Archive | Böcker RSS feed for this section

Jesus var

22 Dec

bara en man som hörde världen ticka på fel sätt …

(Bruno K Öijer, ur ”Han” i Och natten viskade Annabel Lee, s 55, W&W 2014)

Vill i dessa dagar bara påminna om Matteus 7:12:
Allt vad i viljen att människorna skola göra eder skolen I ock göra dem.

Och när jag ändå är i gång, evangelietexten, tredje årgången, tredje söndagen i advent, Lukas 3:1-15, i synnerhet 10-14:
”Och folket frågade (Johannes Döparen) och sade Vad skola vi då göra?
de till honom: ”Mästare, vad skola vi göra?”
Han svarade dem: ”Kräven icke mer än vad som är eder föreskrivet.”
Också krigsmän frågade honom och sade: ”Vad skola då vi göra?”
Han svarade dem: ”Tilltvingen eder icke penningar av någon, genom hot eller på något annat otillbörligt sätt, utan låten eder nöja med eder sold”.

Det är inte bara de som vill förbjuda tiggeri som har något att tänka på i namn av det som brukar refereras till som vår kristna kulturhistoria, och sannerligen inte heller bara tulltjänstemän och försvarsanställda.

I dag är det fjärde advent. Dagens texter kan ni läsa själva. Alla årgångar. Det skadar inte.
Men minns att världen fortfarande skulle tyckas Jesus ticka på fel sätt.

Amazon, Carrión och jag

21 Dec

Jodå, det går att hitta bra saker med Amazon. Snabba leveranser. Lätt att hitta det man letar efter. Till exempel.
Men, för att citera en av de författare som ger mig tröst när sådan kan behövas, Terry Pratchett.
”… a message as warm and human as a thrown knife. (Going Postal, p 221, pocketupplagan, Corgi edition 2005.) Det handlar visserligen om skillnaden mellan dyra telegram/e-mejl och brev, s k snigelpost. Men byt ”meddelande” mot ”boktips” och den kastade kniven mot ”algoritmstyrda ’andra har också köpt’” så kanske jämförelsen blir klarare. Terry Pratchett och Skivvärlden tipsades jag om av verkliga människor inte algoritmer, tips som Amazon’s algoritmer inte skulle ha givit utifrån en sökning på ”Generals in the Cabinet Room”.
Jag har också haft trevliga samtal om Skivvärlden med verkliga människor, i bokhandlar och på andra platser.

För Jorge Carrión har också Amazon dubbla värden. I den engelska förkortade upplaga ”Against Amazon” rader han upp argument emot Amazon i förhållande till bokutgivning, och framför allt i förhållande till bokhandlare.

jorge192248

Jorge Carrión, The English Bookshop, Uppsala september 2019.

”There were no booksellers in Amazon. Human recommendations were eliminated because they were understood to be inefficient, Because they torpedoed speed, the only value the company recognises.” (p 10, edition Biblioasis, Windsor, Ontario, 2017. ”Seven arguments/one manifesto” by Jorge Carrión).

För Jorge Carrión och för många som älskar att läsa, och många andra som söker en speciell bok, eller ett speciellt innehåll, är det bokhandlar, och bokhandlare som kan bistå med det som de behöver.

Goda råd, goda förslag till vidare läsning. Och inte sällan säkert också rätt namn på författare till den bok som den frågande bara har ett fragmentariskt minne av titeln på. (Det finns roliga böcker om frågor till bokhandlare, mera skämmig för som känner igen sig och frågorna). Samtidigt tacksam för att beskrivningen – ”omslaget var rött, med vit text, och det var många konsonanter i författarens namn” ledde till rätt bok. Eftersom bokhandlaren är kunnig, känner igen böckers omslag och vet vilka författare som har många konsonanter i sitt efternamn.
Det är den kunskapen om litteratur Jorge Carrión omhuldar, och med all den kraft han har vill bevara, i kontrast mot Amazons algoritmer ”har du läst den här är du kanske intresserad av den här?”
Nej, jag ville ha en bredare historisk kontext till något jag läst, kanske en annan genre om samma tidsperiod, en poet från tiden men en annan plats …
För en bokhandlare, eller bibliotekarie, hade detta kunna förklaras. För en algoritm, icke.

Jorge Carrión är förälskad i bokhandlar, han har skrivit en bok om bokhandlar han besökt och deras särdrag. Han har också varit i Uppsala, på The English bookshop, och han beskriver denna bokhandel som har blivit en älskad institution i Uppsala, med beundran i en artikel i Via Empresa.
https://www.viaempresa.cat/ 
specifikt i artikeln:
https://www.viaempresa.cat/economia/jorge-carrion-contra-amazon_2075268_102.html

Om ni vill läsa mer om Amazon och vad Amazon kan göra så läs Cary Doctorow på Boingboing, kommentaren först:
”Back in 2009, when Amazon settled the lawsuit over its remote deletion of Orwell’s Nineteen Eighty-Four (you really can’t make this stuff up), it promised that it would not perform any further deletions unless ordered to do so by a court. I repeatedly asked Amazon whether DRM-free ebooks, or files that users load onto their Kindles themselves, could be remotely deleted. I never received a response of any kind. My guess is that Amazon has the capability to wipe any file from any Kindle, and likely also has the ability to read any file on any Kindle.”
Artikel:
https://boingboing.net/2012/10/http://boingboing.net/2012/10/22/kindle-user-claims-amazon-dele.html22/kindle-user-claims-amazon-dele.html

