Archive | På resa RSS feed for this section

Kloosj … vad är det?

26 Jul

Cluj är Rumäniens till storleken andra stad med drygt 300 000 invånare, universitet med bland annat medicinska och tekniska utbildningar, och fler kyrkor av olika kristna inriktningar än vad som rimligen borde behövas.
Men Cluj (jo, det uttalas ”kloosj”, med tonande sje-ljud), är också en stad som varit rumänsk i bara ett knappt sekel – från ca år 900 till 1919 var den ungersk. På kyrkogårdarna finns gravvårdarna som minner om den ungerska tiden. Men också om tidens gång.

Calvaria i Monastur

Calvaria i Monastur

Vid romersk-katolska Calvaria-kyrkan i Monastur lutar den gamla ungerska gravstenen mot förvuxna träd.

Rumänien bildades som land av Moldova och Valakiet så sent som 1862. Länge var de delar av det osmanska väldet och därefter fram till 1919 en del av habsburgarnas Österrike-Ungern. Från 106 till 271 e Kr, var Cluj en utpost i det romerska riket. Sedan 2008 går det att se rester av en romersk byggnad som grävts fram och sedan täckts av glas på Piata Unirii, det centrala torget i Cluj. Romarna kallade bosättningen Napoca.

På torget finns också den monumentala romersk-katolska katedralen som började byggas i slutet av 1300-talet. Det var också seklet då Cluj fick stadsrättigheter. Katedralen har genom århundrandena tagits i anspråk av lutheraner, av kalvinister, av unitarianer och också av grekisk-katoliker innan den romersk-katolska kyrkan återfick den 1716.
De olika trosinriktningarna speglar Cluj-Napocas och den region staden ligger i, Transsylvanien, stormiga historia. Så gör även dubbelnamnet. Napoca lades till på 1960-talet under Ceausescus regim som ett sätt att befästa regionens tillhörighet till Rumänien.

Genom århundrandena har staden fortsatt att vara viktig som handelscentrum, och att så var fallet syns inte minst på de palats som fortfarande finns kvar vid Piata Unirii och i kvarteren runt omkring. Uppförda av inflytelserika familjer i omgångar från 1400-talet och framåt har de flesta inbyggda gårdar som nås genom gångar från fronthuset mot gatan. De anges fortfarande som sevärda i guideböcker, och sevärda är de, om än inte i flera fall för att de fortfarande lyser med den glans de en gång haft. Tvärtom är träportarna prydda med smidesjärn nu skeva och i uppenbart behov av renovering. Putsen har rasat från väggarna, och innergårdarnas tillstånd är inte bättre, men husen används för boende och butiker.

Att byggnader ser små och skruffiga ut i nutid hindrar inte att de har en spännande historia. Casa Filstich-Kemeny vid Piata Unirii är en sådan. Den byggdes redan på 1400-talet men togs över av familjen Filstich i slutet av 1500-talet. Där bodde i början av 1600-talet en kvinna som Cluj-borna ansåg vara vampyr. Osedvanligt vacker, flera gånger gift och uppenbarligen alltid utsatt för skvaller kallades hon enligt guideboken ”The bloody whore of the devil”. Även nu går man snabbt förbi huset på trottoaren, men inte av rädsla för vampyrer utan av oro för att puts eller rent av delar av balkongen ovanför portgången ska falla ned över ens huvud.

Casa Filstich-Kemeny vid Piata Unirii.

Casa Filstich-Kemeny vid Piata Unirii.

Ett undantag från förfallet är den grekisk-katolske biskopens hus på Motilor där inte bara biskopen bor, där finns också administrationslokaler och rum och seminarierum för grekisk-katolska teologistudenter. Byggnaden är vackert renoverad, väggarna glänser välputsat vita, balustraderna är hela och lackade och alla dörrar hänger raka.
Den grekisk-katolska kyrkan är en minoritetskyrka i Rumänien där det absoluta flertalet tillhör den rumänsk-ortodoxa kyrkan, men trots det har den inte bara renoverat biskopens och teologistudenternas byggnad. En ny katedral är också under uppförande vid Piata Cipariu.
Intill byggarbetsplatsen där väggarna och kupolen redan är på plats ligger Skräddarnas torn, det enda av de en gång sexton torn som finns kvar tillsammans med en del av den ursprungliga stadsmuren uppförd på 1400-talet. Tornet har renoverats och används som centrum för Urban Culture, med utställningar och evenemang. Muren går fortfarande att gå ut på från tornet, men trappan som ännu finns kvar på det som var murens insida rekommenderas definitivt inte.

