitskayas dokumentärfilmer visades under festivalen i Uppsala: Civil status, om registreringsbyrån där äktenskap ingås och upplöses. Bitch Academy, kursen för kvinnor som av en manlig kursledare vill lära sig attrahera män (den tragikomiska filmen dokumenterar tidig rysk kapitalism och hur den spelar på unga människors drömmar och farhågor, beskrivs filmen i programmet). I will forget this day, om abortkliniken där kvinnor väntar på att kallas in till läkaren efter att ha fått lyssna till de föregåendes skrik och sett dem rullas därifrån på bår. Blood, om den mobila blodgivarstationen som åker runt till samhällen på landsbygden och tappar människor på blod för en spottstyver, en spottstyver så viktig att människor lämnar blod och svimmar av utmattning och hunger efteråt.

I en intervju i det gotländska magasinet Horisont 18/2015 säger Petter Ringbom som gjort filmen The Russian Winter under drygt två månaders inspelning av en amerikansk musikers turné i Ryssland:
– Ryssland är vackert, men det är ett komplicerat land som är svårt att tycka om.

John le Carré skriver i Vinnare & förlorare där Smiley till slut vinner kampen mot ärkefienden, Karla:
”Han (Smiley, min anm) undrade, som så många gånger förut, hur han skulle ha blivit om han haft Karlas barndom, om han härdats i samma revolutionärt omvälvande glöd. Trots att han försökte, lyckades han inte, lika litet som så många gånger tidigare, motstå sin egen fascination för storleken av det ryska lidandet, dess obesvärade råhet, dess uppflammande heroism.” (s 292, Almqvist & Wiksell, 1979).

Raoul Wallenberg-kalenderns minnesdagar har citerats tidigare i Lottas allehanda. 31 oktober 1940 föddes Nikolaj Girenko, rysk etnolog. ”Som forskare studerar han begreppet tolerans och försvarar etniska minoriteter. Hans deltagande som expertvittne vid olika rättegångar leder till att flera högerextrema våldsmän fälls. 2004 skjuts han i sin lägenhet av två nynazister.”

Tragikomedi är Alina Rudnitskayas favoritgenre säger hon i Uppsala kortfilmsfestivals programblad. Kanske är tragikomedi enda sättet att se och försöka förstå ett land och människor som så länge plågats av maktmissbruk, rättsosäkerhet och osäkra livsvillkor, ett land som firar Segerdagen för att minnas befrielsen från naziockupanter, ett land där nu ryska nynazister ostraffat kan misshandla och mörda ryssar.