Mer om detta:
”Kindle an­vänder ett särskilt fil­format, azw. – Kindle blev kontro­versiellt sommaren 2009 när Amazon, på grund av problem med upp­hovs­rätten, utan för­varning raderade kundernas exemplar av boken 1984 av George Orwell. Kunderna fick pengarna till­baka, men många re­agerade kraftigt på att de inte äger böckerna som de har be­talat för. Det är också möjligt för Amazon att ändra texten i köpta böcker i efter­hand. Se artikel i New York Times. ”
Och i :
http://cstjanster.idg.se/sprakwebben/ord.asp?ord=e-bok 
undownloading – “bakladdning” – när leverantören tar tillbaka något som en användare har laddat ner. Mest känt är att vissa försäljare av e-böcker kan ändra i kundernas betalda exemplar, eller ta tillbaka dem helt och hållet, alltså undownloading. Det senare motiveras med att kunden har tagit med sig filen till ett land där någon annan har rättigheterna till boken.

Rubrikerna i Seven Arguments Against Amazon, den förkortade upplagan:
– Because I don’t want to be an accomlice to sympolic expropriation
– Because we are all cyborgs, but not robots
– Because I reject hypocrisy
– Because I don’t want to be accomplice to a new empire
– Because I don’t want them to spy on me while I am reading
– Because I defend being slow yet quick, and only relative familiarity
– Because I’m not ingenuous

Jag har för övrigt exempel i min närhet på hur köpta böcker försvunnit från Kindle – samtliga, trots att det gällde betalning av en bok, och dessutom en bok som verkligen var betalad, först efter många mejl återställdes. Skamligt, är ordet.

Och vill ni läsa om bokhandlare och julhandel så kan ni vända er till SvD, lördag 21 december, där TT bidrog med en artikel om bokklapparnas betydelse för försäljningen. I julhandeln finns hopp för för hårda klappar fyllda med text, och ibland bilder.

Vill ni läsa mera om Amazon, läsplattor och stora bokkedjor uttalade sig förläggaren Andrew Wylie i en lång och lika delar förfärande och underhållande reportage i SvD Kultur söndag 20 april 2014.
Denne Wylie är ”världens mäktigaste litterära agent” och skulle aldrig ta i Hungerspelen eller Fifty Shades of Grey – om han ”bara ville tjäna pengar skulle jag sälja narkotika i stället”.
Det är såna uttalanden som kryddar texten.
Men mer intressant var hans uttalade aversion mot Amazon, vilket intresserade mig eftersom jag så långt jag kan avstår från att köpa (inte bara) böcker via nätet. Oavsett vilket företag som säljer dem. Inte har jag någon läsplatta heller. Inte ens för att kunna säga som Wylie:
“- …jag vet inte vad jag ska göra med den jävla grejen. Jag har den liggande här för att påminna mig om hur mycket jag jag hatar den.”
Om Amazon ”… ett företag han föraktar:
“- Amazon är bara en jävla distributör. Det är det hela. Det finns inget kreativt där, säger han…
– Det är möjligt att Jeff Bezos (Amazons grundare) tror att Amazon gör gott, säger Andrew Wylie.
– Om han ville göra det kunde han ge något tillbaka till det kulturlandskap han har blivit så rik på. I stället våldtar han det. Han bedriver rovdrift. Amazon borde förstå att man inte måste bränna ner alla andra för att tjäna pengar. Innan de förstår det bör de bekämpas med alla medel.”
Han inte bara ogillar utan ”är utan nåd” när han beskriver stora bokkedjor och hur de försöker leva på bästsäljare av tvivelaktig eller undermålig kvalitet, och inte mycket annat.

Det är som sagt underhållande.
Läs Vegard Tenold Aases reportage, med Linus Sundahl-Djerfs bilder.

 

Bunhill Row & Blake

26 Nov

Lite vet man om vad som väntar när man söker upp huset där brevvännen man hade på 1970-talet bodde. Danny hette han, tonåringen i London. (Uppdaterad med HAC nedan.)
Brevväxlingen upphörde under mina sena tonåren, men adressen kommer jag ihåg. Braithwaite House, Bunhill Row.
Så när färden gick till London och Karolinas ceremoni för Masterexamen vid King’s College tog jag först kartan och sedan tunnelbanan till hjälp och insåg att om jag missade Moorgate kunde jag kunnat gå av vid Barbican.