Det etnografiska museet med intressanta utställningar, inte minst av textilier och vackra folkdräkter från olika delar av Transsylvanien, är också ett exempel på en väl renoverad byggnad i Cluj-Napocas centrum. Där finns också Casa Matthias Corvin, och Banffy-palatset som nu är konstmuseum.

Cluj har också nyare, vackra byggnader. Det stora universitetsbiblioteket till exempel. Och det som tidigare var kasino, under en period var konstfakultet och nu är restaurang och konferenscentrum vid dammen i Centralparken. Nya är också sportpalatsen, funktionella om än kanske inte vackra.

Vid den östra ingången till Centralparken finns ett stort monument till minne av striden mot kommunismen. Undanskymt i en liten namnlös park bakom Piata Muzeului ett litet monument till minne av de 18 000 judar, män, kvinnor och barn, som deporterades från Cluj till Auschwitz i april-maj 1944.

Minnesmonumentet över deportationen av 18 000 judar 1944.

Minnesmonumentet över deportationen av 18 000 judar 1944.

Cluj-Napoca är en stor stad. Det är en stad i ett land märkt av decenniers vanstyre under kommunisttiden, det är en stad som fortfarande präglas av detta vanstyre men som bland annat med hjälp av EU -stöd försöker förbättra sin infrastruktur. Det är också ett land präglat av korruption. För bara några år sedan skrev svenska tidningar om hur läkarstudenter kunde muta och fuska sig till godkända resultat på tentor.
Det är ett land och en stad präglad av arbetslöshet, och arbetskraftutvandring. Det är inte en slump att Wizz Air, ett ungerskt flygbolag, har direktflyg mellan Cluj och Malmö, och till ett flertal andra städer i Väst- och Östeuropa. Det är måhända signifikativt att när planet från Malmö landat i Cluj-Napoca och passagerarna väntar på sina väskor vid det band där skärmen ovanför säger “Malmo”, så kommer väskorna på bandet intill där skärmen säger “Heraklion”.

Det är en stad som inte präglas av gathundar, som Bukarest, och inte heller av romska tiggare även om de finns.
Det är också en stad där föreningen Phiren Amenca finns, en volontärorganisation som verkar för dialog mellan romer och icke-romer (Roma-Gadje Dialogue Through Service).

Det är en stad med vänliga, hjälpsamma invånare, en stad med joggare, bilister och cyklister, med killar och tjejer klädda som killar och tjejer i vilken annan europeisk stad som helst, en stad med kvartersbutiker och stora shoppingcenter. Det är en stad med gigantiska grönsaksmarknader där odlare från landsbygden runt omkring säljer sina produkter, och små affärer där gårdsproducerade ostar säljs. Men där det vid ingången också sitter en liten gumma med en enda korg med trädgårdsblommor, och bredvid henne en man med några buntar lavendelblommor till salu.

Liten del av stor marknad i Manastur.

Liten del av stor marknad i Manastur.

Det är en stad dit busslaster av ungerska turister kommer för att se den stad som fram till 1919 kallades Kolozva’r, och där gravplatserna är fyllda av stenar med ungerska namn.

Det är också en stad där bilden av forna östländer nu präglad av religiositet får sig en törn.

Stärkande klotter.

Stärkande klotter.

Mellan 1947 och 1990 var Rumänien en del av östblocket. Landet blev medlem av NATO 2004 och av EU 2007.
2014 placerade Transparency International Rumänien på plats 69 av 175 länder i korruptionsindexet.
2015 placerade Reportrar utan gränser landet på plats 52 av 173 vad gäller pressfrihet.
I november 2014 rapporterade rumänska medier och TT att landets högste åklagare för organiserad brottslighet och terrorbrott gripits misstänkt för korruption. Finansminstern har avgått och erkänt korruption, en tidigare borgmästare i Bukarest har dömts för att ha sålt kommunal mark till underpris. Premiärminister Ponta avgick förra månaden eftersom han är föremål för en polisutredning om kriminalitet, Dragnea som utsetts efterträda honom har tidigare dömts för valfusk.
Nyss skrev EU Observer om att 11 000 kvadratmeter mark värderad till 3,9 miljoner euro i Bukarest ställts gratis till förfogande för uppförande av en gigantisk moské som ska byggas med pengar från Turkiet. Det finns muslimer i Rumänien, men de flesta av dem bor i Constanta vid Svarta Havet.