“Bunhill Row, Islington … där Corbyn bor … väldigt centralt … här är Chiswell Street … och så in på Bunhill Row … med udda nummer, som Danny … väldigt modernt här … äldre, låga byggnader på östra sidan, lokaler i gatuplan, kanske lägenheter på de övre … och så … Braithwaite House. Oj. Så högt! Nästan nackspärr av att försöka se hela byggnaden. Ska alltihop med på bild får jag lägga mig platt på rygg och ändå blir det inte bra … och hur förklara varför jag ligger här för folk som går förbi … näe…”

Det är 19 våningar högt, Braithwaite House som började byggas 1963. Banner Street-projektet kallades det. När Danny och hans familj flyttade dit måste det ha varit nästan, eller helt, nytt. Glänsande vitt och ett fantastiskt nytt inslag i gatubilden. Han skrev inget om det, men tonåringar tänker nog inte så mycket på stadsplanering, mera på att lägenheten var modern och kanske hade han fantastisk utsikt över London.
Senare läste jag att ”On 8th May 1968, the notorious Kray twins were arrested for the final time at an apartment in Braithwaite House.”
Ökända Kray-tvillingarna? Praktiskt taget hemma hos Danny? Det skrev han inte heller något om.
Inte skulle det ha sagt mig något heller, Al Capone hade jag lite koll på, och Hoffas namn var känt. Men Kray? Nej.
Nu vet jag mer.
Ronnie och Reggie, kriminella celebriteter. Filmer har gjorts, böcker har skrivits, pjäser spelats Ray Davies skrev ”don’t forget the Kray twins” i låten ”London” och Morrissey nämner båda bröderna i låten “The Last of the Famous International Playboys”.

Varifrån Braithwaite House fått sitt namn vet jag inte, och kanske visste inte Danny det heller.
I antologin Empire Windrush, Fifty years of writing about black Britain, ed. Onyekachi Wambu, (Phoenix, Orion Books Ltd, London, 1999) medverkar E R Braithwaite. Han kom från Brittiska Guyana till universitetet i Cambridge året innan andra världskriget bröt ut, anmälde sig till tjänstgöring och var stridspilot i RAF under kriget.
1945 kunde han återvända till Cambridge och tog en masterexamen i fysik. Han skriver i förordet till antologin:
”Great was my amazement and chagrin when, time after time, I was denied employment, with elaborate casualness and courtesy, for reasons which seemed to have nothing to do with my abilities or qualifications. In due course I was forced to confront the simple fact that, relieved of the threat of German invasion, the British had abondoned all pretence of hand-in-hand brotherliness and had reverted to type, demonstrating the same racism they had so roundly condemned in the Germans.”

E R Braithwaite fick till sist en lärartjänst i vad han beskriver som ”less-favoured schools in London’s East End”.
Men han skrev också uppmärksammade böcker, bland annat om sina erfarenheter som lärare och socialarbetare. En blev film med Sidney Poitier i en av rollerna. 1960 fick han en tjänst vid UNESCO i Paris och 1965 det då fria Guyanas första FN-ambassadör. Senare blev han amerikansk medborgare och bodde då antologin skrevs i Washington DC.
Jobb enligt kvalifikation fick han inte, men kanske fick han ge namn åt det stora skinande vita huset på Bunhill Row?

Huset skiner inte längre som när det var nybyggt, och av artiklar i Islington Gazette har jag förstått att en katastrof som den i Grenfell Tower hade kunnat inträffa:
https://www.islingtongazette.co.uk/news/braithwaite-house-dangerous-cladding-to-be-ripped-off-islington-tower-block-1-5075489

https://www.islingtongazette.co.uk/news/braithwaite-house-tenants-told-islington-council-about-fire-risk-years-ago-but-nothing-was-done-1-5082532

Skylten “Braithwaite House” hade  jag kunnat fotografera stående, men hur kul är en namnskylt? Andra har däremot tagit foton av såväl hus som skylt, de går att se här.
Jag lade undan kameran och gick över gatan till gravplatsen Bunhill Fields. Gamla gravar, mossiga stenar, och en informationstavla.
Bunhill har föga förvånande inget med bullar att göra, det är gravplatsen som givit gatan dess namn, Bonehill hette den från början, och fram till 1854 användes den som begravningsplats.
Där är Daniel Defoe (Robinson Kruse), John Bunyan (Pilgrims resa) och William Blake begravda. Olika grupper under olika perioder har sökt sig till deras gravar och/eller minnesstenar.
William Blake, poeten, konstnären och mystikern som inte hölls särskilt högt under sin livstid (1757 – 1827) och av somliga inte bara sågs som excentrisk utan rent av galen, har från tidigt 1900-tal haft en växande beundrarskara.

blake

Minnesstenen sattes upp 1927 vid Blake’s grav, och då fick också hans fru, som inte ligger i samma grav som honom, komma med i texten. Stenen flyttades då området planerades om till sin nuvarande plats. Lägg märke till minnesgåvorna, små stenar och mynt som besökare lagt ovanpå stenen.

Sedan 1960-talet står en minnessten över honom en bit från den plats där han är begravd, men 2018 placerades också en liggande minnessten där han faktiskt begravdes.
Den liggande stenen invigdes 12 augusti 2018 av Philip Pullman, ordförande i Blake Society och författare till bland annat fantasytrilogin Den mörka materian.

Till William Blake’s mest kända verk hör Songs of Innocence och Songs of Experience som han inte bara skrev utan också illustrerade. I den senare finns dikten The Tyger:
Tyger Tyger, burning bright,
In the forests of the night;
What immortal hand or eye,
Could frame thy fearful symmetry?
… lyder den första strofen i dikten som ofelbart får den som läser den att snubbla på uttalet i sista stavelsen.

Bunhill Row är ingen lång gata, den börjar med den internationella advokatfirman Slaughter and May och Cass Business School, de moderna byggnaderna nära Chiswell Street. På gatans östra sida The Honourable Artillery Company’s stora träningsområde omväxlande kallat ”garden” och ”ground”, med The Armoury House i norra delen.

Om The Honourable Artillery Company skriver Martha Gellhorn i reportaget “Herren drar försorg om England”, september 1938: “Vi gick och hälsade på den fräsigaste lilla armé jag någonsin sett … Tusen av dessa (frivilliga) reservare tillhör Honourable Artillery Company som har sitt högkvarter i Londons finanskvarter, the City, och exercerar på en mjuk, härlig gräsmatta, vars grästorvor säkert är värda sin vikt i guld. Man blir inte antagen till HAC såvida man inte blir föreslagen och uppbackad … Klockan sex på kvällen kommer de unga börsmäklarna insläntrande med sina hoprullade paraplyer, plommonstop och stärkkragar, och strax kommer de ut på gräsmattan för att exercera.” (Gellhorn; Den tredje vintern, Reportage 1936-1990. Reportagets mästare, Ordfront, Stockholm 1995, s 75.

På vägen till Braithwaite House passerar man den anrika puben The Artillery Arms, bortom Braithwaite House finns en byggnad som hör till Vännernas samfund, kväkarna, en annan med en katolsk skola, i slutet på gatan där Bunhill Row möter Old Street, puben Masque Haunt. Den som vill kan se bilder här.

Lite visste jag om vad som väntade den där januariförmiddagen när jag åkte till Bunhill Row. Om hur Danny, min forna brevvän har det vet jag fortfarande inget, men om den gata där han bodde en hel del mer än tidigare.

 

Om samtal: Erasmus och internet

11 Sep

”Borde X inte göra världen större genom olika röster och erfarenheter? Borde den inte vara en motvikt mot alla lomhörda drev? Vad Y längtade efter var ett samtal stort som flodernas samfärdsel, där också andra stränder kunde nås.”
Det är inte world wide web och Tim Berners-Lee det handlar om även om det kunde ha varit det. X är tryckpressen, Y är Erasmus av Rotterdam.

burton

Citatet är taget ur Nina Burtons Gutenbergsgalaxens Nova, en essäberättelse om Erasmus av Rotterdam och 1500-talets medierevolution, Albert Bonniers förlag, 2016, sid 161.

Det är en bok att glädjas åt.
Inte minst ska man glädja sig åt Erasmus vilja till dialog, till samtal med dem som tyckte annorlunda, tilltron till förnuft och kunskap.

Att Erasmus fick se hur tryckpressen, som tjänade honom väl, också användes av dem som i stället för upplysning använde den till att sprida hat och lögner och uppvigla till våld.

Längre fram i boken skriver Burton: ”Bitterheten (Erasmus’) kom inte av den förtalskampanj som Luther utlöst. Nej, den berodde på att hans brutalitet hade framkallat en större, mer förödande storm, och den skulle inte få det lyckliga slut som han själv kämpat för.” (sid 204.)

 

 

Känns det igen? Ja visst. Näthat.
Det som avsågs vara ett medel för globala samtal, ökade kunskaper och fredliga kontakter har blivit, eller också har blivit, ett medel att sprida lögner och hat.

trasigt

 

Om detta och om konsekvenserna av att några plattformar tillåtits bli dominerande skriver Karin Pettersson och Martin Gelin i Internet är trasigt; Silicon Valley och demokratins kris. En bok jag inte nog mycket kan rekommendera alla som fortsatt vill se öppna samtal, utbyte av tankar och idéer på ett respektfullt sätt och så långt möjligt baserat på fakta.

(Det står Ny på boken för att den då kommit ny till huvudbiblioteket i Enköping. Bibliotek! dessa demokratins och bildningens bastioner!)

 

MZ och dödsbädden

31 Jul

Den som inte finns på Facebook/Instagram/Twitter/Apple/Amazon finns inte.
Eller hur är det med det?
Visst finns våra tidningar, i papper eller på egna hemsidor, inte behöver de sociala medier för att finnas, lika lite som människor upplöses i intet om de lämnar facebook.

Vad tidningarna däremot behöver är annonsintäkter – och de kommer inte att komma från monopolföretagen som behärskar de s k sociala medierna vilket är den fromma förhoppning som medieägare nu lever med.
Jag har tidigare refererat till ”Internet är trasigt – Silicon Valley och demokratins kris” av Martin Gelin och Karin Pettersson som jag nyligt läst med stor behållning och rekommenderar varmt.
De refererar i sin tur Facebooks chef för samarbete med nyhetsmedier som sagt i en intervju att ”Mark Zuckerberg är helt ointresserad av journalistikens välbefinnande, och uppmanar mediehusen att rätta sig efter Facebooks krav, eller finna sig i att ’vi håller er hand när ni ligger på dödsbädden’.” (s 15).
Det framgår inte när MZ sagt detta. Men att det är de stora nätplattformarna som tar in annonsintäkter genom att samla och utnyttja data om sina användare, inte bara för den egna verksamheten, utan också genom att sälja data vidare. Som i fallet Cambridge Analytica.