Det finns mycket som Rumänien och rumäner, oavsett religion och etnicitet, behöver. En stor moské förefaller inte vara det mest nödvändiga, och inte heller att mark för ändamålet ges bort utan ersättning. Det är inte organisationer som Hjärta till Hjärta och Liv och Ljus i Rumänien eller Crossroads i Sverige, och inte heller EU som kan lösa Rumäniens problem, det är rumänska politiker, myndigheter och medborgare.
Då kommer kanske den rumänske gentlemannen i en datorbutik på Ernst Reuter Platz i Berlin som Lotta Lundberg skrev om i SvD 11 maj, Svenska kyrkans it-chef och den polyglotta it-supporten i Lund som Ateas magasin Tomorrow skrev om i sitt juninummer, att överväga att flytta tillbaka. Inte för att de är ovälkomna i Tyskland och Sverige, eller för att de inte behövs här, tvärtom. Men för att de behövs där, i landet som är drygt hälften så stort som Sverige men med dubbelt så stor befolkning, och ser att möjligheterna att leva och utvecklas där är lika bra eller bättre.

Helsingfors till lyst och häpnad

21 Jul

Helsingfors är en stad att förundras över och glädjas åt.
Läckergommen kan särskilt glädjas åt champagnekorkar på Café Ekberg på Bulevarden. Samtidigt som densamme förundras över hur, förlåt men, ful, en bakelse kan vara.

Mums!

Mums!

Att Helsingfors liksom andra städer och samhällen får alltfler fula butiksskyltar, som dessutom inte sällan vill visa vägen till samma typ av butiker. Tänk Ikea, H&M, Zara …
Hur gläds man då inte över neonskylten som ännu sitter högst på Hagnäs saluhalls tak vid Hagnäs torg (Hakaniemen-tori). En skylt som väntande buss- och spårvagnspassagerare har god utsikt över, och metrostationen ger än fler möjlighet att se den.

Hagnäs torg, neon över saluhall och kollektivtrafik.

Hagnäs torg, neon över saluhall och kollektivtrafik.

En anledning att förundras är ibland finlandssvenska ord.
Hållplatsen ”Fölskvären” till exempel.
Vad är det, hur uttalas det? Fölsk-vären? Fölskvä-ren? Försiktig fråga ger svaret:
– Fölskvären? Du vet väl vad ett föl är? En liten häst? Skvär kommer från ryskan, torg. Föltorget.
Jo, föl vet man ju. Men är ”skvär” ryska? Torg heter ju ”plå’chad” (transskriberat) på ryska?
– Skvär är en förfinskad/försvenskad form av engelskans ”square” som kom in via ryskan. Alltså skvär.
Jaha, jo, det verkar ju … rimligt. Men ändå något att förundras över. Kanske i synnerhet som Fölskvären varken är fyrkantig eller ett torg. Det är en liten park, närmast trekantig till formen, med en hästskulptur, sto och föl, och en spårvagnshållplats. Det är förstås texten på den sistnämnda som gör att tillfälliga besökare kan falla i tankar.

Glada kommentarer kan det bli vid skylten nedan, för vad har Helsingforsarna emot skottar egentligen? Diskriminering, det är vad det är.

Inga skottar här tack!

Inga skottar här tack!

Men se, här är skottar tillåtna:

Skottar välkomna till Tove Hansson.

Skottar välkomna till Tove Hansson.

I Tove Hanssonin Puisto. Tove … Hansson?
Hundrastgården tycks ha namngivits efter någon med namn snarlikt de världsberömda mumintrollens upphovsman.
Eller också blev det fel. På skylten vid hållplatsen strax utanför hundrastgården står det i varje fall Tove Jansson.

tovejansson

Först förundran och sedan glädje ger den smått vanvördiga skylten utanför puben vid Ostrobothnia studentnations hus:

St Urho

Det ligger kanske nåt i det, helgonförklaringen. För som en nutida finländare hördes sucka över dagspolitik och möjliga lösningar på ekonomi och arbetslöshet:
– Kom tillbaka Urho, allt är förlåtet.