Jag har ännu inte förstått, och kommer inte att i framtiden förstå varför media är så hysteriskt angelägna om att finnas på t ex Facebook?
Varför inte försvara och ständigt föra fram de egna varumärkena, och göra det med argument som att användarnas data INTE ska säljas vidare eller användas på otillbörliga sätt?
Är möjligen så att mediechefer åker till mässor/kongresser/konferenser och matas med hur nödvändigt det är att finnas på ”fejjan” som det tydligen ska kallas, eller liknande. Får de veta hur häftigt det är med ”rörligt”, med ”vr”, med allt som lanseras som det nya, hippa, oumbärliga?

Hur bra har det gått?
… ?

Nej, gör som den lame mannen, stå upp, ta er i kragen och era varumärken och gå ut i allas åsyn. Om resultatet blir att folket häpnar, prisar Gud och säger ”Aldrig har vi sett något sådant!” (Mark 2:1-12) är väl osäkert, men de kommer förhoppningsvis att se att det inte räcker med ”fejjan” för att få information.
Bäst att tillägga att om läsare delar medianyheter på egna FB-konton, må det så ske.

Ett sista citat från Gelin-Petterssons bok. Denna gång är det Scott Galloway, professor i företagsekonomi i New York University som står för kommentaren på s 227:
”- Margrethe Vestager är den enda beslutsfattaren i väst som har ballar nog att faktiskt göra något.”

Vad hon gjort? Läs boken! Och gör som Vestager, använd sökmotorn Duckduckgo och kolla vem hon är och vad hon gjort. Duckduckgo sparar inte data om användarna. 🙂

Evigt liv i Tensta

25 Jul

Ryska filosofer/forskare/författare /revolutionärers tankar om möjligheter till evigt liv, kosmos och rymdresor, var ämnet för utställningen Kosmism i Tensta konsthall i januari.
Filmaren och konstnären Anton Vidokles tre filmer om kosmismens olika delar, och konstnären Arseny Zhilayes installationer, ett altare använt av en framtida rymdsekt, ett bokbord och en tidslinje ingick i utställningen. Samt fiskballonger. Jag återkommer till dem.

Filmerna, ”This is cosmos”, ”The communist revolution was caused by the sun” och ”Immortality and resurrection for all”, är, uppriktigt sagt, varken särskilt upplysande eller filmiska mästerverk.
Installationerna lämnar också betraktaren med många frågetecken.
Tur att det fanns programblad också, där det tidiga 1900-talets kosmism, före och efter revolutionen, och företrädarna beskrivs närmare.

Det som verkligen länder till eftertanke är att det som då, och bitvis fortfarande, förefaller helt flugigt, kanske ändå …
Även om ryska revolutionen inte orsakades av variationer i solens strålning, så har solen otvivelaktigt stor påverkan på jorden. Efter att ha läst Lucy Jagos bok om Kristian Birkelands forskning om hur norrsken uppstår och hur hans resultat togs emot, kan man undra hur mycket vi inte vet om … allt.

En av de ryska tänkare/författare som inte nämns i Tensta konsthall är Alexander Bogdanov, läkare med intresse för teknologi, fysiologi och sociologi. Han skrev en serie böcker om rymdfärder och om människans möjlighet att skapa ett gott samhälle och leva länge. Blodtransfusioner var en del av det och Bogdanov ledde det institut för forskning om blod som skapades på 1920-talet i Sovjetunionen. Bogdanov dog 1928 efter en blodtransfusion.

Nu finns företag som erbjuder ”ungt blod” till personer som hoppas att det kommer att förlänga deras liv.
Om evigt liv kommer att bli en möjlighet, och om den kosmistiska tanken att redan döda ska kunna återuppväckas också är en möjlighet, återstår att se. För kosmisterna var museerna platser där rester av föregånget liv finns bevarade, och därmed möjligheten att ge dem livet åter.
Att forskare nu kartlägger mammutars arvsmassa vilket kan leda till att de kan återskapas har rapporterats i media.
Med förbättrade levnadsvillkor och medicinska upptäckter har människans livslängd ökat betydligt, men hur lång kan den bli?
Nanoteknik är det som på senare tid lyfts av media som något som ytterligare kommer att förlänga livstiden, åtminstone för de som får tillgång till den. Neuralink är ett pågående projekt avsett att förbättra och förlänga liv.

Det finns naturligtvis också en nutida rysk författare som har tänkt och skrivit om en framtid där döden inte längre är oundviklig, Dimitrij Gluchovskij. Boken heter Future. I den är Europa överbefolkat, en enda stor stad med kilometerhöga byggnader, och döden ett straff som utdöms till de som skaffar barn, eller blir gravida, utan tillstånd. Dystopiskt. Läs och se hur det går. Läs gärna om och av Bogdanov också.

Och så fiskarna då – känslan när man ensam i en mörk salong tittar på egendomliga filmer om kosmism, och en fisk sakta svävar in framför filmduken. Den känslan.

fisken

 

 

Om ”Norrland” och landsbygd

10 Mar

Misströstan och det stora vemodet, mörker, missbruk och bidragsberoende. Eller kanske inte ändå. Naturresurser och kunskap att ta dem till vara, och människor som inte gnäller om att snövallen plogen lämnat framför dagis inte var borttagen redan klockan sju på morgonen.

Glad är jag över att ha läst Grzegorz Flakierskis bok Statskuppen i Norrland (Mandatus bokproduktion, 2010) som inte är vacker, och inte heller är stor litteratur, men däremot uppfriskande satir.
Boken inleds med att tillväxtminister Luser håller presskonferens och talar om det tärande Norrland och om ”den höga förädlingsgraden i kunskapsintensiv svensk industri som har gett Sverige en ledande ställning i den globaliserade ekonomin. Det är på den vägen vi måste fortsätta att slå vakt om vår välfärd. Inte med malm, kraft eller skog. Och vi får i det här sammanhanget inte glömma de avsevärda kostnader som de norra länen åsamkar våra statsfinanser.” (boken saknar sidnummer). Luser avrundar med att det enklaste och mest effektiva skulle vara om Finland ”köpte loss hela rasket”.

Sedan blir det gränskontroller och uppror och förhandlingar och till sist Den Fria Republiken Norrland med egen flagga.
Det kan nämnas att tillväxtministern är skåning och bokens författare är bosatt i Kramfors.
Det är riktigt surt och riktigt roligt, om än opaginerat.

I januari i år plaskade det till i debatten efter en artikel i Veckans affärer. Länk till VA var krångligt att hitta så jag tar ett citat ur Johan Örjes (C ), regionråd i Uppsala, blogg i stället:
Ett referat i Veckans Affärer har börjat cirkulera. Det är en föreläsning på Nordic Business Forum Sweden av Kjell A. Nordström som refereras där han påstås ha sagt att:
– Vi kallar detta för skräpyta. Det är till exempel Värmland och Gotland som är typiska fall av skräpyta. Där finns ingen ekonomisk aktivitet, inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, ingenting, bara träd.”
På annat håll har sagde Nordström i samma föreläsning refererats sägande att på landet utanför Stockholm kan man bara hitta tre alkoholister, några barn och ett par knäppgökar.
Hur många alkoholister och knäppgökar det finns i Stockholm har Nordström av förklarliga skäl inte talat om.

Landsbygden i allmänhet och Norrland i synnerhet har av ett antal skribenter och debattörer lyfts upp till diskussion de senaste åren. Po Tidholm är en, Mats Jonsson en annan. Katarina Östholm en tredje, men den senare har självhjälp snarare är förändringar i skattesystemen som lösning på avfolkning, nedläggning av samhälls- och annan service och andra problem.
Däremot har Anders Q Björkman i SvD Kultur (7 januari 2018) varken svensk landsbygd eller Norrland i tankarna när han skriver under rubriken ”När halva landet är ett utanförskapsområde”.
Det är Tyskland och forna DDR.

I Sverige, enligt ovan nämnde Nordström, är mycket mer än halva landet ett utanförskapsområde. Och att även våra största städer har utanförskapsområden upplyser våra medier oss gärna om.
Så det är väl i stort sett bara några enklaver i Stockholm, Göteborg och Malmö som är innanförskapsområden då.

Mike Enocksson är statsvetare och skrev under rubriken ”Norrland – Socialdemokraternas Skottland?” i Tiden 4/2017.
Han varnar för att (S) ska hamna i samma situation i Norrland som Labour gjort i Skottland och berättar hur han skrev en motion till den skånska socialdemokratiska distriktskongressen rubricerad ”Utvinning för allmän vinning” där han föreslog att en mineralfond liknande den norska oljefonden ska inrättas genom beskattning av gruvnäringen. Distriktskongressen följde styrelsens yrkande att avslå motionen. ”Att det går bra för Socialdemokraterna i Norrland är inget ändamål utan ett medel som bör användas för att skapa precis det solidariska samhälle som vi hela tiden talar och skriver om”, skriver Enocksson och vädjar till partivännerna med hänvisning till Internationalen som sjungs varje 1 maj.
I samma nummer av Tiden finns ett långt reportage om ”Landet bortom staden”, med underrubriken Sverige kan inte strunta i landsbygden.

Om Tiden lyckas påverka sina politiker i små och stora partidistrikt är oklart. Utflyttning av myndigheter lär i varje fall inte förändra särskilt mycket, oavsett om de flyttas till Karlstad eller Botkyrka. Det är samhällsservice som behövs, post, kommunikationer, butiker, bankkontor … och naturligtvis skolor och vård för gamla och unga.

Mats Jonssons serieroman Nya Norrland är historien om hans uppväxt i Bollstabruk och flytten till Stockholm. Om den ljuva, eländiga ungdomstiden och om att efter gymnasiet äntligen komma till storstaden där han bildar familj och förefaller bli kvar, trots känslorna för en hembygd som förändrats radikalt genom utflyttning och nedläggning av det mesta av samhällsservicen.

Det finns få tecken som tyder på att (S) eller något annat parti skulle ta sig an landsbygden och skattesystemen. När utanförskapet är så stort att bara en bråkdel av landet räknas som ”innanför” och ingen i beslutande församlingar på riksplanet ser det som ett problem, är det inte osannolikt att vreden från de som inte räknas riktas fel.