Riksdagshuset på Mannerheimsvägen är imponerande med sin monumentala fasad som döljer fem våningar av kontor och sessionssalar inom vars väggar den finländska demokratin utövas.
Men mer oväntat, och därför mer att förundras och glädjas över är taket i en av riksdagshusets salar. Trä och kristall – finländskt gnistrande vackert.

krtistalltak

Stoccafisso från Røst

15 Jan

Omkring 40 miljoner ton torsk fiskas upp utanför Lofoten och Nordlands kust från januari till april varje år. Inte vilken torsk som helst, det är skrei.
Könsmogen, 4-5 år gammal torsk som ätit sig stor i Barents hav och nu simmar sig stark mot strömmen ned till Lofoten och platsen där deras föräldrar en gång lekt. Det är när de fiskas upp som de blir skrei, ett kvalitetsmärke för den norska torsk som levt i Ishavet långt från stationära torskstammar längs kusterna. ”Vit, fast och smakrik” beskrivs torsken i Norges sjømatråds broschyrer, och också i broschyrerna från olika fiskefabriker.

Ahniwa Ferrari The Cod of Ethics See: friendfeed.com/lsw/4ad34a8d/inspired-by-this-thread  Original fish here: www.photolib.noaa.gov/htmls/figb0314.htm

Ahniwa Ferrari CC
The Cod of Ethics
See: friendfeed.com/lsw/4ad34a8d/inspired-by-this-thread 
Original fish here: http://www.photolib.noaa.gov/htmls/figb0314.htm

En del av de 40 miljonerna ton landas på Røst, Lofotens sydligaste kommun som består av 365 öar, är 10,6 kvadratkilometer stor och har drygt 600 bofasta familjer. På huvudön, Røstlandet, finns sex fiskfabriker som köper in fångsterna från de omkring 600 fiskebåtar från hela Norge som landar sina fångster i hamnen.
AS Glea är en av fabrikerna. Vägen dit från Fiskarheimen, vandrarhem med restaurang som drivs av Inre sjömansmissionen, kantas av träställningar.

På ställningarna hänger skrei, hopknutna två och två och hängda där till tork i vinden som aldrig stillnar, och i temperaturen som aldrig är för kall, och aldrig för varm. Perfekt för torkning av skrei. I mars är långt ifrån alla ställningar tagna i bruk, men de som redan fyllts av torkande fisk täcker redan imponerande arealer.

Snön kommer under lossningen.

Snön kommer under lossningen.

Vid Glea har en fiskebåt nyss lagt till. De stora trågen fyllda med torsk lyfts upp på kajen och forslas snabbt vidare in fabriken.

Först till rensning. En man står redo på en maskin stor som ett tröstverk där ett transportband för fiskarna från trågen upp till arbetsbordet där han snabbt skär ett snitt i buken och sedan skär av fiskhuvudet. Ett annat transportband för fiskkroppen ned till ett plastkar, huvudena samlas i ett annat kar.
Fiskkropparna går vidare och nya mannar tar ut inkråmet, rom åt ett håll, lever åt ett annat, och resten, som inte tas tillvara, samlas i ytterligare ett kärl.
Rom och levrar saltas in eller går till frysning. Fiskhuvudena samlas på långa spett som smultron på ett strå, och de kommer att hängas upp på ställningar för att torkas i det klimat som gör Røst unikt och mycket lämpligt för framställning av torrfisk.

 

 


Den som utan att blinka kallar Røst klimat unikt är Olaf Johan Pedersen, vd och ägare av AS Glea. Han är också ättling i rakt nedstigande led till Gleas grundare Olaf Pedersen som 1936 tog över det som då var en mindre anläggning.

Olaf Johan hade inte tänkt sig en framtid på Røst. Han utbildade sig vid Norges handelshögskola och såg sig som blivande ekonom vid något större företag. Men när det blev dags för generationsskifte på Glea återvände han till Røst. Det var till slut inte möjligt att lämna barndomsön och familjeföretaget. Det är inte omöjligt att det italienska arvet på Røst gjorde hemkomsten lättare.
Det italienska arvet – det stammar ändå från 1432 då Pietra Querinis skepp gick i kvav ute på Nordsjön och han räddade sig i land på Sandøy, nu en av Røsts fågelöar med världsrykte. Vedøya och Storfjellet, 267 meter högt, och flera andra klippöar söder och sydväst om Røst samlar inte bara fåglar i tusental, dit kommer också

I sydväst ligger fågelbergen.

I sydväst ligger fågelbergen.

ornitologer resande för att få se sillgrissla, tordmule, lunnefågel, tretåig mås, toppskarv och kanske häckande storlabb.
Men för snart 600 år sedan var Pietra Querini skeppsbruten på Vedøya tillsammans med några andra överlevande från skeppet. De höll sig vid liv på Vedøya i tre månader innan de upptäcktes, fördes till Røstlandet och togs väl omhand av Røstborna.

Pietra Querinis minne lever på Røst. Öns nybyggda samlingssal bär hans namn.