Men som Po Tidholm skriver i Läget i landet (Teg publishing, 2017, ss 57-58):
”Det är inte invandringens fel att det bulldoftande folkhemmet som vi minns det – förändrades. Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och centraliserade statliga jobb till storstäderna, det var inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ned byskolorna och sänkte A-kassan.”

Nä. Det var det inte.

Längre fram skriver Tidholm något som kunde vara en replik direkt till Katarina Östholm men som riktar sig till alla journalister som får i uppdrag att skriva ett positivt bygdereportage, ett exempel på hur landsbygdsfolket klarar sig ändå:
”Positiva exempel har en tendens att ställa sig i vägen för förståelsen av strukturerna.” (s 94).

Glad var jag att läsa Grzegorz Flakierskis bok Statskuppen i Norrland. Glad var jag också att läsa att professorn vid Handelshögskolan, Kjell Nordström, kallats ”skräpprofessor” i NWT, och att tidningen i ett ledarstick skrivit att uttalandet om skräpytor väl ”ger ryggdunkar hos den insulära och enögda publik som tror att förseningar i tunnelbanan är en riksangelägenhet”.

Läs gärna Mats Jonssons Nya Norrland, och Po Tidholms Läget i landet och Flakierskis Statskuppen i Norrland om den går att få tag på. Tidholm ger en litteraturlista i slutet av sin lilla bok, Jonsson förutom sin personliga historia även Bollstabruks och Midsommarkransens, samt tänkvärda siffror om skatter, var och hur de genereras och hur de fördelas.

Läs gärna också Brännpunkt Norrland – Perspektiv på en region i förändring, antologi med Anders Öhman och Bo Nilsson som redaktörer (Bokförlaget h:ström Text & Kultur, Umeå 2017).
Från baksidestexten: ”I Brännpunkt Norrland ställs framför allt frågan om vilken syn på Norrland som dominerar i dag. Betraktas Norrland i första hand som en råvarubod för den svenska nationen och i övrigt som en belastning för skattebetalarna? Hur ser norrlänningarna på sig själva och Norrland? På vilka sätt kan Norrland förstås som en brännpunkt för vidare samhällsfrågor?”
I tio artiklar tar författare verksamma vid Umeå universitet upp olika aspekter av Norrland. Bland annat Norrland i litteraturen, Norrlands egna långa historia före skogsbolag och gruvindustri, och Kiruna, Malmberget, LKAB och staten
När det gäller Malmberget och ersättningar för fastigheter som ägarna tvingas flytta från (ss 193-197 i Maktens ansikte i malmens rike – den perifera staten) kan man jämföra med hur federala myndigheter hanterat fastighetsägare längs gränsen till Mexiko i samband med murbyggen. Pro Publica har skrivit långt reportage:
https://features.propublica.org/eminent-domain-and-the-wall/texas-border-wall-uncompensated-victims/
Om murbygget som president Trump utlovat skriver Newsweek:
http://www.newsweek.com/trump-administration-hiring-12-attorneys-seize-land-his-border-wall-710444

PS. Norrland omfattar fem län: Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland, Jämtland och Gävleborg.
Eller nio landskap: Norrbotten, Lappland, Västerbotten, Ångermanland, Medelpad, Jämtland, Härjedalen, Hälsingland och Gästrikland. DS.

Det finns en bok …

13 Oct

Bokens bok.
I den kan man läsa 209 sentenser om böcker.
Jamal Jumá har skrivit Kitabu el Kitab, Katrine Blandford och Kristian Carlsson översatt till Bokens bok, och Smockadoll Förlag publicerade den 2012.
De sentenser som talat tydligast till mig är 143 – 146:

Inget är så upplysande
som en brinnande bok

Allt mörker ger vika
för en brinnande bok

Varje brinnande bok
ska bränna fingrarna på den som antänder den
innan aska är allt som återstår

Vissa böcker är som Fågel Fenix.
De reser sig ur askan
starkare och yngre.

Det är möjligt att tiderna inte är så dystra som de verkar just nu, med mycket skrivet som vore bättre oskrivet, och annat som borde läsas av flera.

I en understreckare i Svenska Dagbladet 26 juli 2017 skriver Thomas Engström om boken ”Devil’s bargain: Steve Bannon, Donald Trump, and the storming of the presidency”, Penguin Press. Joshua Green är journalist vid Bloomberg Business Week.
Engström inleder sin artikel med ett citat: ”Vi har fått de femton bästa journalisterna från de femton bästa tidningarna i landet att jaga efter Hillary Clinton.”, något Bannon ska ha sagt redan 2015.
Och som Engström skriver: ”Det han (Bannon) säger är alltså att de företrädare för ’fake news’ -media som både han själv och hans chef sätter en ära i att håna, och som han nu lyckats manipulera till att gräva fram mer och mer skit om Hillary Clinton, faktiskt är skickliga på det de gör.”
Manipulerbara jo.
Men också skickliga, och de ser att det finns fler än Hillary Clinton att jaga.
För en brinnande bok ger mörkret vika.
När den som bildligen antände böcker får fingrarna brända återstår att se, men låt oss hoppas att det blir innan aska är allt som återstår.

De 209 sentenserna leder dock inte bara till dystra tankar om nutida politiker i alla väderstreck.
Nummer 32 till exempel:

Sjöarna
är svanars blöta böcker

Leta upp själva upp boken och läs de övriga 202.

Spio…förlåt underrättelseinhämtning

13 Oct

Spioneri igår, och spioneri i dag. Teknologin har förändrat villkoren för världens underrättelsetjänster oavsett det gäller ekonomiskt eller militärt spionage. Gordon Corera och Eric Ambler har skrivit väsensskilda böcker om spioneri, båda tankeväckande.
I boken Intercept. The secret History of Computers and Spies from Bletchley Park to Cyber Espionage. (Weidenfeld&Nicolson, 2016, paperback edition) beskriver Gordon Corera Tusen sandkorn-modellen:
”In this account, three different countries want to know what kind of sand there is on a beach in a foreign country. One country – let’s call it Britain – would send a submarine to the vicinity and then a commando team (probably wearing black tie underneath their wetsuits) to get a sample in the dead of night.
Another country – let’s call it America – might use the latest technology by pointing their satellites to stare down at the beach and sending sniffer planes to collect samples from the air.
A third country – let’s call it China – would do things differently. It would send thousands of its own citizens to take a holiday on the beach. And, as one writer puts it, ”at sunset they would all go home and simply shake out their towels, and the Chinese would end up with more sand – and more data – than other nations.” (p 184)

Det är en dråplig beskrivning av olika sätt att hämta information. Det blir mindre dråpligt när Corera i kapitlet Titan Rain, skriver om hur man från Kina tankade hem all information som fanns om teknologi, forskning från olika företag och myndigheter i väst, och därmed slapp den långa och dyra processen att ta fram teknik, material och modeller till produkter av olika slag – för konsumtion eller militära ändamål.
En fantastiskt snabb ekonomisk och teknisk utveckling blir plötsligt lättare att förstå, och i en tid när cyberskurkar per definition kommer från öst, men betydligt närmare ifrån än Kina, är det på sätt och vis upplyftande att läsa detta trots att det är eländesskildringar av hur dålig datasäkerheten var.
Mindre upplyftande är det att datasäkerhet fortfarande långtifrån att vara en självklarhet, snarare är något som myndigheter, företag och privatpersoner kommer på att nog inte vore så dumt ändå, när det redan är för sent.

”Encryption will be the central battleground” förutspår Corera, för spioner och myndigheter. Men hans avslutande fråga i boken lyder ” A fundamental question is not what you CAN do with technology, but what SHOULD you do with technology. It is a question that extends beyond espionage and is at heart a political question too important to be left to a (p 391)
Intercept är en bok att läsa och kontemplera för var och en som är intresserad av IT, cybersäkerhet och för den delen cyberdumhet.

En annan aspekt på spio … förlåt, underrättelseinhämtning ger Eric Ambler i ”The Intercom Conspiracy” (Fontana Collins 1972), tidigare citerad på denna blogg Trollbriker och paper mills, om två militärer som av misstag arresteras när de kommer till ett NATO-högkvarter och blir förhörda av en militärpolis. Denne hade varit betydligt mera orolig för att de två var förklädda journalister än för att de skulle vara förklädda spioner från främmande makt. De två militärerna förklarar det med att militärpolisen var realist:
”A realist in this context, he said, being one who assumes that most of the secrets we guard so jealously are already well known to the other side, and that most of the secrets the other side guards are already well known to us. One who also understands, however, that the conventions must be observed and the the pretences maintained, that outsiders may not look in on our foolishness and that both sides have a common enemy – the small boy who saw that the emperor was naked.” (p 29)
Det är nu en bok skriven 1969 och det kalla kriget pågick som bäst. Underrättelsevärlden har förändrats, och i dag är det inte heller nödvändigtvis längre så att ”conventions must be observed”.
Däremot finns fortfarande en gemensam fiende. Pojken som såg att kejsaren var naken.

Om viljan att bli förstådd … eller inte

13 Oct

Don’t you ever feel like a cog, Dan? … wait – the term ”cog” is outdated – a cross-platform highly transportable binary object?”
Säger Todd, gymfanatiker, till kollegan Dan i Bill-landet, berättaren i Douglas Couplands Microserfs (Harper Perennial 2004, s. 60. Originalupplagan publicerad av Flamingo 1995.)
Enligt citatet från The Guardian som återges på bokens omslag innehåller Microserfs ”more one-liners than a decade of Woody Allen films.”

För mig räcker citatet ovan.
Aha. Kugghjul. Kraftöverföring. Informationsöverföring.
Dan har dessutom synpunkter på akronymer, i synnerhet sådana med tre bokstäver.
Douglas och Dan är senkomna men inte mindre välkomna bekantskaper att mentalt hålla i handen i den nya världen så fylld av gamla ord med nya innehåll i långa förklaringar interfolierade med akronymer.

Det dunkelt sagda är inte nödvändigtvis det dunkelt tänkta, men om det sagda riktas till människor utanför Bill-landet fungerar ”cog” definitivt bättre än ”a cross-platform highly transportable binary object”.
Om det är förståelse som önskas.