Pietra Querinis minne lever på Røst. Öns nybyggda samlingssal bär hans namn.

Där stiftae de bekantskap med den torkade fisk som var värdfolkets stapelföda. Tørrfisk. När Querini till sist återvände till Italien tog han med sig tørrfisk, och alltsedan dess är ”stoccafisso” mycket uppskattad i Italien. Den används på olika sätt i hundratals olika recept, ofta under namnet baccala. Den torkade och saltade fisken är lika populär i Portugal där den kallas bacalhau, och förr också i Sverige där den heter kabeljo.
Om det var stoccafisson som drog Olaf Johan Pedersen till Italien har inte framgått, men klart är att den raske norrmannen fann en hustru där, och hon hade inget emot att flytta till Røst med honom och bilda familj. Hon arbetar i företaget, och en stor del av Gleas produktion av tørrfisk går till Italien.
Det är Olaf Johan som visar runt i fabriken. Stannar till vid det stora aluminium bordet där de urtagna torskarna dansar ned  från ännu ett transportband efter att ha sköljts noga i stora vattenkar efter rensningen. Tre män hjäps åt att fästa ihop dem två och två och hysta dem vidare till ännu ett plastkar, nu redo att hängas upp till torkning.


I en avdelning intill prepareras torsken för insaltning. Två män tar bort ryggbenen i hisnande hastighet, och lägger sedan de stora filéerna tätt packade med salt i stora kärl. De två männen kommer från Portugal.
– De har varit här under fiskesäsongen i flera år, de är väldigt duktiga och vi är glada att de vill komma tillbaka. Det är trots allt väldigt långt hemifrån, och väldigt långt norrut, säger Olaf Johan.

Den sista arbetsstationen i fabriken är vrakningen. Det är dit all torkad fisk kommer tillbaka när de tagits ned från ställningarna strax före midsommar. I vrakningen sitter de verkliga tørrfiskkännarna. De vänder på varje torkad fisk, tittar från alla håll och bestämmer till vilken av de 20 olika kvalitetsgrupper den ska läggas. Liten, stor, tjock, tunn … allt har betydelse, också för köparna. Några italienska kockar vill ha tunn baccala, andra vill tjock. De ska få den kvalitet de söker.

Ute på lastbryggan väntar lårar och kartonger med fisk färdigpackad och klar att sända till Italien eller köpare i andra länder.
Långt borta på ett av fälten med torkställningar rör sig två färgglada figurer. De två männen hänger upp skrei, ett lagarbete som kräver inte bara styrka utan också god balans.

Den torkade skreien har länge varit en betydelsfull del i Norges ekonomi. När finska och åländska fiskare säger att det var fisket som höll nationen vid liv under hårda krigsår, så kan befolkningen i Lofoten och Nordnorge utan att överdriva säga att det var klippefisken och tørrfisken som inte bara höll dem vid liv genom sekler, den byggde landet.
Och på Norsk Luftfartsmuseum i Bodø, hundra kilometer öster om Røst, står det klart att det inte bara var mat och samhälllsbyggnad som skreien bidrog till. Den var också en del i den norska försvarssatsningen före andra världskriget.

Nu har oljan tagit över fiskets och skreiens huvudroll i de norska nationalräkenskaperna. Men för fiskarna och deras familjer, för dem som arbetar vid fabrikerna och för italienarna är den en omistlig del av livet. Stoccafisson från Røst.

Røstlandet.

Røstlandet.

Annat om Røst:

Sagan om Utrøst berättar om en ö som ligger flera mil ute i havet. De fiskare som har turen att passera Utrøst får extra fina fångster, de får feta veteax i garnen, och i fiskmagarna hittar de sädeskorn. ”Skarvene fra Utrøst” heter sagan, och skarvene, det är de tre sönerna till bonden på den mytiska ön, utsända av sin far att se till att godhjärtade fiskare inte råkar i olycka på havet.

För några år sedan upptäcktes det största hittills kända djupkorallrevet i havet utanför Røst. Det ligger på 300-400 meters djup och omfattar omkring 100 kvadratmilometer.

15 januari, är det premiär för skreien i Sverige. Första dagen med färsk skrei på menyn på ett antal restauranger, i butiker och hos fiskhandlare. Det är långt ifrån säkert att den skrei som når Sverige kommer från Røst, men den kan mycket väl komma från Lofoten.

Till sist en länk till recept på traditionell skreirätt i nordland, Skreimølje:
http://www.godfisk.no/Oppskrifter/Norge/Skreim%C3%B8lje